VINST PÅ JÄTTELÅNGT

Det rykte lite i tävlingstarmen efter Oslo Ecotrail. Springa, springa inte, springa, ja det var frågan. Efter lite vel fram och tillbaka blev det en sen efteranmälan på ons kväll. Bara att ladda lite snabbt inför tävlingen. Rena kortdistansen på 68 km.

Det var bara att ställa väckarklockan på 5.15 och plocka ihop lite tävlingsprylar. Alldeles för tidigt blev jag skjutsad in till Jordbro och hoppade in i Kristers bil. Och så bar det av mot Norrtälje. Efter lite taktiksnack i bilen var det så dags att hoppa på bussen till starten. I vanlig ordning började tävlingsnerverna göra sig till känna när starten närmade sig. Det blev nästan lite stressigt att hinna gå på toa och lämna in prylarna vid starten. Solen gassade redan och det såg ut att bli en fin dag. Någon uppvärmning var det inte tal om. Plötsligt var det bara några minuter kvar till start och startfältet grupperade sig vid startlinjen. Lite så där lagom avslappnat inför starten. Så gick startskotten. Startharen som skulle visa vägen började med att springa fel redan efter 5 meter och sedan blev han omsprungen av nästan hela startfältet.

Som utlovat gjorde både jag och Krister en Tomas och gick ut hårt. Vi körde iväg i hyfsat snabbt tempo och låg i klungan bakom tätlöparen. Formen kändes bra, men inne i skogen kändes det lite tyngre. Efter ca 15 km kom vi in på den steniga delen av banan. Klippblock och stenstrand. Inte riktigt min grej. Jag såg hur Krister och ett gänga andra killar formligen studsade fram över block och sten. Det var helt omöjligt att hänga på. En kille (killen i gult) bredvid mig undrade vad som hände när bergsgetterna försvann ur sikte? Ja ja, bara att hålla i och köra sitt race. Jag körde på i mitt tempo mellan 5-6-fart beroende på terräng. Jag passade på att köra på lite ute på vägarna för att inte tappa för mycket på täten, men killen i gult körde ändå snabbare än mig. Än så länge såg jag ingen annan tjej så jag ledde ju i alla fall loppet so far. Jag hade en lite svacka runt 16-18 km och benen kändes tunga. Jag sprang på så gott det gick. Solen gassade på att det var bara att försöka dricka så mycket som möjligt. Jag hade laddat både med halvfull camelback och små flaskor på UD-ryggan. Planen var att bara fylla på småflaskorna under loppet.

Det var skönt att komma in till första vätskan och få lite pepp och vätska (även om jag hade gott om den varan). Jag låg runt 6-8:e plats totalt under den här första delen. Sedan bar det av längs kanalen och två äldre herrar passerade mig. Efter en evighet närmade sig nästa vätska. Plötsligt vek herrarna av till höger framför mig trots att Roslagsleden fortsatte rakt fram längs kanalen. Tydligen var det en ny sträckning upp till vätskan. Jag hängde på och kom upp till ett café. Lite dålig markering in till vätskan. Jag hamnade lite fel men tog mig ganska snabbt in till vätskan där jag bunkrade med Cola och vatten. Ingen sportdryck då jag innan loppet bestämt mig för att köra med egna Nuuntabletter för att undvika magproblem. Pillade i en tablett i ena flaskan och körde vidare. Ut från vätskan var det nästan omöjligt att hitta vägen och jag kände mig lite frågande om vilken väg som var rätt? Efter lite ordväxling med några längs vägen fortsatte jag längs banan. Arrangörens ord ekade i huvudet: "springer du fel har du bara checkat in den obligatoriska felspringningen". En liten nätt felspringning fixade jag och Krister redan tidigare i blockterrängen, skulle det hålla ända in i mål?

Någon stans längs vägen passerade jag igen killen i gult. Det kändes bra att kunna plocka in lite. Plötsligt dök även Krister upp från ingenstans. Han verkade lite desorienterad och yrade om att han missat vätskan och hade helt tomt på vatten. Han stannade och fyllde på vatten och jag passade på att knyta om mina skor så att känseln skulle komma tillbaka. Sedan drog jag iväg. det kändes plötsligt bra igen och det flöt på. Ut över en äng och en härlig skogsväg. Jag spanade intensivt efter orangea markeringar på träden, men dom lös med sin frånvaro. Efter en stund bestämde jag mig för att vända, skit också där checkade jag in en till felspringning tänkte jag surt. Krister dök upp igen och vi vände tillbaka båda två. Väl tillbaka på rätt stig kunde jag konstatera att en rad löpare hade hunnit passera mig, Krister släppte även han. Ca 1,5 km fel blev det nog. Jag sprang om en tjej (Maria Strömberg Bylund) som gick och pratade i sin mobil. WTF? Det kan man väl inte göra mitt under loppet när man ligger i ledningen? Killen i gult passerades även, igen....

Jag var tvungen att ligga på lite för att hon inte skulle komma ikapp. Från 45 km och in i mål såg jag

Maria i stort sett hela vägen. Jag försökte att inte snegla bakåt, men ville ändå ha lite koll. Ibland kändes det som om hon tappade, men rätt som det var var hon där igen, supernära. Det var bara att pressa på så gott det gick. Vid det här laget var jag helt solo (förutom Maria som var hack i häl). Mycket asfaltslöpning var det bitvis, med mycket gles markering på träden. Orange, orange, orange spanade jag efter, ville ju inte springa fel igen. Högra knät började göra sig till känna, men det negligerade jag och fortsatte bara. En improviserad vätskestation med påskmust och vatten kändes fint innan vi svängde in i skogen. Ett sista terrängparti innan sluttampen in i Norrtälje. Jag räknade febrilt i huvudet och uppskattade att jag borde hamna på runt 69,5 km i mål. Då km-markeringar helt saknades längs banan var det lite svårt att veta hur långt det var kvar till mål pga felspringningen. Jippiiii, bara 10 km kvar, nedräkningen började mot målet. 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1, 0......men var var målet? Till slutet svängde vi in mot stan och målet hägrade. Benen värkte och och jag sneglade lite oroväckande bakåt och skymtade Maria. Det kändes som en evighet när vi körde längs vattnet in mot torget. Skulle målet aldrig komma? Jag körde på en rygg som jag såg framför mig och frågade mig fram längs banan. Helt omöjligt att hitta annars. Till slut syntes något som liknade ett mål. Plötsligt var mållinjen passerad och jag var i mål. Skönt. Jag lyckades hålla 2:an på avstånd och vinna trots felspringningen. I alla fall tillräckligt avstånd, segermarginalen blev under minuten.

En skön överraskning var en segercheck på 4000 kr. Tur att jag bet i och körde ändå in i mål :)