HELLNER TILL BAMM

För er som håller koll på Bamm:s hemsida är det i och för sig gamla nyheter, men hur som helst har i alla fall Morell och company lyckats locka Marcus Hellner att ställa upp i årets Bamm. Tydligen är det Bamm 50 som gäller, så Pälle kan tryggt ligga kvar på den Turkiska playan eller åka ut och ö-luffa i skärgården ytterligare någon månad. Men Ladonia-Mange och Kaptenen lär väl få det tufft (igen). Kul med lite extra uppmärksamhet till loppet, och något gammalt inslag från tv-sporten där Majbäck spurtar uppför (eller om det var nerför) Noulja fladdrar förbi min näthinna.

VECKANS ROCKRUNNER V25

Inte för att det är någon annan som utser veckans, men till veckans Rockrunner v25 utses ändå Team Rockswimmers! Då spikades nämligen lagnamnet för teamet med undertecknad som tillsammans med Bernie J tar sig an Amfibiemannen i sommar.

Eğitim

Träning på turkiska.

Tren? Yok Ayrilmak

Träna? Nej semester! Och vem orkar träna när det är typ 37 grader varmt och man är konstant proppmätt av tysk all-inklusive?

MOTIONSORIENTERING

Har testat motionsorientering i Ursvik igen.

För två år sedan var jag en urkass orienterare. Lyckades ranta runt utanför kartan i 10 min. Det går faktiskt om man tror att  man är på kartan men i själva verket springer utanför.

Men nu förra veckan, var det dags igen. Nästan samma ställe och den här gången springer man nästan rakt på kontrollerna. Bommar iof sig 5:an, men bara med 50 m och nån minut. För mig väldigt liten bom och det räckte faktiskt till banans bästa tid. Dags att börja med riktig orientering?

En Rookie i bergen bland fårskit, grodor, sniglar och knott

LAMM-beslutet togs redan i höstas och biljetterna bokades redan innan jul, men efter en vinter och vår kantad av skador och sjukdomar så hade ju förberedelserna kunnat gå bättre. Jag tror frisk-rekordet låg på tre veckor i rad och sedan två sjukveckor på det men trots oddsen så lyckades jag pricka in en "friskvecka" lagom till start.
Jag och Tomas åkte en dag tidigare än de andra för att hinna klämma in ett besök i Edinburgh. Har man skaffat barnvakt så har man. Stadsbesöket blev mest sportshopping och regn, men det var ju trevligt i alla fall.

Fredag förmiddag drog vi iväg via Glasgow upp till Arrochar där vi bokat boende natten innan tävling. Där han vi med ett litet joggpass innan vi åkte vidare upp till tävlingsarenan. Där hade vi svenskträff, fick våra starttider och kollade sportshoppen. Start skulle ske 8:20 och frukosten på hotellet som låg en timme därifrån serverades från 8:00, men vi lyckades få komma in och få äta lite te och toast.
Framme vid tävlingen så gjorde sig knotten påminnda på en gång och paniken växte - ska det fortsätta såhär? På med insektsmedel och sedan gick bussen som tog oss till starten som låg på 400 meters höjd och vips så var knotten borta och glömda. Men sedan gjorde sig den dåliga träningen sig påminnd i stället. Första kontrollen var en stigning på 500meter direkt upp till första. Jag tog i så jag var spyfärdig och ville vända och gå hem på en gång, men envis som jag är så orkade jag fortsätta och kämpa hela banan och vi stämplade in i mål som 6:e lag sammanlagt efter 5h 16 min, oförskämt pigga och fräscha. Drygt 4 timmar senare kom Lasse och Jonas i mål och då hade vi redan ätit och vilat en bra stund. Men plötsligt dog vinden och då kom knotten tillbaka och förpestade livet för oss igen.

Morgonen efter var ett knotthelvete och jag fick smärre panik och lyckades inte få i mig någon frukost alls medans Tomas stog i startfållan och slevade i sig. Jag hade aldrig trott att jag skulle längta så efter att komma upp på fjället och undan knotten och halvägs upp för första backen försvann jäklarna och jag kunde andas igen. Frukosten var bara att glömma och det var bara att börja trycka i sig äckel-gele´. Jag insåg snart att det skulle bli en plågosam tur på berget denna dag så det var bara att tugga på och försöka att överleva dagen. Fötterna tog en del stryk, lyckades införskaffa två snygga blånaglar och en del blåsor under tårna men inget dödligt (inga tår ramlade av...) Vi gick ut som 6:a och första mixlag, men med lag två och tre startande mindre än 30 sekunder bakom. Resultatmässigt slutade det hela med en 5:e plats i mål men laget som startade 8:a gick om oss och vi blev "bara" näst bästa mixlag, slagna med ca. 4 minuter. Efter lite googling så verkar det som om kvinnan i det andra laget gjorde milen på 38 minuter för ett par år sedan, så det är inte alls konstigt att de sprang i från mig utför på slutet. Efter 4,5 timmar i bergen så stapplade jag i mål i regnet med en kropp stelare och mer öm än den någonsin har varit, nöjd med placeringen men lite surt att bli andra mixlag nu när vi var så nära. Mycket vill ha mer, ni vet, för innan start hade jag som mål att vara på övre hälften av de 100 anmälda lagen...

Efter målgång insåg vi att det skulle dröja ett par timmar i ösregn innan de andra svenskarna skulle komma i mål och prisutdelningen skulle gå av stapeln, så vi bangade och körde till Edinburgh och det väntade hotellrummet, baren, middag och tidig sänggång. Tur att hissen fungerade annars hade det inte blivit någon middag den kvällen, för maken till träningsvärk har jag aldrig varit med om, men det var trots allt ganska väntat.

Man kan ju inte direkt säga att jag njutit under tävlingen, men tack vare Tomas och draglinan vi hade med oss så lyckades jag ta mig runt. Medan han trippade upp för backarna, hann både skita, ta kort och titta på utsikten så hade jag blicken i backen ibland krypandes på alla fyra uppför de brantaste partierna. Utsikten jag såg var massor av fårskit, grodor, sniglar och Tomas vältränade bakdel. Jag har fortfarande inte bestämt mig om jag tyckte det var roligt eller bara slitigt, men jag ångrar inte att jag ställde upp, för det var ett äventyr att minnas. Ska det bli en gång till så ska jag försöka träna mer än ett par gånger i Hackstabacken (50 höjdmeter eller något). Dessutom måste jag nog ha garanti på att det blir knottfritt annars vete sjutton.

Dag 1

Dag 2

Några minnen från LAMM

Jag vet att det runt om i landet väntas på det stora LAMM-reportaget. Men det blir inget. Vi orkar inte! Vi är helt slut efter de skottska bergen. Jonas och jag tävlar nämligen på riktigt. Vi håller inte på och fipplar med kamera eller springer runt och slipar på formuleringar. Sådant håller inte om man ska bli femma i LAMM Elite... Sa jag att det var LAMM Elite? Ja, det är ungefär lika bra som att vinna samtliga klasser på BAMM samtidigt. Ungefär...

Något att minnas:

KNOTT: När vi spurtade/staplade (valfritt) in i nattlägret var det ett underbart väder. Sol och lagom vind. Sen dog vinden och då kom KNOTTEN! Det blev till att ta skydd i tältet, för utomhus blev det olidligt. Och man fattar att det är mycket knott när man tittar uppåt och himlen är svart...när det låter som att man sitter intill en hårt trafikerad motorväg...när det smattrar som ett ihållande spöregn mot tältduken...när det inte går att ta en flaska vatten ur bäcken utan att få med sig ett tusental...när armar och ben ser ut som röda hund efter en halv minut när man väntar på att få starta dag två...

VARMT: Ja det var varmt dag ett. Så varmt att Jonas fick pulsrusningar och nästan värmeslag á la GR20. Så varmt att jag blev yr i huvudet och fick kramp...

KRAMP: Det började lite smått efter kanske fem timmar första dagen. Lite småkramp här och var i kroppen. Ena stunden en vad, nästa en ljumske, och så vidare. Det högg lite hårdare och lite värre hela tiden och i dagens sista rediga utförslöpa drog det till så jävligt att jag tvingades stanna. Ja, sen vadade vi över en å och när jag skulle kliva upp på stranden högg det tag i precis alla muskler samtidigt - helkroppskramp tamejtusan! Det var inte mycket annat att göra än att ligga framstupa bland tuvorna och bara vråla. Sedan högg det här och var hela vägen in i mål. Och sedan högg det här och var hela kvällen. Jag trodde att dag två skulle vara körd. Men så var det ju inte...

STIGNINGAR: Den mest minnesvärda stigningen var nog tusenmetaren dag ett. Olidligt hett och olidligt brant och aldrig tog det slut. Vi tvingades sätta oss ned flera gånger för att det bara inte gick att ta ett steg till. Och det var inte bara vi som satt ner och vilade. Alla satt ner. Den tjeckiske skidåkaren satt ner. Jag tror nog att till och med Stephen Pyke satt ner... Det gjorde han i och för sig inte under den absolut tyngsta stigningen dag två. Vi vet för vi gick bakom. Och enda anledningen till att vi inte heller satte oss ner och vilade var att vi vägrade släppa Stephen Pyke och Tim Laney...

STEPHEN PYKE: Innan LAMM visste jag varken vem Spephen Pyke är eller vad en MUNROS är. Nu vet jag att Stephen Pyke är något av en skotsk bergslöparlegend och en munros är en topp över 3000 ft. Och ja, Stephen Pyke har världsrekordet i att bestiga samtliga skotska munros på kortast tid. 39 dagar! Och ja, han var en jävel på att knata uppför. Andra halvan av dag två vägrade vi släppa gubbarna ifrån oss - sen fintade vi dem vid tredje kontrollen från mål och kunde rycka ifrån med några minuter. Yes!

SKRÅ: Banläggaren var en skämtsam prick. Han hade skojat till det så pass att vi under hela loppet fick vår beskärda del av skrålöpning - för ett helt liv ungefär. Alla dessa timmar på skrå gav fina blåsor på fötterna. Ja, Fellrunner-Emil fick inte bara blåsor. Hans ena lilltå var i princip borta. Blodig sport! Desstom var man efter loppet sliten i muskler man inte visste fanns...

HJÄRNAN: Under loppets gång var Jonas och jag helt överens om att det vi höll på med var det jobbigaste vi någonsin gjort och att vi absolut inte skulle göra om det. En gång i LAMM Elite får helt klart räcka. Det är för jävligt för att vara kul... Ja, sen blev det ju till att ta in på fint hotell och efter öl, bastu, mer öl, mat, lite mer öl och whiskey så började hjärnan sålla. Vi var rätt bra alltså... Det var ju jobbigt, men det ska det ju vara... knotten gick ju att överleva... Det var ju rätt kul ändå... Nästa år?

PRICEGIVINGCEREMONY

  Det blev visst pris för Team Rockrunners XII och nog ser det lite ut som att Jonas sprang i Manges kortbyxor!

LAMM

Grymt bra kämpat av våra grabbar! Ännu en ärofull placering till Team Rockrunners meritlista.

LAMM

Team MIX på LAMM-2012

Team MIX består av Tomas och Caroline

Då är det bara 12h kvar tills vi startar vår första gemensamma resa mot LAMM. Caroline bestämde för ca 9 månader sedan att nu var det väl ändå hennes tur att få springa i bergen och eftersom hon har en sambo som är en av de bästa löparna i sådana här events så var valet enkelt att springa med mig!

Träningen har genomförts så gott det gått, med sjukdomar som förstört den mesta av Carolines vinterträning, men sedan april har det flytigt på bra med OL tävlingar helgvis och bra träning på Oxblodet och i Hackstabacken. Tomas har kört på som vanligt utan massa sjukdomar förvisso men får bära stora delar av all utrustning med, ca 6-7kg.

Det väntas dåligt väder enligt arrangör men då är det som det ska vara i Skottland, gärna lite hård vind med...

Första informationen på LAMMs hemsida är nu ute på engelska, fast för att göra det lite enklare för er så översätter vi det hela nedan med Google översättning, vilket gör det lite roligare =)

"LAMM 2012 PLATS tillkännages här torsdag 12:00

Vår kontroller ANDY SPENCELEY WHETS aptiten ....Förhoppningsvis trots mestadels kalla vädret hittills i år, du har lyckats få upp några kullar och få dina backen benen fungerar. Vi kan vara lite längre söderut än i fjol, men vi är fortfarande i ett område med några mycket höga kullar och det finns minst dubbelt så många munros på kartan jämfört med förra året. Så du behöver dina hill benen (även om det är en självklarhet för LAMM!) Och eventuellt kommer du att kunna lägga till din sammanställning av munros för dem så önskar.

Det finns mycket få stigar som korsar området (eller åtminstone banor hittar du användbara). Men en hel del av åsar, särskilt runt de mer populära kullar och nära munros, kommer att få (omarkerad) backen vandrare vägar på dem som kan vara värt att komma ihåg när man överväger rutter. Delar av området är ganska stenig, särskilt i söder och norr om kartan och, även om dessa kommer i huvudsak att korsas av de längre banorna, bör alla kurser vara försiktig med branta marken ibland. I själva verket de längre banorna kan behöva beredda att göra några enkla klättra (beroende på rutter). I dessa områden också titta upp för strömmar som vissa av dem finns i små steniga raviner som kräver lite mer omsorg korsning.

Men inte skjutas upp eftersom många av kartan består av fler gräsbevuxna kullar, av vilka några snabba tillåter igång, och det finns några stora sumpiga avrinningsområden med ljung och pors - om den senaste tidens varma vädret håller alla lång tid, kunde dessa områden torkar ut kraftigt och återigen vara ganska snabb att köra över. Som vanligt är mitten av lägret långt från närmaste väg, om 10km fågelvägen (lite mer som berget Marathoner Wanders!)

Men trots att vi har lyckats få några fina kort gräs för dig att campa på och även rikligt med rinnande vatten att tvätta i - bara inte låta öringen biter tårna. Det är en annan spektakulär miljö, en camping som är typisk för LAMM, med stora berg runt omkring dig (real kungsörn och rådjur land - både sett av organisatörerna nära mitten lägret). Ett perfekt ställe att koppla av efter en hård dag på kullarna (knott beroende!).

Håll tummarna för bra väder och molnen hålla bort topparna, eftersom på grund av läget och situationen för dessa kullar är utsikten från de höga åsarna och toppmöten värda ett ögonblick paus (och kom ihåg det finns en fototävling)."


KILIAN JORNET

"If we don´t dream, we are no longer alive"

Det finns ju bergslöpare och så finns det BERGSLÖPARE. Kilian Jornet är förstås ännu mer än så. Han har inte bara vunnit UTMB flera gånger, Skyrunner World Series flera gånger och ja, vartenda bergslopp som är värt namnet. Han är också den som sprungit kust till kust längs Pyrenéerna snabbast och har förstås också rekordet längs vår kära GR20 på Korsika.

Men vad gör en bergslöpare när han vunnit allt och slagit alla rekord? Ja han tar förstås det här med bergslöpning till helt nya nivåer. Vad sägs om att vara den som snabbat bestiger världens mest kända toppar. Summits of my life! Missa inte filmen.

Så nu får de stora expeditionerna som belamrar Everest sluttningar maka lite på sig. Kilian ska springa förbi...