VRR-6 UPPFÖRSBACKE

 Det är jobbigt att ta sig till toppen. Det är uppförsbacke hela vägen.

Doften av en uppförsbacke är en obestämbar mix av bergsluft och din egen smärta. Och det är när det luktar som mest du känner det minst.

I början av backen kan lukterna variera; så länge du befinner dig under trädgränsen bestäms den av växtligheten, vädret, årstiden. Torra dagar rörs stigens damm upp tillsamman med ljung och andra småväxters knastriga sporer. Regniga dagar passerar vattendropparna lövträdens livfulla grönska, vilar i ditt ansikte en stund innan du drar dem i dig till ljudet av sipprande skor i leran.

Andra dagar kan allt bara vara stilla; inget utifrån tränger in i ditt medvetande och du känner bara smaken av din egen saliv.

Mt. Harvard

Men när du lämnat växtligheten bakom dig; när du stretar dig uppåt bland kalvande stenblock eller rasande grus; då du är utlämnad i det otämjda, vilda. Du drar in djupa andetag av osäkerhet; den höga luften för in ett stänk av rädsla i dina tankar. När rädslan förenar sig med järnet som utsöndras i din gom och du med blicken i backen känner den fadda lukten av kall blodpudding: Bergsluft och smärta.

Mt. Elbert

 

Du är en uppsliten mollusk, uppluckrad i ångest, indränkt i förtvivlan; mitt i det höga, klara och rena. Som en pastoral utspelandes i skolmatsalens slaskhink. Där har du din uppförsbacke. Frågan är om du någonsin märkt det?