ROGERS BERGSTÄVLING

Jag vet att det börjar bli tjatigt, men vad fan. När de nu arrangerar och jag bor så nära är det svårt att låta bli. Även när det tokblåser och regnar och är alldeles särdeles gemytligt i backen.

Det var en hel mängd löpare som hoppade runt och försökte hålla värmen före start. Jag tror de flesta tyckte att det här med storm och regn bara gjorde saken ännu roligare. Vi kom iväg och genast var det ett gäng som satte bra fart uppför backen (en i kortbyxor - Ladonialöpare?). Sädär fort tänker jag inte försöka springa, tänkte jag nog inte men jag insåg det väldigt fort. Efter första lilla branten hade man fin vänstervriden motvind och det gick så fort som det gick. Ja, men tänk på att kralliga löpare som jag har ett extra stort vindfång.

Uppe på topplatån blev det rak motvind. Jag höll i pannlampan med handen och fick pressa mig framåt och sedan pressa mig nedåt för den första lutningen, innan vägen vek runt kröken och det blev vindstilla.

Det här är ju mest en tävling i nedförslöpning, men jag kände mig tam i steget. Ja så kan det vara. Det blev ändå snart uppför igen. Streta på och ta sikte på varvräknarna på toppen. Det var nog inte bara bekvämt att stå där det blåste som värst och räkna löpare. Skönt för dem att det bara var 6 passeringar att hålla reda på. Lite snygga var vi nog ändå när vi kom på led uppför backen.
Särskilt spännande var det däremot inte. Jag sprang inte om någon och blev inte omsprungen av någon. Men det är klart att jag kollade bakåt den här gången för att inte bli överraskad på upplopet. Men det kom ingen och jag gjorde som jag brukade när jag var klar.

Jag blev nog inte bättre än sexa den här gången. Och tiden, 53:27, får man väl skylla på vinden. Eller formen, whatever. Rätt så kul var det i alla fall den här gången också, men inte så kul så att jag inte spurtade hem till badkaret efteråt.