SUOMIN(?)ROCKIKVÄLLILAINEN

THE NOMADS

Visst räknas det som finsk rockkväll när man går och kollar på MICHAEL MONROE? Jamenar sångaren och orkesterledaren är ju född som Matti Fagerholm och basisten Sam Yaffa heter egentligen Sami Takamäki. Bägge är urfinnar och stod bakom Finlands största rockexport genom tiderna. Vadå har Finland exporterat rock? Visstsörru, näst efter MA Numminen är (var) Hanoi Rocks inte bara stora utan också även grymt bra!

Finsk rockkväll alltså men först blev det en rejäl bom. Det hårt rockande Team I trodde nämligen att spelningen var på Debaser Slussen. Den korte parkerade bilen och betalade över hundra jävla spänn i P-avgift innan han upptäckte att stället var bommat. En affisch sa att giget var på Debaser Medis. Den korte hann ringa den långe som satt på tricken och hänvisa honom till Söders höjder innan han parkerade om bilen och fick brådis.

Väl uppe på Medis var det kö så den korte in strax efter åtta. Bommen var på en dryg kvart, dvs något mindre än på näst sista i Björkliden men klart dyrare! Just som han klev in i lokalen drogs de första ackorden från Solnas hjältar (inte aijk alltså) THE NOMADS. Nix, Hasse, Jocke och Björne rockade på. Fem-tio minuter senare klev den långe in i lokalen och sen fortsatte konserten i en dryg halvtimma. Nomads var lika tajta som de brukar men nog såg de lite trötta och ointresserade ut? Spelningarna på Blidösundsbåten brukar i alla fall vara klart roligare!

Vi köpte ett glas sportdryck i baren och väntade in huvudakten. Förutom lite sedvanligt löparsnack gick tugget om att Michael Monroe skulle kunna prestera precis vad som helst. Det skulle verkligen kunna bli heaven or hell, fi(n)sk eller pannkaka, fågel eller fi(n)sk, flipp eller flopp, ja ni förstår... Annars är ju Dregen kul att se på sa den korte samtidigt som pausmusiken tonades ner.

MICHAEL MONROE

Det började tokblinka i en herrans massa lampor (minst tre gångar så många som Nomads hade), stroboskop och rökmaskinerna (som Nomads inte heller hade) sprutade ut en dimma värre än Björklidens samtidigt som ett öronbedåvande intro dundrade igång. Matti kutade in med saxofon och solbriller med blått blinkande ljus. Tanken om heaven or hell, fågel eller fi(n)sk ökade både ett och två snäpp. Det här kan VERKLIGEN bli hursomhelst!

DREGEN

Men det kunde man släppa redan en bit in i första låten. Tusan vilket drag! Publiken såg nästan lite chockad ut (åtminstone kände vi oss det) när den femtioårige Monroe studsade runt hårdare och snabbare än de hårdaste. Upp/ner/hit/dit/vänster/höger åsså höll mikrofonstativet på att döda gitarristen, ner i spagat, upp och sen kom saxofonsolot och flög micken och sen var det bara YEEEAAAAH! Nåt mellansnack om STOCKHOLM ARE YOU READY? Åsså på't igen ba!

Dregen var som vanligt i sitt esse och resten av bandet levererade på samma nivå. Det var tajt, hårt och det svängde. Dessutom fick man skratta både en och två gånger när de körde någon sorts svensktfinsktengelskt snack mellan låtarna. I en dryg timma spelades stora delar av nya plattan (som faktiskt rockar fett) upplandat med en och annan Hanoi Rockslåt och lite andra gamla låtar. Det blev en kort paus innan de i extranumret drog av två låtar. Alltsammans avslutades sen med att Matti transformerades från Michael Monroe och fullkomligen BLEV Iggy Pop när de drog av en brutalt hård version av The Stooges gamla hit 1970.

MICHAELS ORKESTER

Iggy, förlåt Michael, fick publiken att skråla I FEEL ALRIGHT I FEEL ALRIGHT I FEEL ALRIGHT I FEEL ALRIGHT I FEEL ALRIGHT innan det var dags att packa ihop för idag. Ett mycket svettigt gig i en mycket varm lokal var därmed tillända. Vi tog en sportdryck till innan vi lämnade stället nynnandes I FEEL ALRIGHT I FEEL ALRIGHT...