ENGELSOLLOPPET

THE HEDLUND BROTHERS

ENGELSOLLOPPET eller BRÖDERNA HEDLUND ON TOUR del 2

Det tog typ två månader att sluta svettas men här kommer äntligen en rapport från Engelbrektsloppet som i år fick byta namn från Engelslaskloppet till Engelsolloppet. Från början var tanken att åka Årefjällsloppet men när familjen bokade en USA-resa fick utgiftsbudgeten ändras. Norberg över dagen med brorsan i egen (nåja brorsans) bil var ett klart billigare alternativ än en långweekend i Åre. Favorit i repris från förra året alltså.

Årets längdskidsäsong var lika bedrövlig som förra årets. Det blev rullskidor till nyår och sen (för) många pass på konstsnö på Gubbängens 450 meters speedwaybana och Stockholms Stadions 400 meters friidrottsbana. Gärdets 2 km långa bana (som normalt är för kort) besöktes också och var lyx i jämförelse. De bästa passen genomfördes på Velamsund två kvällar och en morgon sista sekunden innan tävlingen. Det fanns faktiskt riktig snö några få dagar men det var allt. Hade det inte varit för rullskidorna hade formen varit bedrövlig.

05:57 ENSAM PÅ GRISSLINGERAKAN

Eftersom förberedelserna rent skidmässigt varit urusla var det skönt att jag och Karin nyårslöftat om viktnedgång enligt Björn Ferrys patenterade diet utan kolhydrater. Fram till sportlovet skulle vikten minskas, i mitt fall ner till 75 kg, eller – 7. Vid tiden för loppet var jag inne på målrakan men ännu inte riktigt i mål. På morgonen visade vågen 76,5 pannor. Om jag inte var vältränad så var jag åtminstone fit.

Klockan fem ringde klockan och strax därefter gick jag ner mot bussen för att bli upphämtad av brorsan vid Slussen. Framme i Norberg hittade vi rutinerat en parkering närmare allt. Vädret var intakt så panikvallningen var onödig även för den nervöse lillebroren.

Ännu mer rutinerat hämtade vi först ut nummerlapparna och ställde sedan ut skidorna. Eftersom vi anmält oss själva så lades de ut i tävlingsklassens led som var säkert flera meter längre fram än förra årets motionsled. Allt gjordes i rätt ordning eftersom köerna växte och parkeringsplatserna tog slut.

BRORSAN I TÄVLINGSLEDET

Exakt klockan 10:00 stack vi iväg med eliten. Det var viss trängsel även så långt fram men det gick betydligt smidigare. Enda problemet var att alla åkte väldigt mycket fortare. Brorsorna tappade bort varann men efter några kilometer kom brorsan ifatt brorsan. Vi höll ihop några kilometer innan brorsan gasade förbi.

Bansträckningen var som den ska vara ett normalt Engelbrektsår. Det innebär 60 km fördelat på två långa och ett kortare varv. Förra årets längsta och tyngsta backe (som inte heter men borde heta Abborbacken) behövdes alltså bara klaras av en gång. Däremot var de långa varven rejält kuperade så det var ingen rast och ingen ro för det.

Brorsan stack ifrån brorsan efter första vätskan vid 8 km och sen var det en ensam kamp för brorsan mot brorsan för att hålla undan för brorsan och gå ikapp brorsan. Under tiden rullade kilometrarna på. Tempot var för lågt men orken bra. Efter 4-5 mil kändes det som att det gick fortare. Började fantisera om att åka som Björn Ferry men han skejtar ju bara så jag tänkte att jag åkte som brorsan men lite snabbare. Det gick såklart inte så mycket fortare men jag började i alla fall åka om folk. Fast det kändes orealistiskt tog brorsan upp jakten på brorsan. Halvvägs runt på sista varvet kom hemvägen, medvinden och lite nerförsbackar. Sista vätskan passerades när det var 4 km kvar. Ingen brorsa inom synhåll men tempot skruvades upp lite till. Är det inte brorsan? Nä det var en tjej! Var såklart inte ens nära brorsan men målrakan kom fort och jag passerade mållinjen.

MEN BRORSAN ÄR GLAD ÄNDÅ

Kom i mål på 4:34:15 vilket var sämre än förra året men det var ju en mil längre så det var klart bättre. Tänkte att om jag hade åkt så fort kanske jag slagit brorsan. Hoppet är det sista som överger en brorsa! Ringde honom och fast innerst inne visste att jag fått spö hoppades jag ändå på att han skulle säga grattis när han svarade från någon cafeteria där han bruten satt och väntade. Men nä den hurtige lille f-n åkte på 4:27:59 så jag fick inte bara spö utan storspö. Men jag tog det såklart som en man och sa att vi var vinnare bägge två. Hela detta stycke är förutom tiderna kopierat i sin helhet från förra året men det var faktiskt så lika att det inte behövdes ändras.

Vi möttes upp och stapplade iväg till bilen. Istället för att fortsätta stappla tog vi rutinerat bilen till omklädningen. Krampen vid avklädningen frammanade känslan av att vi gjort något stort. Att åka sex mil är ändå lite tufft och det kändes på alla möjliga ställen. Efter lika krampande påklädning startade hemresan mer eller mindre omedelbart. Det enda stoppet gjordes i Enköping där vi tryckte i oss lite skräpmat på McDonalds. Brorsan kickade mig ur bilen vid Slussen och jag var återigen hemma på ett snöfritt Värmdö vid sjutiden.

14 timmar sen jag vaknade, 13 timmar sen jag åkte, ingen tankning, ca 30 bilmil, 5 bussmil och 6 skidmil, inget regn, snö på backen, inga stenar, väldigt bra spår, extremt mycket sol i luften, ca 10 muggar sportdryck, exakt 2 geleer, inte fullt så många omåkningar framåt, ganska många färre omåkningar bakåt, exakt 2 kaffe och ingen omvallning senare. En innehållsrik söndag må jag säga.