KEX Team SEXton del 5

DEL 4 slutade med "Team SEXton var äntligen i mål. Godkända! Vilket många andra inte var." Eftersom det gått nästan en månad så är det läge att knyta ihop den berömda:

Vi var alltså i mål och låg länge länge i solen på de fantastiskt sköna renfällarna. Krampattackerna bekämpades med hamburgare och bärtz eftersom kramp ju huvudsakligen beror på vätskebrist (det är ju allmänt känt).

STRETCHING

Jonas och Mange kom i mål på en hedrande men ack så medaljlös fjärdeplats. Strax därefter kom också Krister och Mats. Snacket i målområdet handlade om att flera lag sprungit rätt in i mål utan att ta sista kontrollen. Trist avslutning efter två långa dagar på fjället. När speakern vid nåt tillfälle lite skämtsamt sa "och nu får vi se om de blir godkända" direkt EFTER målstämplingen till nåt lag som skulle bli trea (eller vad det nu var, minnet är lite dimmigt) kändes det orättvist och tråkigt. Nästa lag på ingång var Tor och Pernilla som just förvarnats. Min omedelbara reaktion blev att springa (nåja hasa som en skadskjuten zombie med kramp) fram till spurten och varna dom.

- Har ni tagit sista?

- Vadå?

- Har ni stämplat vid rengärdet?

- (Tor nästan lite argt) vilket rengärde?

- Kontroll nummer 200. Har ni tagit den?

- 100?

- Nä inte bron, rengärdet, kontroll 200 (din trötta j-vel)

- Vilken kontroll?

- Sista!

Tor var uppenbart trött, helt lost, och var på vippen att tvinga ner SI-pinnen i hålet men som tur var stod Pernilla bredvid. Även hon var som en groggy boxare men på något vis vaknade hon till ur dvalan och insåg insåg situationens allvar. 

- Kom Tor vi måste vända om.

- Vadå?

Till sist vände de om och kom tillbaks en stund senare. Fortfarande inget mixlag förvarnat så det blev en överlägsen seger ändå. GRATTIS OCH BRA JOBBAT! 

MÅLGÅNG NR 2

Efter detta började speakern varna inkommande löpare. Både mitt och speakerns tilltag är säkert enligt vissa orättvist men jag tycker det var givet och skulle lätt göra samma sak igen. Tävlingen ska avgöras på fjället. 

TRÖTT LG

Mitt i deras målgång gick en buss och nästa avgång var långt borta. Det var bara att lägga sig ner en stund till för att slicka såren och släcka törsten. Till slut lämnade vi Nikkaluokta. Hade gärna väntat in våra Rockrunnerskex men de var för långt borta. Stämningen på bussen var glad men dämpad och man kan väl sammanfatta den med inte helt pigg. 

Väl framme vid Camp Ripan blev det bråttom eftersom prisutdelningen snart skulle börja. Som tur var hade vi både segrar och silverlag på bussen (annars var det mest loosers som oss) så vi ringde Morell som lovade hålla prisutdelningen en stund. En snabbdusch, nåja så snabbt kan man ju inte klä av sig när man har kramp, men med lite mer vätska gick det bra, senare var vi klara.    

Prisutdelningen anfördes av banläggare Morell. Alla som var värda nåt fick nåt innan det blev lotteri för oss andra. Bäst av de sämsta blev otroligt nog Team SEXton så vi fick varsin splitterny OMM-ryggsäck att ta med på nästa tävling.

Middagen var en våning upp vilket i det läget kändes hårdare än en KEX-kurva. Fast det var ändå ingenting mot kön man fick genomlida för att kvittera ut en enhet dryck. När maten efter väldigt lång väntan äntligen kunde serveras, nåja köas till, gick det i alla fall lite fortare, och den väl värd att vänta på för svampsoppan var grymt god. Resten av maten var väl inte lika bra men det funkade och vi var ju grymt hungriga. Efter lite sånginsatser och ovationer till alla grymt vassa funktionärer var det slut och dags att gå vidare. De allra flesta gick till sängen men ett fåtal härdade ut några timmar i Camp Ripans bar.

Nattsömnen var som vanligt förfärlig, nästan värre än i Litepactältet faktiskt. Jag genomled kallsvettningar, varmsvettningar, törst, nån liten kramp och pisspaus. Tror jag sov en liten stund på mitten innan jag vaknade före klockan.

SPARKPARKERING SOM SNART SKA FLYTTAS

Flygavgången tillbringades på stadsvandring i Kirunas centrum som ju snart ska flyttas. Tävlingsledar-Peter som också är kommunchef höll också en trevlig föreläsning i kommunhuset som ju snart ska rivas. Efter en lunch på Ripan satte vi oss i en taxi som tog oss till flyget som tog oss hem igen.

Eftersom det här skrivs så sent så är det mindre än 300 dagar till nästa tävling och givetvis är vi anmälda. På´t igen bara. Over and out och tack till alla underbara funktionärer!