DEN LÄNGSTA NATTEN

Efter att ha jobbat klart tog jag en dust med den gigantiska Tiomilakartan och jobbets A3-stora scanner. Det var inte helt lätt, ungefär lika svårt som att springa lång natt på 10:000-del. Att springa långt med kortdistansskala är som att ha med sig gamla varianten av DN ut i skogen. Nä det är annu värre, gamla DN kunde man ändå lägga på köksbordet, men att ha med den i skogen... Det blir liksom vika, vika upp, vika, vika om, vrida och likförbannat får långsträckorna inte plats trots att kartan är som ett segel!

Undrar om jag inte höll på att vika därnere vid tian när jag tänker efter? Det var alltså kartans därför det gick åt pipan! OBS nu skyller jag inte bommarna på kartan. Där är det egen brist, orutin, sopighet, okoncentration, allt utom för snabb fart. Nä jag menar helt enkelt att kartan var anledningen till att jag höll på att slå ihjäl mig och sen fick halta resten.

Var det inte bättre förr? Vore det inte rätt skönt om dom kunde plocka fram den gamla hederliga 15:000-delen igen? Nä fan ta fram 20:000-delen och släng i lite bruna sankmarker när de ändå är igång. Men där får det räcka tycker jag. Efter att ha sträckläst den eminenta Tiomilaboken "långa nattens folk" blir man ju livrädd för backstreckskartor, gröna bladet och allt sånt.

Tur att förresten att det är 50:000-del på BAMM. Med 10:000-del i Björkanfjällen skulle man behövt en extra väska för kartan och ändå snubbla utför både ett och två och tre stup innan man var i mål.

Såja nu har jag protesterat, gnällt, skyllt bort mig, svamlat, gjort reklam (för boken alltså, den är bra) klart. In med kartan:

Efter brottningsmatchen var jag helt slut. Åkte hem i bilen, deklarerade (alltid i sista stund, det är tradition ju). Nu orkar jag inte skriva någon ny text (förutom dravlet där uppe då rå) så jag klistrar in rapporten från Funbeat och går och lägger mig:

Tiomila 2011 innebar min 28:e sträcka på mitt 27:e raka Tiomila. Det blev den 11:e långa natten (16,6 km). Det är väl ungefär det enda som imponerar för allt som hände var uselt, uslare, uslast med den längsta tiden någonsin.

Det hela började med en 4-5 min bom på ettan sen rullade det på rätt bra. La 2-3 min på 5:an och 6:an innan vi vände söderöver. Långsträckan gick bra men jag blev frånsprungen av några snabba finnar och kom själv. Efter vägpassagen ner mot Getaren blev det en liten bom på åttan.

I branta backen ner mot militärbron höll jag på att stå på ärschlet fett, lyckades parera men det smällde till i röven/övre delen av baklåret. Muskelbristning? Nja det gjorde inte så ont först och jag var glad över att inte vurpa bland alla rötter och stenar. Tog mig i alla fall över bron och kirrade elvan men sen började det göra ondare och ondare. Någon form av bristning var det ju i alla fall. Att jag sen var helt solo ända ner till 12:an gjorde inte saken bättre. Gick lite för mycket höger och stod still och svor tyst när det dök upp en löpare. Hade sällskap med honom till 14 men fick släppa.

Det gick att springa men stegen var korta och smärtade. Var ensam vid 15 och halva vägen till 16 där det började ljusna. Det kom en klunga till som sprang om och ifrån. Transporten via snitseln upp till vägövergången gick långsamt och gjorde ont men nu var jag nästan i mål. Det kom strölöpare då och då men inga klungor. Det lätta slutet gick bra (vore väl fan annars med mitt tempo). Helt utan tvättäkta H-16-spurt kom jag haltande i mål på urusla 2:50.

UK-Uffe hade tippat 2:10 och jag själv tyckte 2:15 var acceptabelt men efter bommar på runt 15 min och fantastiskt lågt tempo som kostade resten av tiden blev det så. Men man får väl vara glad att ha överlevt och inte ha brutit. Det här var nästan lika tufft som brorsans målgång med fotfraktur 2005. Positivt? Jag bröt inte + att det känns hyffsat i låret nu efteråt. Vila några dagar, lite cykel kanske å så är det på't ba!