VECKANS SKIVHYLLA

Vad har jag ställt upp i skivhyllan den här veckan då? GLAM ROCK!! Varför då? Och vad är Glamrock egentligen? Ja, jag vet inte. Måste kolla med Wikipedia:

"en motreaktion mot de politiserade progressiva rockgrupperna den lätta popen och dansbanden som återstod efter 1960-talets vitala musik."

Ja okej, vi snackar alltså om den musik som INTE var junk i början av sjuttiotalet. Eh, var Black Sabbath Glamrock? Stooges? Nä, det kan man väl inte säga. Men då skriver Wikipedia vidare att genren framför allt utmärkte sig visuellt - "artisterna hade ofta unika frisyrer, smink och glänsande, färgglada satinkläder". Men även Bob Dylan körde med vitt puder och svart ögonskugga i början av sjuttiotalet, så vaddå? Äsch det är klart man vet vad som är GLAM och inte - men ändå är det lite svårt att definiera för det är ju inte fråga om någon enhetlig scen med geografisk begränsning. Glam är world wide!

Vi börjar med T.REX - The Slider från 1972. Rockpoeternas main man Marc Bolan gjorde mycket bra grejer innan han dödskrashade 77. Just The Slider innehåller ingen av de största hitsen men är ett av hans/deras mest helgjutna album utan svaga stunder. Det är få som låter lika coola som Bolan, lite så där laidback who cares - "I´ve got a Roys Rolls, I´ts good for my voice"...

Ingen av David Bowies skivor är väl lika outstanding som Ziggy Stardust-skivan från 1972. De tre sista låtarna på b-sidan är helt fantastiska, och hela skivan är såklart dyngbra. Det dyngbraigaste med alltihop är gitarrspelet som utförs av en snubbe som hette Mick Ronson (jättedöd nu). Lyssna och krevera!

Lou Reed - Transformer från 1972 är producerad av Bowie och gitarren spelas av Mick Ronson!! Vilket släktkalas! Allt är Bowies fel... Men Transformer är egentligen något helt annat än Ziggy Stardust. Här är det mer upp och ner och hit och dit med lustiga körer och nästan barnvise-varning (förvisso med texter om sadomasochism), men han håller sig ändå på rätt sida av balansbrädan, och det är det ju inte alltid den där gamla pratsångaren gjort.

The Sensational Alex Harvey Band. Veckans lilla överraskning. Jag visste inte vilken skiva jag skulle välja för ingen är riktigt 100%. Därför fick det bli Live från 1975 eftersom den innehåller en helt galet bra version av "Delilah", ni vet som Tom Jones hittade med. Alex Harvey tillhör kanske inte världskändisarna i den här ligan, men han är riktigt cool att lyssna på. Han påminner väldigt mycket om Bon Scott i AC/DC´s humoristiska stunder och lyckas liksom att sjunga artikulerat och slöddra på samma gång. Fan vet hur det går till. Alex Harvey är också jättedöd och medlemmarna i bandet gick sedan vidare till olika hårdrocksband som t.ex UFO. Det säger kanske lite om hur de låter...

Egentligen skulle Alice Cooper ha en given plats i den här skivhyllan. Men eftersom jag inte har Billion Dollar Babies som är deras bästa så gick det ju inte... Och nu tillbaka till sporten!