ULTRA CHAMPSAUR

Klockan 3:30 ringer mobilen för väckning. Tävlingskläderna har jag haft som kudde så de är nära till hands att dra på. Sen käkar jag fyra Nutellamackor till frukost, sittande i sovsäcken i tältet - natten känns kylig. Men ingen tid för sovsäcksmys. Toabesök, ett snabbt "hej då och lycka till" till Sofia, som får sova några timmar till, och sen knallar jag tillsammans med en massa andra löpare iväg från campingen mot kyrkan i Ancelle. Därifrån ska vi åka buss till starten i Orcieres. En lite spänd och mystisk känsla är det allt att stå där bland alla löpare mitt i natten i en liten by i alperna - och veta att man snart ska springa sju mil.

Starten går 05:30 och det är fortfarande mörkt. Hur är det tänkt att det här ska fungera? Men alla andra kutar på så jag gör det jag med. Helt säker på stigen i mörkret känner jag mig inte. Men kan de andra så kan jag så jag följer efter och försöker hålla mig lätt på foten. Det ska väl ljusna snart...

Det gör det!

Första 10 km kan väl beskrivas som småkuperade. Backarna är väl något högre än hemma men fullt springbara. Enligt banbeskrivningen ska det vara mest nerför, men det märks inte. Efter 10 km finns den första vätskekontrollen. Ingen stannar. Bara jag. Så jag tappar den lilla klunga jag hängt ihop med. Efter 10 km börjar den första riktiga stigningen. Nu är det 10 km och nästan 1300 höjdmeter som väntar.

Jag jobbar mig ikapp den lilla klungan igen och vi ömsom springer och ömsom går upp genom en dal. Lutningen ökar vartefter och när vi kommit över trädgränsen är det bara gå som gäller. Nu ser man också collen på 2500 meters höjd som ska passeras. Det ser inte så farligt ut. Det går ganska lätt och den lilla klungan (vi är bara tre gubbar nu) håller lagom fart.

I så här vackra sluttningar sprangs det upp och ner. (Alla bilder är tagna av Sofia under hennes 37 km-lopp).

Uppe på collen blir det ett snabbt "Bon jour" till en banvakt och sedan kastar vi oss utför. Nu tar jag tät och lite överraskande drar jag direkt ifrån mina tidigare kompanjoner. Det är trixig slingerstig och väldigt kul att köra springslalom. Jag hinner passera ytterliggare fyra löpare innan stigen planar ut.

Det är dags för en mil småkuperat igen. Stigen går genom pinjeskog, betesmarker, upp och ner i bäckraviner. Det är trevlig löpning, men inte helt lätt. Det känns att jag hållit på i över tre timmar nu. Jag möter en dam som leder en fårskock längs stigen. Fåren vänder och börjar följa mig istället. Damen låter inte helt glad när hon ropar fåren till rätta.

Nere vid Pont du Fosse har starten för 37 km-loppet gått för 45 minuter sedan när jag passerar. Jag kommer inte hinna ikapp Sofia, inser jag. Jag har sprungit 34 km och har alltså 37 kvar. Men vid Pont du Fosse är det mycket publik och speaker och grejer. Som enda icke-fransmän fick jag och Sofia en del uppmärksamhet i loppet. Här ropade speakern: "LARS WULSTRÖÖÖM, TIIIM RÖCKRÖNNERS, STÖCKÖLM, SUEDE. HÖW DÖ JÖ FIIIIL?" "Tres bon!" svarade jag medan jag slukade ett par muggar Cola - en oslagbar sportdryck. Sen lämnade jag den lilla byn till många bravorop och applåder. Det var uppiggande!

Och uppiggande behövs. Nu väntar 1100 nya höjdmeter. Dagens andra ordentliga klättring.

Många möten med djur blev det.

I början var jag ihop med två killar som verkade riktigt starka. De sprang på bra så länge det det var löpbar lutning uppåt. Jag hänger på så länge jag orkar, tänkte jag. När det sedan blev brantare var det först den ene och sedan den andre som inte orkade hänga på mig. Det var uppiggande!

Uppför berget var det ett väldigt råmande överallt. På ett ställe var det ett helt gäng kor på stigen, men det var inget
problem för de såg snälla ut. På ett annat ställe stod en ung ko utan spenar med stora horn. Fyrahundra 37 kilometerslöpare hade just passerat och nu såg den här typen ut att tänka: Inte en jävel till släpper jag förbi! Det fick bli en liten omväg för min del. Den där kon ville jag inte snacka med.

Även den här stigningen gick ganska lätt - alltså för att vara mer än tusen höjdmeter efter 40 km... Allt är ju relativt. På toppen belönades man av en helt otrolig utsikt. Haute Alpes Provance överträffade sitt rykte. Mycket uppiggande!

Många vackra vyer blev det.

Nerför igen och nu på vajerstig - alltså en sådan stig där man klättrar nerför med hjälp av en vajer. Och mina ben har fortfarande roligt när de får köra quickstep slingrande nerför berget. Ju trixigare stig desto roligare är det och jag är lite förvånad själv över att det känns så lätt.

Vid 44 km är det vätskekontroll. "Bravo! Disjem!" ropar de till mig. Disjem? Vad kan det vara? "Dis" är ju tio, men så bra kan jag väl inte vara. Nä, det är väl något mellan tio och tjugo. Nitton kanske. Whatever...

Nu börjar en riktigt seg mil. Det är långa utförslöpor och lika långa stigningar. Inte mer än ett par hundra höjdmeter åt gången, men en väldigt uttröttande mil. Jag springer och undrar om det inte är dags för den där sista La Piolit-toppen snart. Men istället viker stigen rakt ner i en dal. Va fan, blir det ingen La Piolit?  

Mycket uppåt blev det.





Jodå, man ska bara ner i dalen och vända. Där var det också vätskekontroll. Mer Cola! Och jag försöker fylla på min vattenpåse. Det går sådär. När jag ska skruva på locket råkar jag trycka ihop påsen så allt vatten rinner ut i ryggsäcken.

Segt, segt, segt...

Inte så uppiggande. Och det nu när jag har kutat 55 km och har 800 höjdmeter upp till La Piolit framför mig.

Bitvis går det bra, bitvis är det oerhört tungt. Det växlar fort just nu. Det är en del kramp här också. Jag vill inte återuppleva LAMM-krampen så jag tar det försiktigt. Jag försöker vila den muskel som krampar för tillfället. Det fungerar riktigt bra, men ger en del udda löpstilar: Den med spikraka ben är kul, eller den halta varianten, vänster ben först...

En bit innan Piolit-toppen är det kontroll igen. De hojtar en massa på mig. Det är det där "Disjem" igen. Killen som serverar mig Cola är glad och babblar på som bara den. Jag svarar med min standardfras: "Je ne parle pas fransais. Je suis suedois". Då svarar killen: "And I am drunk". "Good for you", svarar jag. "See you in the bar at arrivée!"

Colan och fulla funktionärer gör mig på gott humör. Ja, sånt är uppiggande! Så jag trycker på bra uppför. Det är ju sista biten av sista stigningen och sen är det bara en mils härlig utförslöpning kvar. När jag kommer upp på kammen, som jag tror är toppen, får jag dagens gladaste överraskning. Jag ska upp ytterliggare 200 höjdmeter. Och det är superbrant. Det här orkar jag bara inte, tänker jag.

Kammen är inte toppen.

 Och jobbigt är det ju, jo då, men det går. En liten bit i taget. Gå några steg, stanna och vila, och vidare på det sättet tills jag äntligen är uppe. Helt slut, tycker jag just då, men det ska ju bli nerför igen. Något jag sett fram emot länge nu. Det gäller bara att hitta en krampfri löpstil.

La Piolit

 Några hundra höjdmeter längre ner är all trötthet och kramp som borta. Det bara flyter på hur lätt som helst. Jag har snart kutat i nio timmar, 65 km och några tusen höjdmeter och jag känner mig pigg. Vad har gått snett här egentligen?

Inte blev det jobbigare när jag kommer ikapp en kille i min klass. "Disjem?" frågar han. Detta eviga disjem. "Jag tror det men jag vet inte vad disjem betyder", försöker jag förklara när jag passerar honom. Han grymtar bara något men hänger på bakom mig utför berget. Plötsligt säger han "Passé, sil vous plait". Visst, passera du om du vill, och så drar han iväg i en himlans fart. Vart fick han den energin ifrån? Ja ja, han ville väl inte bli passerad av Disjem, antar jag.

Men för mig flyter det på bra nerför ändå. Sista vätskan och sen ska man över en liten col, typ 100 höjdmeter upp, och sen blir det utför igen.

Ner mot Ancelles skidliftar och nu ser jag kyrkan, målet, slutet. Benen vill krampa igen, men det tillåter jag inte. Nu får de fan bära mig hela vägen in - och det gör de. Hela vägen in på torget i Ancelle där speakern hojtar en massa på mig men jag orkar inte ens försöka lyssna. Jag vill bara ha Cola och sätta mig med mina överhettade fötter i fontänen...


Trött? Lite då...

Hon som kommit åtta i damklassen, 37 km, Sofia alltså, letar upp mig. Hon är något piggare än jag och är bekant med halva startfältet vid det här laget - det har sina fördelar att vara tjej i de här trailloppen. Mig är det ingen som velat bli kompis med... Hon berättar att speakern sagt att jag låg tia "ön de töpp öf de möuntin". Tia! Disjem! Så var det alltså.

9 timmar och 25 minuter. Så lång tid tog det att kuta 71 km och klättra 3600 höjdmeter. Och elfte plats säger resultatlistan. Sexa bland veteranerna. Ja, det var siffrorna... Något som inte kan mätas med siffror är hur otroligt vackert det här loppet var. Vyerna från bergen var tres magnifique! Ja, helt otroligt, fantastiskt, osv... Det går heller inte att mäta hur nöjd man är när det är klart.

Nu är det klart!