DRAGONS BACK RACE - DEL 1

Dragons Back Race – en soloräd genom Wales

Del 1

Efter alla logistiska utmaningar, sedvanligt tävlingsinfomöte och sista finjusteringen på packningen var det så dags för start. Jag fick frågan strax innan start varför jag ser så allvarlig ut, ja vad svarar man egentligen på det? Det var utlovat bra väder i alla fall, skönt!

Kartan fick man strax innan starten och den var gigantisk, handlederna fick jobba lika hårt som benen denna dag. Dryga 20 kontroller, långt, högt, stenigt, halt, blåst, regn, sol och dimma skulle det visa sig, metrologerna är inte bättre i Wales.

Det flöt på bra i början, sprang med täten ett par kontroller och släppte väl efter dryga timman. Dimma, blåst och regn tilltog och det vart svårstyrt bitvis, drog ned på tempot och hittade bra flyt fram till supporten, ungefär halvvägs.

Strax efter supporten är det direkt 600m stigning och här fick jag rejäl soppatorsk. Varför är det så svårt att få i sig saker? På vägen upp träffar jag i alla fall en mycket trevlig walesare, Owen Rees. Vi skulle följas åt resten av dagen och mycket de följande dagarna skulle det visa sig.

Så kom man då fram till den berömda hästskon. Helen Whitaker står strategiskt strax nedanför där klättringen börjar med en stor godispåse i handen. Bäst att ta en godis så man orkar och godisarna måste ju vara extra bra just från den påsen. Sista orden från henne ekar i mitt huvud ”Be careful”.

Det här är inte OK tänkte jag minst 10 gånger i både dimma och klar sikt om vartannat. Ramlar in i nattlägret på en 12:e plats där klockan stannar på ca 9½ timma. I målfållan får jag frågan från Shane Ohly (Race director) hur min dag varit, tror nog han förväntade sig några superlativ om banan som svar, men han fick ett kort ”Terrible” från mig, jag fick ingen kommentar tillbaks. Jag syftade självklart på de alla ”det här är inte OK” som fortfarande fanns kvar på näthinnan.

Mat, dusch, massage och solsken i nattlägret och en kropp i hyfsad balans. Det känns ok.