SEGER på KEX lag XV

Kiruna Extreme, smaka på namnet. 99% av alla man beskriver tävlingen för tror att ingen vanlig motionär kan genomföra tävlingen. För mig kändes det som vilken annan tävling som helst. Lite föraningar om stenig blockterräng hade jag dock.

KEX har varit ett av de stora målen för året, då anmälningstaket nåddes redan förra hösten. Både Tor och jag har tränat på bra under året, men gemensamma träningar har lyst med sin frånvaro. Veckan innan start lyckades vi få till två pass: ett i Hammarbybacken och ett långpass. Passet i Hammarbybacken kändes bra för oss båda, vilket bådade gott inför KEX. Dock satt träningsvärken i väldigt väldigt länge, ända till långpasset söndagen innan loppet...... Jag lyckades övertala Tor om att byta upp oss från Large till Extremeklassen, trots att han var riktigt orolig för att det skulle bli för långt och omöjligt att klara av. Jag kontrade med att skicka över en länk till de fyra ökenloppen och då gav han med sig. KEX är INTE långt.

Jag och David tjuvstartade resan upp till Kiruna en dag innan resten av Rockrunnersgänget. När vi klev av flygbussen i Kiruna fick vi en första anblick av staden. Fina välbyggda charmiga hus? Nej, betongdjungeln hade inte förändrat sig ett dugg sedan 2001 då jag senast var här. Det måste vara en av Sveriges fulaste städer. Kanske lika bra att stadskärnan ska flyttas? Vi fick en lugn onsdag i Kiruna, men ett fint pass upp på Luossavaaratoppen bredvid Camp Ripan. Benen kändes ganska lätta. Davids tävlingspartner lös dock med sin frånvaro, då han drabbats av en skada tidigare under våren. Trots ihärdiga försök att hitta en ny partner såg det mörkt ut när tävlingsdagen närmade sig. Ett sista tappert försök gjordes på tävlingskansliet, men ingen hörde av sig. David var lite moloken, men bestämde sig för att ändå ta en karta och köra själv till nattlägret.

På torsdag eftermiddag dök övriga Rockrunnersgänget upp. Tor och jag började genast att packa ryggorna och jaga de sista grammen. Inte mindre än tre vågar var på plats i vår stuga. Man kan inte lämna något åt slumpen. Efter lite diskussioner fram och tillbaka var vi nöjda. Ryggorna vägde 4,2 och 4,3 kg. Lätt och bra, trots att mina Gore Tex byxor är tunga (skämskudde för dom...). Sedan bar det av till Bishop's Arms för en matbit. Ingen veganmat på menyn, men jag fick i alla fall något i magen, avsaknaden av protein kompenserade jag men lite öl. Glada i hågen återvände vi till Camp Ripan för tävlingsmöte. Föraningarna om stenig blockterräng var helt riktiga. Lite gräs skulle vi få se i alla fall. Jag hoppades in i det sista att det inte bara skulle bli stenig blockterräng då det inte är min specialité.

Tillbaka i stugan blev det lite justeringar av packningen, uppladdning med rödbetsjuice och utdelning av Organic Food Bars till övriga gänget. Sedan fick vi en god natts sömn. Efter en lång hotellfrukost var vi redo för avfärd mot starten. Bussarna fylldes med förväntansfulla löpare och vi rullade iväg mot Nikkaloukta. Och så stod vi äntligen på startlinjen. Den tysta starten gick och vi var iväg. David och Mållgan startade en stund efter den officiella starten. Nästan hela Rockrunnersgänget slog följe på stigen mot kontroll ett. I mixklassen i Extremeklassen var det endast 3 lag som ställde upp. Ett av de andra mixlagen (Petra och Niclas) och drog iväg som två skållade råttor tillsammans med Björn Rydvall (med tjejen hängande i gummiband), men vi struntade i dem och körde i vårt tempo. Varför hetsa iväg på på en lång tävling? Tor blev lite nervös och undrade om vi verkligen skulle kunna vinna vår klass? Vi körde på och la oss sedan strax bakom Jonas och Magnus upp på berget till första kontrollen. Klättring, klättring, klättring, men bara en föraning om vad som skulle komma. Björn Rydvall och company tog ett högervägval runt, men vi skråade över berget. När stigningen tilltog försvann Jonas och Magnus snart ur sikte. Lika bra det och vi kunde köra på i vårt tempo. Vid kontrollen var vi 5:a totalt och 2:a mixlag.

Ut från första kontrollen körde vi lite krokigt, men det gick hyfsat att springa utför på det fina gröna underlaget och sedan drog vi på lite på stigen in mot andra kontrollen. På väg till tredje kontrollen passerade vi genom nattlägret under ivriga hejarop. Lite knäckande när man får hör att det bara är 2000 höjdmeter kvar.....

Påväg till tredje kontrollen passerade vi ett kritiskt parti när vi skråade längs Tolpagormi. Det var så brant att arrangören hade placerat ut två säkerhetsvakter. Morell annonserade glatt att vi var första mixlag och inte så långt efter nästa herrlag. Vi skymtade Petra och Niclas strax bakom oss och vi la på ett extra kål. Det visade sig efteråt att vi gått om dem till kontroll två. Det var bara att hålla blicken fixerad på underlaget och knata uppåt. Det var ingen led för vanliga svensson, hade det varit regnigt och dimmigt hade det varit livsfarligt att passera. Vid det här laget var det bara sten och klippterräng och fötterna började kännas lite mörbultade. Tårna och fötterna fick ideligen smällar av diverse stenar och klippblock, men det var bara att bita ihop och klättra vidare. Vi hoppade vidare på de oändliga klippblocken och när vi inte trodde att det kunde vara mer klippblock blev det ännu mer.

Lite motvilligt fastnade jag en på en bild...

Vi plockade tredje kontrollen och påbörjade sträckan till sydtoppen på  Kebnekaise. Vi såg inte skymten av Petra och Niclas, dom verkade ha sackat efter. Sträckan var evighetslång och vi såg miljontals av stenar. Det var en lättnad när vi äntligen nådde leden upp till sydtoppen. Vi mötte Rydvall och andra herrlag som var påväg ner från kontrollen. "Jag hatar stenterräng, det går ju inte att springa" slängde jag ur mig och Rydvall kontrade med "Jag älskar den här terrängen, min favorit faktiskt". Ja, vad säger man? Bara att träna klippblockslöpning till nästa år. Leden kantrades också av glada turister som i full mundering klättrade upp mot sydtoppen. Med lite påhejning från dem kändes det genast bättre.

På väg ner från toppen mötte vi Petra och Niclas (mixlaget) som var på väg upp mot toppen och Tor blev väldigt stressad igen. Jag försökte lugna ner honom och ta det lugnt och köra på. Vi hade inte läst kartan så noga på vägvalet ut från toppen, det var ju bara utför och sedan ner till nattlägret. Men var det det? Nej, vi skulle passera den "lilla" toppen Vierranvárn med ytterligare 200 höjdmeter. Sten sten sten, tårna började göra ruggigt ont och ner från toppen gick det väldigt långsamt för min del. Jag vågade knappt hoppa mellan stenarna med mina ömma tår. Jag bet ihop och till slut efter en evighet på blockstenberget kom vi ner på stigen mot nattlägret. Äntligen fick man sträcka ut benen lite. Vi genade lite över de härliga gräsbeklädda vidderna ner mot sista kontrollen. Jag noterade surt att min ena sula hade lossnat från skon. Inte nu igen, tänkte jag. Jag mindes BAMM för 12 år sedan när sulorna lossnade helt andra dagen, det var min värsta tävling någonsin, alla kategorier inräknade.......

Vi spurtade i mål och kände oss ganska nöjda med dagens bravader. Tor blev helt utslagen och sjönk ihop i en hög. Han glömde att byta om till torra kläder och få i sig lite mat. Det får bli lite bättring med det till nästa lopp. Efter lite mat och ombyte kändes allt mycket bättre och vi började planera inför etapp 2. Det största orosmomentet var mina skor. Skulle dom hålla ända in i mål? Av erfarenhet visste jag att tejp inte håller speciellt länge. Vi lånade ihop lite tejp och hoppades på ett underverk dagen efter.

Vi var först ut i jaktstarten tillsammans med Rydvall och första damlaget i mixklassen och lite andra ledande lag. Vi försökte hänga på till första kontrollen, men mina tejpade skor kändes inte helt stabila. Redan upp till kontroll två lossnade tejpen och sulan började glappa. Sko nummer två verkade också var på G. Vi körde tillsammans med damlaget uppför till Kebnetjåkka och dom verkade riktigt starka. Det gick hyfsat att köra på uppför trots glappande sula och vi knatade på i bra tempo upp mot tvåan. Sten och blockterrängen skulle väl ta slut snart, tänkte jag surt. Men ack så fel jag hade, detta var bara början. Tor plockade fram lite remmar med lås från sin rygga och vi spände fast sulan lite provisoriskt.

Ner mot Tarfalabron var det stenöken deluxe. Utförslöpningen i skor med två glappande sulor var inte helt optimal. Jag fick ideligen stanna och spänna skorna och ibland byta remmar. Jag svor över skorna och konstaterade att Eva i damlaget verkade dansa fram över stenarna och bara försvinna iväg. Damlaget fick ett rejält försprång och vid tredje kontrollen fick vi dessutom stanna för att fixa skorna igen, big time. Jag började bli trött på att snubbla på sulorna. Tor låg ibland långt för mig och jag misstänkte att han var inte så lite irriterad på att vi inte gick/sprang snabbare (Tor's kommentar: Fantastiskt bra kämpat av Pernilla. För mig med hela skor gick det så mycket lättare. Samtidigt svårt att slå undan tanken att 2:orna var på väg ikapp. Det mesta som rörde sig i huvudet var faktiskt positivt, men under två så långa dagar bubblade väl en och annan negativ tanke upp också). Vi klättrade upp mot Darfalcorru bland stenarena och vi kom faktiskt ikapp damlaget efter en stund. Lite fördel för min del då Tor tog min rygga. Han knatade på utan problem, hur stark som helst. Ironiskt nog kände jag mig ganska stark uppför och mesig utför. Jag som brukar älska utförslöpning. Snart började det gå utför igen och jag tappade rejält med fart. Jag hade inte tillräckligt med is i magen för att bara strunta i dom förbaskade skorna. Det gick riktigt långsamt.

Vid femte kontrollen swishade Jonas och Magnus förbi oss. Eller rättare sagt Jonas studsade förbi oss som ett rådjur och Magnus kom släntrande efter. Ut från femte kontrollen började Tor tappa modet och undrade försiktigt om vi kanske skulle bryta eftersom andra mixlaget säkert skulle komma ikapp oss. "Nej, vi ska inte bryta, vi ska gå i mål och vinna", svarade jag riktigt arg. Man kan ju inte bryta utan anledning. Vid en flodövergång såg vi plötsligt damlaget igen och Tor fick nytt mod. Vi började klättra uppåt mot kontroll sex bland stenarna och rätt som det var hade damlaget tappat fart och vi var flera hundra meter före. Den sista klättringen upp till kontrollen var riktigt seg, men tillslut kunde vi stämpla och vända neråt igen i stenöken.

Mina fina skor efter loppet........ Tror jag ska reklamera dem

Till slut hittade vi en fin bäckravin som vi följde ner till floden och sedan var det bara att klättra och skråa in till sista kontrollen. Kontrollen såg vi på flera kilometers avstånd, men vi gick och gick och kom aldrig fram. Efter någon timme stämplade vi och jag offrade den sista tejpen för att skorna skulle hålla ihop på stigen in till mål. Så började den sista mödosamma klippstensklättringen ner mot mer gräsbeklädd vegetation. Väl nere från toppen gjorde vi vårt första riktiga orienteringsmisstag. Vi hittade inte stigen och körde lite obanat in i det gröna partiet. Av en slump kom vi på en stig och körde den ner till den stora leden. En liten omväg, men det gick fort.

Väl nere på leden köttade vi på i bra fart och hade bara målet på näthinnan. Snart där. Målet tornade upp sig efter en evighet och speakern annonserade att vinnande mixlag var på väg in. Vi skulle precis målstämpla när Pälle undrade om vi hade stämplat kontroll 200? Nej, det har vi inte sa jag snabbt och så vände vi om för att ta sista kontrollen. Tor fattade ingenting (Pälle gillar att luras och nu plötsligt var det allvar), men han hann tack och lov inte stämpla. När vi tittade på kartan lite noggrannare såg vi att sista kontrollen låg utmed en annan parallell stig/väg och vi hade helt enkelt kört samma led som vi gjorde när loppet startade dagen innan. Jag kände mig mördande trött och lämnade lite elakt över ryggan till Tor när vi återigen skulle springa mot målet. Psykologiskt hade vi ju redan gått i mål en gång. De extra 10 minuterna var inte med i min beräkning. Det var sjukt skönt att springa över mållinjen efter två dagar.  ....och tejpen höll ända in i mål :) En felstämpling hade inte känts ok och att bryta fanns inte på världskartan. Vi vann mixklassen med ca 30 min och var 5:e lag totalt.

Efterråt visade det sig att väldigt många lag hade glömt att stämpla vid sista kontrollen och därför blivit diskade. Tack Pälle!!!!! Efter målgång kunde vi konstatera att det gått ganska bra ändå, trots skostrul. Här hemma har vi redan börjat smida planer på kommande bergsmarathontävlingar. David är sugen på att köra en tävling med en riktig kompis och jag ska ladda om inför MMM på Nordirland. Då med nya skor!