ATT SÖRJA EN VÄN

Hur sörjer man en vän? Vadå vän - en kompass är bara en pryl! Här säger jag vänligt men bestämt nej. En kompass är alltid en kompis och en kompis som varit med i uppemot 20 år är definitivt en vän!

Min vän, SILVA Type 5 (a.k.a. Krister, FIF) har som sagt varit med länge. Som namnet antyder har han något att göra med Krister i FIF. Krister är då alltså inte teamets Krister "Rocker" Svensson utan min svåger Krister "Krille" Öhman. Jag ringde upp upp honom så vi kunde reda ut detta:

- Tja Krille när slutade du med orientering?

- Oj det var länge sen, varför frågar du?

- Din kompass har dött!

- Min kompass? (frågetecknet är både stort och i fetstil så jag berättar historien om hur jag ärvde hans kompass från hans far, min svärfar)

- Så när slutade du orientera?

- Hmmm det måste varit i nian, jag är ju född -76 så runt -91 någon gång. Men min kompass? Vadå för kompass? Var det en tumkompass eller?

Nä det var en vanlig klassisk SILVA.

Hade jag en sån?

Här förstår jag att det inte blir så många svar så vi önskar varandra en härlig dag. Jag avslutar med att säga att han inte ska sörja för mycket men jag tror inte att vi tänker riktigt lika här.

Jag får helt enkelt försöka komma ihåg själv. Karin och jag träffades -93. Hon hade, precis som lillbrorsan, lagt ol-pjucken på hyllan men nykära som vi var fick jag ut henne i skogen och jag lärde känna hennes orienterande farsa (nåja jag kände faktiskt honom lite innan). En vacker sommardag (nåja det kan ha varit en glåmig höstdag också vad vet jag) stöp jag i backen på tävling (nåja det kan ha varit träning också vad vet jag) och kompassen gick sönder.

Jag som nyss hade köpt en splitter ny SILVA med bred och snabb kompassnål. Den var dyr som satan och eftersom man var ung var man konstant pank (stålarsarna gick för tusan på sprit, kvinnor och sång, innan Karin och jag träffades då rå). Undrar förresten om jag inte körde runt i LG:s gamla ljusblåa Ford Escort på den tiden?

Hursomhelst hade jag inte råd att köpa ny kompass. Tur då att Lasse (min svärfar alltså, inte Rockrunners-Lasse) även han är orienterare (svärfar ångar för övrigt fortfarande på i H65 mot min farsa) i FIF (Fredrikshofs IF). Krille hade som sagt lagt av något/några år innan och Lasse sparar allt. Förmodligen kan man än idag hitta Krilles gamla orienteringsskor i en låda på vinden!

Krilles avlagda dosa hittades i en låda. Den var dammig men hel och ren. Kompasshusets äldre modell med smal långsam nål var för en 24-25-åring som orienterade som om varje kontroll vore den sista (tänk er tvättäkta H-16-spurt hela tiden) inte att tänka på så kompassen byggdes om. Det nya fräsiga huset parades ihop med den gamla linjalen med KRISTER, FIF inristat i plasten.

Ja djävlar vad snabb man va och vad rakt man orienterade, INTE! Med eller utan kompass, kompis, gammal vän, trotjänare går det som det går. Orientering är som att cykla, ibland blir det spik och ibland hamnar man lite snett.

Kompassen hann i alla fall springa minst 18 Tiomila, göra 22-23 sträckor på 25-manna, genomföra 5 BAMM (med bubbla i huset över 1000 meters höjd), ett Icebug 24, ett LAMM och ett FEM i Danmark men i helgen tog det stopp. Nu står man ensam och det är dags för ett besök på PUTIKEN! AspLövet var är du? Jag behöver hjälp!