VECKANS SKIVHYLLA

Veckans skivhylla ägnas helt och hållet åt Pixies. Ja, det är ju självklart - bandet som väckte både mig och Kurt Cobain ur en djup musikalisk slummer. Det var sent 80-tal. Punken var död och jag som alla andra lyssnade på mögig hårdrock; skämdes inte ett dugg för att skaka på huvudet år Mary Goore och Leif Deppard. Ja, nåt var fel..

Nä, helt sant är inte det där.. Jag hade börjat intressera mig för annan musik för jag fick nys om The Pixies i en brittisk tidning som inte hette Kerrang utan NME, som inte skrev om hårdrock. Och jag var heller inte med från början för jag, som de flesta andra som gillade Pixies, upptäckte dem inte förrän med Doolittle (1989). Ungefär samtidigt kunde man höra låten "Here comes your man" på MTV´s alternativmusiksprogram "120 minutes" vid midnatt på söndagkvällarna. Ja så var det. Man var inte så unik som man trodde...

Att mitt cd-ex av "Doolittle" var de årens mest spelade skiva märks inte minst av att den fortfarande är gosigt kladdig av diverse utspillda drycker. Lilla texthäftet är i det närmaste upplöst. Av någon anledning får jag fortfarande flashbacks av en 20-årig Lars hoppandes i sin brunrutiga bäddsoffa varje gång Debaser går igång... Dessutom påminns jag om mitt liv som Pixies-fan varje gång jag tar av mig tröjan efter som Doolittle-apan sitter där på överarmen - ja ja, man är bara ung en gång...

Men vad var grejen då? Det är klart att Pixies körde upp något i nyllet på en som kändes väldigt nytt just då. Det var någon sorts sinnessjuk pop man inte hört maken till. Lätta popmelodier uppblandade med vrålande, tjutande gitarrer, viskningar som övergick i primalskrin, skört och vackert men hårt och ursinnigt på samma gång. Galet och oförutsägbart. Det var punk förstås, men samtidigt något helt annat.

I veckans skivhylla har samtliga Pixies-skivor - "Come on Pilgrim (87), "Surfer Rosa" (88), "Doolittle" (89), "Trompe le Monde" (91) - utom "Bossanova" (90) fått vara med. Helt enkelt för att "Bossanova" inte är lika tokbra som de andra.

Idag kan man såklart sätta in Pixies i sitt musikalska sammanhang bland de andra av åttiotalets collage-band. Men ändå gick de några steg längre än alla andra och var mer exklusiva än sina kollegor. Sedan att de påstås ha inspirerat till å ena sidan grungen och å andra sidan den brittiska indievågen är ju inte deras fel