2013-06-20

Trail du Verdon, Del 2.


Till station 3 var det nu ca 6,5km, och det ut med kanten av södra berget ned mot bron. I början var den en fin lätt stig att springa på men den blev bara mindre och brantare ju längre vi kom. Vissa ställen gick man på kanter med 100m stup bredvid sig (läskigt). Vi körde förbi ytterligare löpare som hade det jobbigt där, tur att man är orienterare ;)

Väl framme vid station 3 så vart det återigen apelsinklyftor och coka cola och påfyllning av vatten så klart. Ingen tid att förlora, vi kom snabbt iväg mot station 4 som låg ytterligare 7km bort. Nu vart et riktigt fin stig och snett nedför. Efter en ca 20min kom vi ner till bron och nu kändes det riktigt bra, vi närmade oss halvvägs ju.


Bilden tagen från bron dagen innan.

Nu skulle vi bara en bit upp på nästa stigning som skulle leda oss till station 4. Väl framme vart det återigen påfyllning och många löpare stod där och såg trötta ut, men inte vi. Vi snabbade oss på och fortsatte i rask takt upp mot nästa tunga berg som var en stigning på

Ca.750m och 14km till station 5. Man börja känna av att det var smart att ha stavar att gå med i alla uppförsbackar, det underlättad. Det som inte underlättade var dock den starka solen, nu var det ca.35 grader hett. Halvvägs upp började Tomas kropp slakna, en svacka i hettan. Shit, detta var inte planerat. Peter gled lätt ifrån på stigen uppför nu och det tog emot i själen på Tomas. Strax innan vi nådde toppen så sa jag till Peter att han fick dra iväg, han var så mycket starkare nu. Nu vart vi separerade till slut, Peter där framme i god fart och Tomas sakta kroknande. Strax efter toppen passerade jag en av topplöparna, han var helt veck och kunde knappt gå, detta fick mig att piggna till lite och pinna på nedför berget med små trippande steg, Peter var dock borta.



Väl nere från toppen så var det nu en bit på asfalt och jag märkte nu att mitt vatten var slut, detta var riktigt illa. Det var nu ca 2km till station 5 och solen hetta var tung i nacken. Jag stretade på i maklig takt och närmade mig nu staden St Marie. In mot centrala delen av staden syntes många turister som delvis hejade fram mig, det gladde en. Jag gled nu in i en gränd med skön skugga och där var helt plötsligt station 5 (51km och halvvägs).

Alla där började skrika Allez allez, Magnifice, som om jag vunnit något. Även Peter var där helt dyngsur, han hade hällt 3 liter vatten över sig för att kyla ner kroppen.

Peter - Bra Tomas, jag har inte varit här länge, kom precis.

Tomas - Va? Är du säker, jag har ju gått sen du drog iväg.

P – Jag fick gå nere vid vägen jag med, det var ju så jävla varmt.

T – Ah det är ju helt sjukt vad varmt det är, jag har inte haft vätska sen 2km.

P – skit i det nu, jag väntar på dig så kör vi tillsammans resten.

T – nä lägg av, jag kommer gå resten av banan, jag pallar fan inte värmen, det går ju inte att kuta även om man orkar.

P – Tomas! Jag kom inte hit för att göra detta ensam, vi gör detta tillsammans nu.

Dessa sista ord som kom ur Peters mun gjorde mig rörd trotts tröttheten, mycket nära att jag började gråta av glädje och av trötthet. Peter är en sann vän och det värmer inombords riktigt mycket. Vi åt och drack tillsammans, jag bytte skor då vi nu fick våra 50km påse. Vi fyllde på ryggorna med vätska och nya bars mm. Efter 25min var vi åter iväg mot andra halvan av loppet, detta skulle vi bara genomföra.



Vi skulle nu upp på en platå 500m högre upp, på en byggd fin trappstig fortsatte vi. Nu drack man mycket hela tiden, vi fick inte torka ut och riskera frossa. Väl upp såg vi att det skulle bli platt en längre bit, station 6 låg nu bara 7km längre bort. Vi kunde nu småspringa i hettan men så fort det blev motlut så fick man börja gå igen. Efter 2km på grusväg vek vi av ned på en stig och bort mot nästa berg. 

Det som var så sjukt var att varje gång vi skulle påbörja en lång stigning så fick vi alltid gå ner 50-100 höjdmeter först. Det här började ta på psyket och både Peter och jag svor högt.

-          Vafan ska vi ner innan vi ska upp hela tiden, blir ju så helvetes förbannat arg varje gång!

Efter vi nu återigen gått upp halvvägs för ett berg så gick vi ner igen för att passera station 6 och väl förtjänta 61.8km. Nu var det bara knappt ett marathon kvar :D

Del 3 kommer snart.

1 kommentar:

Ivve sa...

Puss Tomas
Främsta orsaken till att jag väntade var att jag inte ville dö ensam :oP
/Peter