BAMM 2010 KAPITEL 5

Nu till den stora frågan hela världen väntat på! Skit i valet, omajoritet och såna oviktiga saker, det absolut viktigaste på agendan just nu är huruvida det blir löpning, svett, kramp och bommar i kapitel 5?
Men vi börjar med frukosten. I stuga 62 langades det in gröt, mackor, carboloader, vitargo, banan, kaffe, juice, sylt och ägg. Nä fan vi glömde äggen! Ryggsäckarna var redan packade (mer om det i kapitel tre som kom för ett tag sen) så vi bajsade, knöt skorna och begav oss mot bussarna.
Jag pissade i busken nere till höger just innan husvagnscampingen. När det var avskakat tittade jag upp mot mäktiga Nuolja och Kåppastjårro. Dit skulle vi inte eftersom det var buss till Riksgränsen och löpning ner mot Atlanten. Enligt kartan och banprofilen var det "bara" 170-180 höjdmeter till ettan. Skönt med mjukstart för en gångs skull!
De däringa löparna i 50-klassen verkade nervösa som attan. Mange och Jonas diskuterade vägval, höjdmeter, tempo och en massa annat mest hela tiden. Jag kollade om Mange rakat benen (det är ju bra med såna små detaljer när man ska springa fort och kort) men det såg ut att vara åtminstone ett tredagarsstubb!
Eftersom man inte fick ha spikskor på bussarna blev det lite kö. Fast det gick ganska fort ändå, organisationen var vassare än skorna, fram med ny buss, knyt upp, ta av, in, sitt ner, åk, fan jag är pissnödig...
Vi kom väl i väg på tredje eller fjärde bussen och ett lugn som inte så lite påminner om det i bussarna på väg till Vasaloppsstarten infann sig. En del snackar som fan men de flesta sitter tysta, sammanbitna och ser nervösa ut. Själv var jag mest pissnödig...
Vi passerade gränsen. Alla som var med 2006 vred huvudet till höger och såg dag etts sista kontroll. Ljuva (nåja) minnen av täten, väggen (jag sa ju nåja) och kramp (men det var inte jag) infann sig. Trodde aldrig jag skulle kunna baxa upp Lasse på den där toppen men i mål kom vi. Det var första året med BAMM-bullar i nattlägret då, mmm vilka goda bullar, jag började genast längta till nattlägret, minnena var ljuva ändå. Däremot var det panik på pissfronten...
Någon kilometer in i Norge stannade helt plötsligt bussen och vi blev avsläppta på en liten grusplan. PISSPAUS! Fick ställa mig i medvind för någon hade satt på fläkten. Det blåste ordentligt och en känsla av det det kan vara rätt eländigt här på vintern infann sig. Undrar hur det ska bli på fjället? Är jag inte lite pissnödig?
Vi promenerade och tog några lätta springsteg (JA DET BLEV LÖPNING I KAPITEL 5!) på den BAMM-långa kilometern till start. Uppemot två kilometer är ungefär en BAMM-kilometer (fråga Anders Morell om ni inte tror mig). På sjön är en nautisk mil, även benämnd distansminut eller sjömil exakt 1 852 meter, ganska precis lika mycket som en BAMM-kilometer faktiskt. Fråga Mange han är bra på att navigera...
Det blev ytterligare en pisspaus, taktik, stretching, kartsnack men ingen mer löpning innan det var dags att checka in SI-pinnarna och våra nervösa, spända, taggade och stela kroppar i startfållan.
En titt upp mot ettan sa att det är mycket berg i dagen i Norge. Det är ju inte för inte (ikke før ikke) det heter GÅ på tur i Norge. Det är jävlar-i-mig inte en meter gratis, någonstans...
Det märktes direkt att team X har varit med förr. Rutinen fullkomligt blänkte när vi på bästa Vasaloppsmanér lade ut våra snorgröna ryggsäckar i startfållan. Sen gick vi och pissade...
Kameran åkte fram både en och två och tre och fyra och fem och X gånger innan det började bli dags för... ytterligare en pisspaus...
Jag hann i alla fall ta kort på kycklingarna, Lag Envis och Team NOLLKOLL innan Anders Morell ställde sig längst fram och gav några förmanande ord om att "låta fjället bestämma". Det var dags för start...
Men vänta lite, det är ju två minuter kvar till start. Då hinner jag ju, springa fram 50 meter, ta kort och springa tillbaks igen. Sådärja nu sprang jag en gång till i det här kapitlet!
När jag återigen rättat in mig i ledet bredvid Krister sa han nåt i stil med "nu kör vi". Samtidigt lyfte Morell fanan (vilket på ett mycket mäktigt, tyst och norrbottniskt vis var startsignalen) och den stora klungan stack iväg. Var jag inte lite pissnödig ändå?