BAMM DAG 1, TEAM XII

DYSTOPIA
Ingen jobbig inledning. Vi kör direkt. Alltså… Starten går! Det är slutsnackat. Därför lägger vi oss tätt i rygg på team Silva. Det är ju ändå de vi främst ska bevaka så här i början. Där håller vi oss i säkert fyra minuter… Sedan är det hjärtklappning och mjölksyra. Smart? Lite sådär va!

Vi sänker farten betydligt. Måste komma in i rätta lunken. Vår lunk. Bara upp till ettan och sedan få lite flackt, lättlöpt. Då tar vi in.

Men mot tvåan är det ordentlig motvind. Mjölksyran har gjort benen sega och det känns som att jag är en spinnacker i vinden. Formen jag skröt om innan tävlingen är väck. Vad fan hände? Jonas ser otålig ut… Dessutom är det något i höger lårs framsida som inte är riktigt hundra. Vad fan!

Upp mot tvåan tror vi att vi ligger typ femma. Vi har Glommershus precis framför oss, så vi är ju ändå inte helt akterseglade. Nerför berget mot Kårsavagge tar vi en rakare väg. Det känns som att vi gör en bra resa ner mot bron.


- Du Jonas, jag vill inte säga det här men jag har problem med lårmuskeln.
- Hur då?
- Det gör jävligt ont.
- Vad tror du då? Du får säga till om vi måste lägga ner…
- Kör!


Men jag hinner tänka mycket på min muskel på väg upp mot nästa lilla topp, och det är inga glada tankar. Som tur är kliver vi rakt in i tät dimma och det blir viktigare att tänka på kompassen än onda ben. Uppe på den flackare bergsryggen går det också ganska bra att springa, även om det gör ont.


Vi tar trean säkert i dimman. Nu har vi en riktig snusksträcka framför oss. Dimman är tät och terrängen djävulsk. Vi går disciplinerat med kompassen och efter höjdkurvorna. Ändå stöter vi hela tiden på avskurningar i form av branter, raviner och mer branter. Det känns som att vi får gå runt många onödiga svängar. Men vi touchar 1222-sjön och är säkra i orienteringen. Vi gröper oss vidare fram till vår 1212-topp. Tar den säkert men det känns som att sträckan tagit en evighet. När kontrollvakten säger att vi ligger fyra känns det mycket bättre. Då ligger vi ju före åtminstone ett lag som vi inte tror att vi kan slå.


Men den bra känslan är kortvarig. Nu är det nerför mot Kårsavagge igen och då jävlar protesterar benet. Jag försöker skutta nerför med vänsterbenet före, men smärtan är ändå rent för jävlig. Det blir också värre för varje steg…


Väl nere väntar några kilometers slätlöpning längs sjön och myren. Nu känns det tvärtom bättre och bättre för varje steg. Det gör ont men det släpper en aning i benet. Underbart att få ligga på lite… lite helt vanlig löpning. Sedan är det bara 700 höjdmeter som ska avverkas till nästa kontroll. Det känns bra. Jag gillar uppför idag. Uppför gör inte ont.


Men hur är det med Jonas? Det börjar kännas lite gummisnodd. Det är energibrist i den outtröttlige Möllare. Men med gemensamma krafter trycker vi oss upp för den sista branten. Återhämtar oss på flacken längs sjön innan vi tar sista biten, in i dimman, upp till 1419-toppen. Det blåser något fruktansvärt. Dagens största hjältar, kontrollvakterna, säger vad vi vill höra: Vi är fortfarande fyra och bara en kvart efter treorna.


Flackt utför nu. Jag har våndats för den här sträckan. Kommer mitt ben fixa den här långa utförslöpan? Jo, så länge det inte lutar för mycket går det bra. Vi ligger på så gott vi kan. Springer om ett helt gäng 50-lag som vi gått ikapp. Får lite glada tillrop från några tjejlag. Sånt piggar ju upp. Vi tar näst sista kontrollen. Bara sista branten kvar nu. Gör det ont? Ont är inte ordet längre. Det är fan outhärdligt. Halvvägs ner måste jag stanna. Sträcka och massera. En bit till. Sträcka och massera.


Äntligen nere och nu jävlar är det bara att trycka på bort mot bron. Några hundra meter före sista kontrollen:


- Lasse, jag måste stanna.
- Va?
- Måste käka nåt. Jag är helt tom…


Jag är säker på att Jonas är den enda idag som tar matpaus 300 meter före mål. Det är nog ändå mest vilja som tar min stackars kollega över mållinjen. Där lägger han sig i fosterställning och är okontaktbar några minuter. Det här med BAMM är jävligt kul.
Vi är inte nöjda med dagen. Vi är inte ens säkra på om vi ska slå upp tältet. Bastu, öl och middag i Björkliden? Vi är inte på topp direkt…
Humöret stiger efter varma kläder och mat. Ett läkarbesök säger att jag antagligen fått en bristning i lårmuskeln. Bra eller dåligt? Dåligt såklart, men vi får se hur det känns i morgon…
God natt!