Att köra Vasaloppets öppna spår i år ingick inte i planen. Jag har ju sportlov och hade tänkt mig en grym träningsvecka. Nu blir det inte alltid som man tänkt sig, för har man en handlingskraftig sambo så fixas anmälan, boende och bil så sent som på onsdagen innan loppet. Ja då fick det bli så då - trots att jag egentligen inte tränat jättemycket skidor under vintern, 25 mil cirkus sådär...
Vi laddade upp med pimpelfiske på Fryken, Sibyllaburgare och semla. Sen var jag så laddad att jag till och med tyckte det var helt okej att kliva upp före fyra på morgonen. Det var till och med okej att det var minus 15 i Sälen när vi klev av bussen. Jag var överladdad helt enkelt.
Vid öppet spår står man i en lång, lång kö och väntar på att starten ska gå. Det breda startfältet tas upp av Försvarsmakten och Vibe som kör egna KM och får starta före alla andra. I den långa, långa kön går det i krypfart, men stämningen är på topp som de brukar säga - en gubbe försöker knuffa omkull mig och svär när han tycker jag trängs. Ja, här tar vi det lugnt... Men när jag äntligen nått fram till själva startpunkten går det att ta sig utanför köfållan och jag spurtar om en 500 personer sådär innan trängseln i backen börjar. Där är stämningen lika god som i kön. Folk svär och skriker och försöker trampa av trugorna för varandra - man undrar hur stämningen är i riktiga Vasaloppet när det låter så här i öppna jävla spåret...
Redan på väg uppför backen får jag känning i baksidan av höger ben, hela benet liksom, och jag ser mig själv åka buss från Smågan till Mora. Men snart får jag tävlingsdjävulen i huvudet. Lite smärta - vaddå? Jag blir spårbytarkungen och kryssar mig förbi gubbar och gummor och försvarmaktare. Knäpper första milen på 46 och det kändes ju riktigt bra med tanke på farten uppför hela backen - värre har man ju hört talas om liksom.
Uppe på myrarna, som Blomqvist säger varje år i tv-sändningen, är det fin stakning. Överkroppsstark har jag alltid varit och övriga åkare står ju fan still. Vad är det med dem? 23 km passeras enkelt och just så långt var längsta skidpasset före den här dagen. Efter Mångsbodarna är det utför och jag har nog rätt bra glid ändå. Tredje milen går på 30 blankt och då hann jag ändå dricka två muggar blåbärssoppa och käka en bulle. Jag blev så mallig att fingrarna tinade.
Sen var det till att räkna kilometerskyltar. Det är lite uppför, lite utför, men mest platt. Jag är bra på att staka... Det börjar glesna med folk i spåret. Så jävla roligt är det väl inte. Vackert? Jo vars, men det är inte därför jag är här. Mest av allt tänker jag på att det liksom drar ihop sig i höger vad. Det är ingen sådan kramp som man bara sträcker ut och sedan fortsätter utan det är liksom som att vaden fylls av betong och det gör jävligt ont. Nu använder jag ju inte vaderna särskilt mycket så det hindrar inte åkningen, men skönt är det inte.
Jag passerar marathondistansen på 2:38 och det är ju en okej tid - om det handlar om löpning. Jag passerar halva distansen och det är ju skönt att ha mindre än hälften kvar. Jag passerar en mil efter halva distansen och det känns ju ännu bättre. Ja, vad ska man liksom åka omkring och tänka på när det mest av allt bara gör ont?
Jo, plötsligt ser jag ingen åkare framför mig. Och ingen åkare bakom mig heller. Tala om kontrast till backen efter starten. Inga knuffar. Inga svordomar. Det är bara mina egna staktag och ljudet från skidorna. Jag är ensam i vasaloppsspåret. Jag är fan Janne ottosson som ryckt tre mil före mål. Min utbrytning kommer att hålla. Var så säker!
Men vad fan? En grön luva lurar där framme. Är det Konrad Hallenbarter? Jag segar mig ikapp, men orkar inte åka om. "Är du på väg mot sex timmar?" frågar Konrad. "Nej, jag är på väg mot Mora fan, men dra du så går det nog bra". Vi hjälps åt en bit, men han glider bättre än mig så jag får hålla till godo med att gå ikapp uppför. Men nu börjar det göra ont även i vänster vad och jag är fan inte Janne Ottosson längre. Jag är som vanligt Lars jävla Hjulström som inte kört några långpass på skidor och får skylla mig själv. Två mil kvar och jävlar vilken smärta. Ja, sen handlade det om smärta och åter smärta. Drack och tuggade extra mycket i Eldris, precis som att det skulle hjälpa. Men nio kilometer ska väl fan gå. Grönluvan igen, och jag lägger mig bakom. Vi går ikapp en tredje gubbe och låter han dra. Nu passerar de Hemus, säger Blomqvist i teve. Alla har ont nu. Ja, det kan du ge dig fan på Blomqvist.
Sista två kilometrarna är långa. Grönluvan får glädjefnatt för sina sex timmar (han har stått i försvarsmaktsledet så jag har en kvart tillgodo på honom) och glider iväg. Jag och tredjegubben gör upp om andraplatsen. Jag rycker i Auklandbacken och stakar i mål ohotad. Under 5:40. Det är nog bra, men hur fan får man av sig skidorna när båda benen tokkrampar? Hur tar man sig på en buss? Hur kan man sitta när även magmusklerna börjar krampa? Vilket vrak...
Efter att ha legat på golvet i omklädningshallen ett tag börjar livet komma tillbaka. Jag lyckas ta mig tillbaka till målet för att ta emot Sofia som gjort ett riktigt bra lopp. 7:16 kör hon in på (utan kramp) och förbättrar sin tid med en halvtimme - ändå är hon förbannad för att jag slagit henne med över en och en halv timme. Ja, vad tror hon? Hon snackar med en legend här. Killen som kommer imål bland de 100 första, killen som sedan Sälen passerat 2127 åkare och blivit passerad av en (1). Dessutom, efter lite surfande i Vasaloppets resultatfiler, på en bättre tid än någon jag känner - till exempel över en timme bättre än morbror Bosses bästa tid. Det är inte så ofta jag får chansen så jag passar på att vara lite mallig.
Men min träningsvecka sket sig för det gör fortfarande ont i vaderna. Det kan det kanske vara värt...
