TRAIL DES BALCONS D´AZUR

Det är dagen efter TBA. Vi njuter av en slapp dag i Cannes. Regnet öser ner så vi har suttit på café och läst, ätit riktigt god lunch - moules et frites såklat - och nu sitter vi på rummet och dricker öl. Vi är just så där skönt avslappnade som man är efter... en lång springtur i bergen.

I förrgår mådde jag däremot inte bra. Dagen innan TBA drog jag på mig en rejäl solbränna i nacken, pannan, skulten. Smart liksom. Dessutom hade jag i vanlig ordning kramp lite här och var. Och efter middagen kom huvudvärken. Inte ens en tre-kulors glass hjälpte. Nej det blev bara värre och värre och jag somnade jämrande efter en alvedon och med en våt, kall handduk över pannan.

Bergen sedda från stranden i Cannes.

När klockan ringde kvart över fem smattrade regnet mot fönstret. Det var ett skönt ljud. Mitt brända huvud skulle inte fixa ett bergslopp i solsken, så regnet var välkommet, även om det inte var så medelhavsmässigt. Pigg och glad åt jag mina Nutellamackor till frukost och gick ner till de andra 52 kilometerssvenskarna i hotellobbyn. Taxin väntade redan.

På väg mot Mandelieu La Napoule och starten insåg jag det förfärliga: Jag har ju glömt Garmin! "Kan vi vända" frågade jag, men Mattias G. gav mig direkt en bestämd utläggning om hur fel och distraherande det är att tävla med klocka. "Men det är ju så kul att titta på kartan efteråt", försökte jag. Men nej, vi vände inte och jag lät mig nästan övertygas om att klockfritt är bra. Vad annat kunde jag göra?

Innan start tog vi skydd från det ihärdiga regnet, ihopträngda i nummerlappstältet. Jag kände mig ruggig, hade fortfarande lite huvudvärk och var inte det minsta sugen på att springa. Ändå var det skönt att få ta av sig överdragskläderna och gå ner mot stranden och starten. Lika bra att få komma igång. Och slutar det inte regna minsann...

Startplatsen på stranden i Mandelieu La Napoule.

 "Quattre! Troi! Deux! Une! Go!" Så sprang jag då plötsligt. Ja visst! Och det gick ju lätt. Upp genom stan och där stigen började trycktes fältet ihop. Det gick retfullt långsamt och inte gick det att passera någon. Men det kändes lugnt. Det var minst 50 km kvar.

Det gick lite upp och ner på stigar och små grusvägar och jag undrade när den första riktiga stigningen skulle börja. Utan Garmin hade jag ju ingen koll. Framför mig hade jag en kille i grönt och en gubbe i vitt. Vi kom upp på en liten avsatts där det satt flera skyltar och snittslar. Den gröne stannade och Den vite svängde höger. Jag läste inte alltför noga på skyltarna utan följde efter Den vite. Några fina serpentinsvängar upp genom skogen och det kändes som att en bergstopp närmade sig. Då delades plötsligt stigen och det fanns inte en enda snitsel. "Wrong way!" sa jag till Den vite som sa en massa ord på franska som jag faktiskt förstod. Det blev full fart ner till avsattsen igen och där kunde jag se att det var tydligt skyltat till vänster. Kanske tog felspringningen fem till sju minuter - jag hade ju ingen klocka. Men jag hade fått ett bestämt mål: Jag ska ifatt Den gröne igen!

En fin stig upp till första toppen. Jag gick på hårt och passerade många. En teknisk och rolig stig ner från första toppen. Jag gick på hårt och passerade många. Längst ner, där nerför blev uppför igen, kom jag ikapp Viktor, vår reseorganisatör. Vi bytte några ord innan jag fortsatte min jakt på Den gröne.

En typisk stenig stig.

 Upp mot andra toppen var det först fin skråstig längs med hela berget. När det sedan blev branta serpentiner uppåt var det tät snårskog där växterna hade taggar. Med mina 195 centimeter fick jag gå dubbelvikt för att ta mig fram. Det gick ändå lätt upp och på toppen satsade jag hårt på la descension. Först var det fortsatt snårigt och då gick det inte så fort. Men sedan blev det grusväg, en lång sluttande grusväg, och nu gick det fort. Helt säkert under fyratempo. Jag lovar!

Och vem såg jag då vid foten av backen? Jo, Den gröne förstås...

Ikappsprungen! Infångad! Oskadliggjord!

Jag ville gärna säga något glatt åt honom när jag passerade, men min goda uppfostran och dåliga franska hindrade mig.

Det tredje berget bjöd på stenskravel och tät snårskog. Inget fyratempo här inte. Snarare 24-tempo. Och även om toppen passerades blev det aldrig någon riktig utförslöpning. Istället var det till att harva runt bland snåren och stenskravlet. Det var dessutom dimma så det gick inte att få någon uppfattning om vart man var på väg. Skulle man aldrig få lämna berget? En titt på kartan hade visat att man skulle upp på toppen, ner och runt berget, nästan upp på toppen en gång till från andra hållet och sedan vidare runt berget. Men kartan låg i ryggsäcken och Garmin låg på hotellrummet...

När jag väl kom under molnlocket hade jag havet framför mig. Här var jag verkligen som på en balkong över det blå, även om det blå var väldigt grått idag.

Nu gick stigen ner till det gråa blå. Ut på en liten udde, ett fotplask i Medelhavet och sedan upp mot bergen igen. Stigen gick här längs med berget, längs med havet, och nedanför kunde jag se landsvägen där en ung Birgitte Bardot brukade fara fram i en Triumph cabriolet 64. Själv var jag väl mer som en gammal, halvpackad Serge Gainsbourg vinglande på en vespa, för jag var lite mindre pigg nu. Och samtidigt som jag började streta mig upp mot den sista toppen kom solen fram. Nu var det varmt också.

Havsutsikt från bergen.

 Dagens sista stigning var också den brantaste. Det var inga serpentiner här utan stigen gick rakt upp. Trötta ben? Jo tack! Men efter 2400 höjdmeter är det väl okej om benen är lite möra. Nu var det ju klart. Resten är nerförsbacke!

Kanske var inte sista biten så enkel som jag tänkt mig. Men jag ska inte klaga. Det var ändå inte värre än att jag ganska enkelt kunde mana på mig själv att kuta på. Jag såg ju havet där nere och där var målet. Sista kilometern gick längs stranden. Skön löpning. Benen kändes pigga igen lagom till målgången.

Nyss i mål.

Så var det klart. Mitt första franska traillopp. Och det var naturligtvis precis så roligt som jag hade tänkt mig. Fler franska traillopp? Ja, det är klart! Jag har spanat in ett lopp i juli som verkar intressant...

Så får jag ju inte glömma min lilla fru som trots jobbig förkylning kämpade sig runt sina 33 km och 1800 höjdmeter. Hon verkar också intresserad av att springa fler traillopp. Familjelycka, kallas det!

Och med det avslutas rapporten från Cannes.