Det är alltså jag, trummis Pete, Thomas, basist Ray. Det är gitarist/vokalist Blackie som tar kortet. Det är taget före en konsert i Oslo för några år sedan. Sedan minns jag inte mer... Ja, nu är ju inte det här kortet på framsidan av albumet direkt. Nä, såklart inte. Det är liksom med i ett collage med massor av fan-bilder på mittuppslaget, men ändå. Lite coolt är det allt.
I skivhyllan satte jag upp alla de tidigaste Hard-ons-skivorna som jag har. Från första EP´n "Surfin´on my face" till "The worst of The Hard-ons". De här grejerna är från 80-talet då de fortfarande spelade nästan uteslutande surfpunk. Man kan nog nästan säga att de uppfann surfpunken. Själva beskriver de sig som "Motörhead lirar Beach Boys". Det är ruskigt bra. Snygga poplåtar, Beach Boys-körer, hårda gitarriff och alltihop i tvättäkta DIY-produktion. De blev aldrig rumsrena och de stora skivbolagen har inte velat ta i dem med tång. Konstigt. De otroligt snygga skivomslagen, som inte heller är rumsrena, gör Ray och Blackie...
På senare år har Hard-ons övergått till att spela mer och mer trash och grindcore. Det är rätt coolt men inte fullt så bra då. Nä, idag är de rätta udda faktiskt, för mitt i tvåtaktsöset stoppar de ibland in små poplåtar som är helt unika i sitt slag. Men de kan ju göra vad fan de vill. De får ändå aldrig något fett skivkontrakt. Blackie får fortsätta köra taxi i Sidney för att spara ihop till nästa turné...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar