SÖRMLAND ULTRA MARATHON

Jag hade bestämt mig för att inte köra SUM, men gjorde det ändå. Det var någonting som gnagde i skallen på mig efter att jag var så långsam på Lidingö. Jo, jag ville springa något längre och få vara nöjd efteråt. Men jag låtsades in i det sista att jag inte skulle springa Sörmlandsultran. Ville att det skulle kännas spontant, men var ju ändå tvungen att klämma fram med det när 25-manna övertalningen satte igång (sorry folks, men jag tycker inte att 25-manna är jätteroligt).

Lördag morgon och jag knallade ner till Björkhagen och slantade upp för direktanmälan. Att ha gångavstånd till tävlingar gillar jag. Mycket folk var det kring startplatsen, men ingen jag kände. Däremot är ultrafolket roliga att titta på. En del ser verkligen ut som NASA med tio gps´er, elva ipod´s och tolv vätskesystem med tretton olika slangar i fjorton olika färger.

Sen gick starten och jag var väldigt noga med att ta det lugnt. Först ett varv på Kärrtorpsspåret och sedan ut på leden. Jag kom snart ihop med en kille i gult linne som det stod UltraSweden på. Vi skulle hålla ihop länge längs loppet. Han hade kutat ihop med Jonas på Jättelångt, han hade kutat Trans Alpine och kört bergslopp i Colorado så vi hade en del att prata om. Fast vi pratade inte hela vägen. Han var lite snabbare än mig på vägarna och jag var snabbare än han på de mer tekniska skogsstigarna. Därför var det bara på de slätare skogsstigarna, som inte riktigt är väg, där vi höll jämn fart och kunde prata bort några kilometrar.

Efter 25 kilometerspasseringen blir det en lång sträcka väglöpning, en mil fan. Först grusväg och sedan asfalt. Här gick gullinnet ifrån. Jag var inte orolig för jag visste att jag lätt skulle gå ikapp när det blev skog igen. Ja, jag började bry mig om det där, för vid kontrollerna fick vi veta att vi låg åtta och nia, och allt blir roligare när man får vara med och kriga om placeringar.

30 kilometer passerades på 2:17 - fyra minuter bättre än min Lidingöloppstid. Jävla skitlopp, det där Lidingöloppet. Det här var ju bättre. Bäst var också att jag skulle få supporterstöd längs Åvavägen av racer-Sofia som var ute och luftade sin Wilier. Trodde jag ja. Längs den trista asfaltsvägen var det lika många cyklister som det finns discoskivor i min skivsamling. Hade hon kört vilse, lilla stumpan? Fått haveri eller råkat ut för myteri och rymt med en rumänsk trapetsakrobat från Cirkus Maximus? Eller nä, nästan framme vid avtagsstigen upp mot Tyresta dök hon upp och tog det här snygga kortet:

Killen i gult var väl en tvåhundra meter före, men väl inne i skogen efter Tyresta tog det inte mer än en minut innan jag var ikapp och förbi. Jag visste väl det. Nu var jag i mitt rätta element. Jodå, strax skymtade jag även en röd tröja framför mig och även han passerades. Sedan en vit...

Men underbart är kort och snart blev det breda grusstigar igen. Här är jag lite långsammare, men nu är det inte långt kvar och ingen syns bakom så det här ska nog greja sig. Jag grejar nog inte fyra timmar tänker jag när jag ska svänga ut på den sista rundan runt Södra Rudansjön. Och där står Sofia och säger att jag har två som jagar bakifrån bara 30 sekunder efter. Helv... Nu måste jag ju ta i på de här sista pinande kilometrarna. Det är många backar här. Branta är de och jag vill helst börja gå. Nej, jag ska fixa min sjätteplats. De närmar sig bakifrån, men då lägger jag i långspurten modell H 16 och förföljarna tappar direkt. Så här snyggt spurtade jag:
När man spurtat så blir man såhär trött. Tycker jag känner igen den här posen: Tack vare spurten fixade jag också fyratimmarsgränsen. Det kändes riktigt bra. Och självklart var jag riktigt nöjd med sjätteplatsen. Det blev till att åka hem och fira!