BAMM KAPITEL 6

ÄNTLIGEN blir det löpning! Som det stod i kapitel fem "och den stora klungan stack iväg" så stack den stora klungan iväg.Till bergspriset vid sjön var det 180 höjdmeter och det gick fort. Firma Rydvall & CO (skottarna) flög iväg. Team Rockrunners X rättade in sig i ledet strax där bakom. När vi kom en bit på fjällsidan mojnade vinden och det började bli varmt i kroppen och själen.
Ungefär halvvägs upp togs bilder på klungan bakom och Krister framför. Vi passerade ett lag men blev omsprungna/omgådda av två. Vi såg inte lag XI och undrade om de låg före eller efter. Det gick fortare och fortare ju närmare kontrollen vi kom och efter 14:53 kunde vi penetrera SI-enhet ett på en stabil sjunde plats i BAMM-70 och en elfte plats totalt. Lag XI var 40 sekunder före men vi såg aldrig kycklingdräkterna...
På den enkla utförslöpningen ner mot tvåan valde vi ett vägval något till vänster om klungan. Bakom oss låg Ladonia-Mange och Mats från 50-klassen samt något lag till. Det var en kanonväg tills vi kom ner till ledpassagen där vi hamnade i videbuskar, tuvor och någon sorts norsk mosse. Väl framme vid kraftledningen hade vi tappat de platser vi plockat. När vi sen fick en dålig väg ner för de tre höjdkurvorna (som bjöd på en hel del stup) tappade vi ytterligare. Till slut kunde vi "sätta på" SI-enheten som tia.
Härifrån var det mer eller mindre orienteringsfritt ner till Atlanten. Till trean var det bara att följa leden till järnvägsövergången. Samtidigt som vi njöt av utsikten sprang vi om ett lag.När Krister såg några gelebåtar visste vi att vi låg efter lag XI och att Jonas fyllt på energiförråden lite slarvigt. Det blev brantare och brantare. Ett par yngre galningar flög om oss försiktiga gubbar när det var som brantast annars höll vi placeringen.
När vi kom till stället där snitslingen upp mot femman började hade vi inte mött något lag men vid bäckförgreningen kom dom och satan i gatan vad fort det gick. SilvaGerber-Glommershus-SkottarX2 och strax där bakom täten i 50-klassen. Jonas och Tor låg och hetsade tillsammans med två andra lag. Ytterligare en bit senare kom FJS i mixklassen. Vi gnetade på och väl ute vid Atlanten fick vi bada. Juniorlaget (de där yngre gossarna som sprang om oss) agerade juniormässigt och fyllde flaskorna med saltvatten. Vi passade istället på att ta några kort innan vi begav oss tillbaks längs leden.
Så länge vi höll oss på stigen gick det bra och när klättringen började låg vi före juniorerna på en åttonde plats. Därefter blev det tungt, tungare, tungast. OBS detta är ingen felstavning utan det var helt enkelt så tungt att det inte gick att säga tyngre, tyngst. Det enda positiva med klättringen var utsikten annars var det mest jobbigt, tungt, bedövande, krampaktigt, djävligt svettigt och faktiskt också riktigt farligt. Lite då och då hörde man lag både uppifrån och nerifrån som skrek STEN och så hörde man stenar som studsade utför bergssidan. Hjälm (och en hiss) hade inte varit helt fel!Efter ett oändligt långt nötande och med någon gel- och drickapaus på en rotvälta kom vi upp till något som liknade en utplaning av uppförsbacken. Det var fortfarande brant men inte lodrätt och där slutade snitseln. Sista biten var det fri orientering och vi lyckades dra oss lite snett vänster bland fjällbjörkarna. När vi äntligen kom upp ovanför trädgränsen fick vi vända tillbaks till skärmen och kunde stoppade in SI-penisen i hålet som elva.
Det bar av neråt mot Björkriset men nu såg vi åtminstone var vi skulle. Låååååångt bort förbi Haugfjellets topp. I början gick det bra och vi sprang ifrån några lag. Uppför gick det tyngre och på väg upp mot första toppen höll vi längre vänster än de andra. Vägen var ganska bra men vi tog några onödiga höjdkurvor i onödan (jag sa ju att de var onödiga). De andra lagen syntes inte till men vår väg kändes bra och vi visste var vi var ungefär fram till stora sjön för där visste vi var vi var. Men sen...Bommen ser kanske inte mycket ut för världen men om vi säger såhär. Vi hade 2:01:57 på sträckan. Ja ni läste rätt TVÅNOLLENFEMTIOSJU det måste vara den sämsta kilometertiden någonsin. Nä kanske inte, upp från fjorden gick det långsammare men det här var ändå på någorlunda normalt underlag och inte sååå mycket uppför. Hursomhelst så var endast två lag sämre. Vi tappade 59:54 på Skottarna Hesling/Fallas som hade bästa tid och låg helt plötsligt på en sjuttonde plats. Uselt!

Rejält revanschsugna svängde vi tillbaks mot Haugfjellstoppen. Vi såg två lag framför oss och uppe vid toppen (som var lätt att hitta, vi var ju här 2006 ju) var vi ifatt och om i alla fall ett av lagen.Just som Krister slängde in en stor bit bar i munnen tog Pälle fram kameran. Nu väntade en sträcka med 400 underbara lagom branta höjdmeter utför ner till sjön. Här ska kutas!Som vi kutade (nåja inte som täten som var 10 min snabbare, men för att vara två fegisgubbar så...) tuffade vi på som två snabba, om än något försiktiga, lok. Vi lyckades plocka två lag till, ett som vi såg och ett som vi inte såg. De andra kanske sprang lika illa som vi gjort innan? Hursomhelst så fyllde vi på drickaflaskorna vid åttan på 14:e plats.

Nian var inte mycket att säga om. Först platt kalfjäll, sen platt vide, sen platt stig, sen oplatt järnvägsbank (usch de 10 höjdmeterna var jobbiga), sen platt björkdjungel, sen oplatt björkdjungel, sen eländig blocksten, wow kolla en kontroll. Väl framme träffade vi en kontrollvakt och ett 50-lag. Vi hejade och peppade och samlade kraft inför den låååååånga sträckan till tian:Innan hade vi beslutat oss för att köra rätt på, så det gjorde vi, efter ledpassagen, där vi tog oss ner till tvåan en halv dag tidigare klättrade vi nu upp. Första biten var jobbig. Det var några timmar sen vi klättrade på riktigt så det kändes lite som vi glömt hur bort hur man gjorde. När vi väl kom över första krönet gick det bättre och sen rullade det på. Ett steg blev ett till och det blev många steg och sen var vi uppe på nästa platå. Nästan halvvägs!

Uppe på åsen var utsikten ner mot Katterjaure fantastisk. Planen var att passera sjön på norra sidan. Eterstom det inte såg ut att vara några problem med underlaget följdes planen. Väl nere vid sjön dök det upp en stig som inte var med på kartan och vi fick se dagens första snö. Någon kilometer senare passerade vi in i Sverige:
Vid Katterjaurestugan mötte vi en del lag som redan varit vid tian. Lyllos dom som var på väg till mål! Vid bron mötte vi Lag Envis. Inte kunde dom vara före? Nä de hade missat i början och vid fjorden beordrats korta av från femman till nian. De var därmed inte uppe på Haugfjellet men var lika glada för det. Deras positivism smittade av sig och vi skyndade (nåja) oss bort mot klättringen.

Början gick lätt men benen gillade inte mitten så halvvägs blev det en gel och drickapaus. Vi lyxade till med någon minuts vila i solgasset och det gjorde susen. Mellanbiten gick lättare och faktiskt så gick sista biten upp till och med lätt. Det måste varit den där koffeingelén som satte in. Knark e gott! Väl uppe satt kontrollen där den skulle och nu var det bara hemvägen kvar!Till näst sista valde vi att ligga kvar uppe på kammen. Det var grymt lättlöpt och väldigt fin utsikt. Fram till nerförslöpan mot andra bron gick det kanoners men det blev både ett och två möten med The Cramps innan vi missade ledmarkeringarna och sprang ända ner till jokken. Det blev till att ta sig tillbaks en höjdkurva innan vi hittade bron. Onödigt!
Näst sista och sista satt precis där vi ville ha dom. Pälle var här skönt trött och när malmtåget kom trodde han att han skulle få vila. "Tyvärr" satt kontrollen i tunneln så det var bara att ge sig på den där tvättäkta H-16-spurten. 900 BAMM-metrar till målet var minst 1,8 km men det var ju snitlsat så det gick lätt.
Trots spurten lyckades vi inte komma under 9:30 utan tiden stannade på 9:30:45 men vi hade i alla fall avancerat till 11 plats. Vi var helt överens om att detta varit den längsta och tyngsta BAMM-dag vi upplevt och att BAMM-bullarna aldrig varit godare!