Trail du Verdon, del 3 och målet

Efter påfyllning så var det nu en stigning på 600 höjdmeter på grusvägar, en lätt sträcka så här efteråt. Men just då en jobbig bit i solen. Till station 7 var det nu ca.10km. Peter tog täten och vi stegade uppför med hjälp av våra kära stavar. Även om kroppen var slak så fanns bara en sak i huvudet, att framåt var det enda som gällde. Kroppen kändes bra, men låren började kännas stela och osmidiga nu. Vaderna hade varken jag eller Peter problem med konstigt nog. 

Framme vi station 7 möttes vi av hjälpsam personal som såg till att vi fick i oss ätbart och dricka. Peter hade nu fått skavsår på foten och hade lite problem med att få fast Compeed plåstret. Han hade inte en tanke på att ta hjälp av de 3 sjukvårdspersonalen som fanns där. Flera löpare satt här nu och pustade ut i den något svalare skuggan. Klockan visade nu ca 16.00 och vi hade nu hållit på i 13 tim och avverkat 71km. Nu skulle vi hålla till på kanten ner mot canyon igen fast nu på den norra sidan, stigarna var små och bitvis slingrade de sig ut med bergskanten. Vi passerade mer vandrare här nu. Återigen en vacker syn mötte våra ögon och nu hade man i alla fall lite tid då vår fart inte var snabbare än vandring. Efter ca 30-40min så kom 2 av de killar som satt och pustade ut vid station 7, de hade bra joggfart. Vi släppte förbi dem med glada ALLEZ ALLEZ rop. Solen gassade på och varm å slö vart man.

Där på andra sidan floden, gick vi ned för att komma till bron.

Vi stretade vidare mot station 8 som var på andra sidan i canyon där vi skulle springa upp på samma stig som vi tidigare kom ned på efter ca.17km. Innan vi gick ner i canyon och över bron så hade arrangören satt in en extra vätskestation som tur var, vi fyllde på och pustade ut en stund i skuggan samtidigt som vi åt en bars. Vid denna tidpunkt så var klockan ca.18.30 och distansen vi förbrukat 80km. Det såg mörkt ut att vi skulle hinna in i mål till 23.00 för att hålla vår planerade 20h tid.

Nu började man dock känna att målet närmade sig och då det bar nedför på relativt bra stigar så småtrippade Peter och jag ner mot floden i canyon. Väl nere vid bron över floden så kollade jag på klockan och kunde konstatera att vi sprungit ned rätt fort, men nu väntade en stigning uppför på dåliga stigar och klippkanter till station 8. Peter höll högt tempo och det var bara att haka på, då vi nu befann oss is skuggan så kändes det betydligt lättare. Väl upp så kunde vi konstatera att vi tagit oss upp på 26min?????. Är det möjligt undrade Peter, jo jag kollade tiden där nere innan.

Vid station 8 fick vi nu våra 80km påsar, jag plockade på mig 2 gels och bytte återigen till torr och ren tröja. Efter mer äta och vätska så fyllde vi på med max i vattenblåsorna. För vid nästa station som låg 4,75km längre bort så skulle vi inte stanna länge. Peter sa nu.

P – Om det går bra nu så är vi i mål innan 24.00.

T – Nej, snälla prata inte om tid nu, jag vill bara komma i mål.

P – Jo, samma för mig. Men att hinna innan 20h blir svårt.

T – Men klockan är 19.40 nu, så vi borde väl kanske klara det på 3tim20min, det är ju ändå bara 15km kvar?

P – Men då ska vi upp och nedför ett berg på 1500 höjdmeter först Tomas.

T – Jo det är klart, aja, skit i det. Nu kör vi så går det som det går. Sa jag med trött blick.

Nu skulle vi jogga/gå på en fin stig mot station 9 som vi dagen innan tävling var och provsprang en bit på. Vi kände till stigen bra. Bara 4,75km dit.



Sista berget innan målet, vi kom från bakom berget till höger.



Vi småsnackade lite om allt möjligt nu för att hålla modet och styrkan uppe, jag hade samtidigt stenkoll nu på klockan och märkte att tiden inte sprang ifrån oss lika fort nu som tidigare under dagen. Den senaste biten hade känts bättre och det förklarar ju saken lätt, solen har försvunnit bakom berget och vi befann oss sedan vi vara nere i canyon i skugga. Väl framme vid station 9 så var det nu mörkt och klockan var 20.30 vilket betydde att vi hållit ett 10min/km tempo sen station 8. Det här kändes bra, men frågan var nu. Skulle vi ta oss i mål på 2,5tim? Vi hade ett berg som skulle avverkas och i mörkret, alltså samma förutsättningar som de första 11km ner till station 1 som vi nu stod vid. Då tog det oss 1tim50min, det kändes rätt hopplöst.

Peter - Ingen tid att förlora nu Tomas, vi tar snabbt ätbart och dricka för att sen sticka iväg snabbt igen.
Tomas - Okej, det låter bra det.

Jag blandade snabbt cola med kaffe för att få en energikick och klämde i mig en gel samt kex och apelsinklyftor. Sen bar det iväg uppför berget. Nu kulle sista krafterna ta oss i mål.

Peter for iväg som en bergsget och bitvis stod han på stigen och hejade på mig. Själv tyckte jag att vi höll bra fart uppför den slingrande stigen. Efter ca 50min kom vi upp på berget och ovanför trädtopparna. Nu kunde det inte vara långt till toppen. Skulle vi hinna kanske?

Vi tog oss nu fram på steniga stigar bland buskar och snår och varje kulle hoppades man på skulle vara toppen, men icke då. Peter gick framför och svor åt att vi aldrig kom upp på toppen, ja nog fan är det långt dit allt. Molnen hade även nu tätnat över toppen med dimma och med mörkret var det ingen vidare synbarhet framför oss. Plötsligt hördes röster framför oss, det var 3st killar som sprang 50km klassen. En av dem frågade om de var på rätt väg, vilket var en rätt dum fråga tyckte Peter. – Fan vet dom inte vart dom ska? sa Peter. – Ne tydligen inte, och ingen lampa har de heller, sa jag.

Vi sa åt dem att följa med oss, men tydligen så fattade de inte vad vi sa.

Vi kunde samtidigt konstatera att vi var på toppen nu, jippie!!. Jag kollade hastigt på klockan som visade 22.03. Skit, vi kommer aldrig hinna nu, 1tim ner till mål fixar vi aldrig i mörkret.

Peter var nu tyst, han bara följde snitslarna nedför berget på de usla stigarna. Knappt springbart här uppe på toppen. Vi vart nu tysta och fokuserade allt på att så snabbt som möjligt ta oss nedför berget och in i mål. Vi sprang och sprang, ja fan vi sprang ju nu nedför. Smärtan i låren var ibland olidlig. Men tanken på att komma i mål var det enda som snurrade i skallen nu. Jag skulle inte kolla klockan förens vi kom ut på vägen 500m innan mål.

Ned i trädnivå och in på stigarna i skogen bar det nu, finare stigar vilket underlättade en del. Vi började nu se ljus längre ned även om det var långt bort, e stund senare hörde vi musik också, hade hallucinationerna böjat komma nu eller? Ne vi var närmare mål än så, för helt plötsligt kom vi ut på vägen. Jag kollade klockan 22.57 visade den, en lycka spreds i kroppen.

T- Peter, vi har 3min på oss. Kom igen nu, vi fixar fan det här.

Nedför vägarna sista biten in i mål spreds en upprymd känsla av lycka, glädje, smärta och trötthet i kroppen. Nu var det bara en juniorspurt in i mål. Ner mot upploppet möttes vi nu av en konsert av ett Latinoband och säkert en 100 personer som hejade fram oss med skrik och applåder. Det var en helt sjukt underbar känsla. Vi sträckte upp armarna över mållinjen som om vi var vinnarna i tävlingen, vilket vi på sätt och vis var för oss själva.

Vi hade ju klarat det som vi tidigare sagt skulle vara målet, att göra 100km på 20tim, okej det tog 1min längre, men den bjuder vi på :)

Vi stapplade oss fram ut med folket som klappade oss på axlarna och sa magnefic. De räckte oss 2st
t-shirts som var beviset på att vi klarat det tuffa Trail du Verdon 100km med de tuffa +6500 höjdmeterna. Nu var det gjort! Men aldrig i helvete igen sa vi direkt efter mål!

Efter lite vila så stapplade vi till vår bil och åkte till vårt hotell för att sova. Dagarna efter var jobbiga att gå, dricka utgjordes endast av öl då vi var rätt trötta på vatten. Solen undvek vi. Hemma igen efter loppet så pratar Peter och jag redan om att detta gör vi om igen, men då siktar vi på 17-18 timmar, det är fullt möjligt nu när man vet förutsättningen.

Ett lopp att rekommendera :)

Tack från Tomas och Peter, nu väntar hård träning till nästa utmaning som är.
http://www.dragonsbackrace.com/