JÄTTELÅNGT

Efter att intensivt ha följt Jonas framfart när han sprang jättelångt på Dragons Back Race känns det lite futtigt att komma dragandes med den egna insatsen på loppet Jättelångt. Hursomhelst, lördagen den 13 juni styrdes kosan upp mot Grisslehamn för att än en gång springa Jättelångt. Nu, liksom vid förra tillfället för fem år sedan, var det kungligt bröllop i Stockholm samma dag. 2010 sprang vi från Norrtälje till Grisslehamn, nu var banan den omvända. Jag hämtade Pernilla på vägen och vi parkerade i Norrtälje för att åka buss till starten. Vädret såg oerhört bra ut, faktiskt en av årets finaste dagar så långt.

Start!

Innan start fick man en karta över Roslagsleden som vi skulle följa fram till Norrtälje, och någon form av gummi-mugg. Båda stoppades ner i väskan som skulle skickas ner till målet. Angående kartan, jag sprang faktiskt fel vid något ställe förra gången det begav sig, och man mer eller mindre garanterar från arrangörens sida att folk ska springa fel, men näe, jag kände inte för att springa och läsa på kartan. Och muggen, minuten innan startskottet hörde jag att det tydligen inte skulle finnas några vanliga engångs-muggar vid vätskekontrollerna, fick därför hasta för att ordna en ny.

Gummi-mugg...

Starten gick och både jag och Pernilla höll oss långt framme. En löpare drog iväg, vilket skulle bli dagens slutsegrare. Sedan följde våran grupp, vilket efter några km var en grupp om fem löpare. Med start i Grisslehamn blir det till att inleda loppet med ganska mycket stig dom första två milen. Efter ca 15 km skulle vi ner bland lite klippor vid vattnet och där jag tror att Pernilla släppte. Vätskekontroll vid ca 20 km, och jag fick användning av gummi-muggen! Hade även camelback, men den tänkte jag inte fylla på förrän vid nästa kontroll. Det fanns inga på förhand angivna sträckor till respektive kontroll, men jag hade fått för mig att nästa skulle vara vid ca 30 till 35 km. Efter ca 26 km följde en lång sträcka längs Väddö kanal, och här släppte jag tyvärr gruppen och hamnade på egen hand. Efter kanalen gick leden ut på en väg och jag skulle in vänster på en annan väg. Då ser jag dom tre som jag tidigare släppte komma från andra hållet, men dom har en bit kvar innan dom kan svänga in på samma väg som mig. Tänkte nöjt att då var jag alltså tvåa, trots en liten svacka. När en av dom kom ikapp mig garvade jag nånting om att dom sprungit fel! Men det var tydligen inte fallet, han berättade att dom varit inne på vätskekontrollen och höll med om att det inte var supertydligt skyltat var man skulle ha svängt av leden... Jag hade inte en tanke på att vända, det kan nog ha varit en km tillbaka till vätskan.

Tyvärr kom jag inte långt innan min camelback var helt tom och jag segade ihop totalt i värmen. Underlaget var nu mestadels asfalt eller skogsbilväg. Vid 40 km fick jag en dam vid ett litet hus ute i skogen att bjuda på ett glas vatten, samtidigt som Pernilla kom ikapp mig. Hade sedan Pernilla en bit framför mig, tills hon vände och vi insåg att vi lyckats vika av leden och måste tillbaka.

Jag hade det tungt utan dricka i värmen, och inte förrän vid 46 eller 47 km nåddes nästa vätskekontroll. Hade hoppats på sportdryck, men fick hålla tillgodo med vatten... Hade som tur var med mig salttabletter. Nu när jag kunde dricka igen började det kännas bättre, fast nu var jag ju trött ändå.

Jättelångt kändes verkligen jättelångt, och förhoppningen att komma i mål i paritet med samma tid som 2010 försvann samtidigt som camelbacken hade tömts på sina sista droppar vid knappt 35 km. Det blev istället en kamp för att komma under 7 timmar. Lyckades även springa fel i Norrtälje och ankom målet från fel håll, med ca en minut tillgodo och efter 70,5 sprungna kilometer. Resultatlistan gav mig placering 15. Jag var långt ifrån nöjd efter målgång, ska det ens vara möjligt att missa en vätskekontroll? Det ingick i alla fall en god middag innan jag och damvinnaren Pernilla kunde styra mot Stockholm.

Jättetrött