2013-09-11

SEGERRAPPORTEN FRÅN KIRUNA EXTREME

Få saker i livet är så sköna som att gå i mål efter två dagars fjällorientering. 85 kilometer och otaliga höjdmeter. Över blockterräng, myrar och videsnår. I dimma, kyla och hård vind. Äntligen blir det lite riktig mat, en öl i bastun och benen får vila. Skönt var ordet! Men jo förresten, det finns ju en sak som är ännu bättre: När man går i mål och har vunnit den där fjällorienteringen.

Så här går det till:

Innan start bestämmer vi oss för att ta det lugnt i början. Det är bergspris till första kontrollen, men det är väldigt dumt att knäcka sig för ett tälts skull. Det vet vi sedan tidigare försök. Och vi har ingen aning om hur starka de andra lagen är, så lugn och fin nu Jonas.
Väldigt avslappnade innan start.
Så när starten går och Team Northsport rusar iväg, ja då tar vi det lugnt. I ungefär 200 meter... För då ser vi att de drar för mycket åt vänster. Vi viker höger och drar på upp genom björkskogen. Till övriga lag får vi genast en lucka. Nu drar vi på. Vila kan vi göra när vi stämplat. När vi kommit upp på kalfjället ligger dimman tät och det är inte helt tydligt vart vi ska. Kontrollen ska ligga på en höjd. Det blir en sekunds avvaktande osäkerhet innan Jonas Falköga hojtar att upp till vänster, där har vi den. Samtidigt kommer Northsport sneddande mot oss nerifrån. Det är inget annat att göra än att tokspurta. För Jonas är ju det inga problem, men jag får verkligen pressa mig. Det är hela tävlingens mest spännande situation. Idrottsdramatik när den är som bäst. För visst, vi stämpar först, vinner tältet och jag viker mig dubbelt: - Nu tar vi det lugnt ett tag, Jonas!
Och det är faktiskt inga som helst problem. Hur lugnt vi än tar det är det inget av de andra lagen som vill gå om oss. Vi går hur långsamt som helst men får ändå behålla täten. Vi ska svagt uppför, runda några stora partier med videsnår innan vi ska upp på dagens första topp. Dimman är ganska tät och för att hålla kontrollen får man hålla hårt i kompassen. Det är väl det ansvaret de andra lagen vill slippa. Men det går som det ska och berget är där det ska vara. Vi gnetar på uppför, och det var väldigt vad stenigt det här berget var då. Blockterräng, men inte vanlig fjällblockterräng, utan blockterräng där det är stora stenar och små stenar och till och med grus och ingenting ligger still. Alla stenar man kliver på flyttar på sig, sätter fart nedåt, blir en målsökande missil mot den som är bakom.

Och om blockterrängen är besvärlig uppför så är det inget mot hur besvärlig den är nedför. Man får tassa, smyga, krypa och ändå halkar eller snavar man vart tionde steg ungefär. Det går inte fort.

När vi stämpar vid trean är de två andra lagen fortfarande precis bakom. Till fyran finns det två möjliga vägval, rakt över en 1600-meterstopp eller en lång omväg runt hela berget. Vi hoppas lite att de andra lagen ska välja raktöveralternativet, eftersom det garanterat är långsammare. Men när vi ger oss iväg runt berget följer de andra efter.
Vägvalet mellan trean och fyran var ganska givet. 
Jonas föreslår att vi ska sätta oss och fika. De andra lagen lär inte dra ifrån oss ändå. De är väldigt osugna på att ligga först. Jonas skippar fikataktiken och kör igång med rycka-sönder-taktiken. Han drar iväg i högt tempo för att sedan vänta in en stund. Jag är lite tveksam till den taktiken för jag är ganska trött och jag gillar jämt tempo. Så jag tar kommandot. Maler på i några kilometer och det lyckas. In mot kontrollen har vi dragit ifrån förföljarna. Efter stämpling drar vi snabbt uppåt, rakt in i nästa stigning upp mot 1798-toppen. Vi vill in i dimman utan att de andra lagen kan se våra ryggar.

Det går segt uppför, ca 900 höjdmeter, det är kallt och blåsigt, det är blockterräng - snart blockterräng med nysnö. Men eftersom vi är säkra på att vi nu dragit ifrån de andra ordentligt är det lätt att motivera sig till att fortsätta uppför berget. Och väl på toppen sitter kontrollen där den ska. Det är bara att fortsätta nerför på andra sidan, nästan krypande över den hala och lösa blockterrängen.

Men vi går lite för snävt åt vänster. Hamnar precis nedanför glaciären där stenblocken är upptryckta i högar stora som berg. Det blir klättring upp och ner och det känns som att det går otroligt långsamt. Efter att äntligen ha tagit oss ner till kontrollen är det kanske 6 km dryg löpning ner till målet och nattlägret. Det är bara att få det gjort. Sen blir det vila.

Vi får vänta i över en halvtimme innan tvåorna, Krister och Magnus, kommer i mål. De är tätt följda av lagen som tidigare hängt ihop med oss. Kampen om andraplatsen kommer bli hård. Men som sagt, vår ledning känns ganska trygg.

Dag 2:

Vägvalet mellan trean och fyran var inte helt givet.
Rakt uppför till första, rakt ner till andra, rakt upp till tredje... Vi betar av toppar och dalar i stabilt tempo. Fortsätter vi så här kommer inte de andra lagen ta in på oss. Till fyran finns det tre möjliga vägval. Vi väljer det längsta som samtidigt ger kortast sträcka i blockterräng. Dessvärre blir det en hiskeligt brant nedfart bland fullkomligt livsfarliga stenbumlingar som rasar utför berget i smärre stenlaviner när man trampar på dem. Men vi överlever, trots allt.

Väl nere blir det slätlöpa, rakt genom Lapporten. Jag snubblar i en myr, faller raklång med sendrag i ena låret som resultat. Jonas håller sig lugn, men jag anar en viss oro i blicken. - Ge mig en minut bara. Och jo då, det är lugnt. Sendraget släpper och vi kan kuta vidare.

Dagens sista stigning är bara 300 höjdmeter, men ack så dryg. Det börjar kännas att man har några fjällmil i benen. Men vi är fortfarande starka uppför. Betar av berget i jämt tempo. Från toppen ser vi ner mot Abisko och målet. Drygt var ordet.

Men vi vet att inga förföljare är i närheten. Det är bara att jobba på. De sista en och en halv milen känns evighetslånga. Men fram kommer vi ju, egentligen utan några problem. Vi stämplar sista kontrollen och unnar oss att ta det väldigt lugnt på vägen till målet.

Det blir lite applåder och segerintervju, lagerkrans och fotografering. Vi käkar hamburgare och dricker öl. Bastar med mera öl. Firar med en flaska skumpa. Jo, det känns lite bättre när man vunnit.

8 kommentarer:

Krister sa...

;-)

Pälle sa...

Kaxigt att avsluta med "Jo det känns lite bättre när man vunnit." särskilt när det är sant. Grymt bra reportage som vanligt!

Jonas sa...

Precis så vare Lasse, härlig sammanfattning :))

Tomas sa...

Härlig läsning som sagt, när ser vi er på nästa segerintervju ;)

s-kils sa...

ingen konst när kontrollerna sitter där de ska! :)

Viktor Winterglöd sa...

Vilken härlig rejsrapport! Grattis till tältet och inte minst segern. Förstår att ni kände er som kungar. Välförtjänt!

Tor Nordqvist sa...

Tack för trevlig läsning och för att ni håller uppe teamets rykte!

Lars Hjulström sa...

Kom på att mitt i all mallighet har vi ju faktiskt glömt tacka den som verkligen låg bakom segern, nämligen Rydvalls axel.

Så när vi får hålla nästa segerintervju. Ja, det får man fråga Rydvalls axel.