EN PINNE TIOMILA

När Tiomila senast gick vid Riksten, 1986, gjorde en 16,5 årig knappt ens fjunigt ung Hedlund sitt andra race. Efter debuten året på en kort (8,5 km) åttondesträcka i andralaget året innan var den nu rutinerade (?) killen redo för större ansvar och fick 11,3 km tredjesträcka. Första och andra kördes av de fem år äldre Janne Frödin och Jonas Börthas. Den unge herr Hedlund var toktaggad men hans mor var livrädd. Skulle hennes lille son överhuvudtaget hitta tillbaks från den stora skogen igen?

Janne stack iväg i det 511 man stora startfältet. Hedlund var lugn. Janne låg med vid radion. Hedlund blev laddad. Janne låg med vid förvarningen. Hedlund blev spänd. Janne kom in som 32:a och skickade ut Jonas mer eller mindre i täten. Hedlund blev nervös. Hans tankar snurrade i huvudet, tänk att få gå ut i täten på Tiomila! Hedlund gick till växelfållan bland de första för det hade han hört att man skulle göra när man ligger i täten.

Jonas är (läs var) inte riktigt lika stark löpare och egentligen kanske inte kapabel att hålla en tätposition men kunde Janne så kan väl Jonas tänkte Hedlund. Dessutom är (läs var) han ju grym på att orientera. Täten kom, ingen Jonas, det är lugnt, 100 kom, ingen Jonas, äh fortfarande för bra, 200 kom, nu ligger vi där vi ska, 300 kom, v-f-n kom igen nu, 400 kom, usch det blir ensamt i skogen. När ungefär 450 löpare växlat och det var riktigt ensamt kom en MYCKET trött Jonas stapplande fram till kartplanket.

På den tiden var Hedlund orutinerad och tänkte bara nu j-lar ska det plockas. På klassiskt H16-vis (nåja han sprang H17-18 men hade ju inte fyllt ännu) kastade han sig furiöst ut i skogen. Oftast brukar det brista och gå åt pipan men den här dagen gjorde det inte det. Ett i det närmaste perfekt lopp genomfördes på något underligt vis:
Det blev endast en liten bom på den sjunde kontrollen. Tyvärr finns inga tider från loppet och minnena är svaga såhär 25 år senare. Ett hårt gnuggande av tinningarna framkallar fragmentariska minnesbilder av ensamhet i början och passage av startpunkten två gånger. Vid kraftledningen mellan fyran och femman var han ordentligt trött och hade kommit ifatt en klunga. Vid femman-sexan hade han sprungit en normal H16-bana men bet ihop och körde vidare. På något magiskt sätt uteblev juniorbommarna och vid motorbanan hade klungan vuxit sig rejält stor. Även Hedlunds självförtroende växte och han klämde i en tvättäkta H-16-spurt (på riktigt) och kom in 70 placeringar bättre. Han har tyvärr inte den exakta placeringen men det var någonstans kring 380. Fortfarande långt bak men ändå lite mer med i det rekordstora startfältet.

IFK:s slutplacering blev 223 efter stabila lopp av det unga (22,8 år trots att farsan 45 år sprang sista) laget. Klart på övre halvan alltså fast det såg mörkt ut efter två sträckor. I år vette fasen om det gamla (38,3 år trots att Niklas 18 år springer sjunde) laget kommer klarar att komma 223 av de 351 lag som står i startlistan. Det var bättre förr på många vis!