Starten för de som var mer än en timma efter gick alltså och det var många lag på startlinjen. Men alla försvann, 50-klassen österut (till kontroll 90) och vi söderut. Av 70-lagen valde dessutom alla lag utom vi och ett till att köra runt vänster på den låååååånga sträckan till ettan. Trots att vi försökt kika så lite som möjligt på kartan hade vi en bra plan. Rakt på!
Första biten gick lätt, det var platt förbi Renvaktarstugan och Vassivagge. Vi snackade lite med det andra laget som visade sig vara en sammanslagning av två lag som utgått, utom tävlan alltså, skönt, för de sprang fortare än oss. Vi hade rygg på grabbarna i det andra laget fram till vindskyddet där de försvann, men sen var vi ifatt vid bäcken som var en fors som rann genom en brant ravin. Sånt som inte syns när ekvidistansen är 20 meter. Vi var till och med förbi dom ett tag men sen stretade de på snabbare i svackan upp mot Vuoitsarita. Molnen var låga. Det var dimmigt och fuktigt men när vi kom upp på ca 1000 meters höjd passerades molngränsen och vi fick en fantastiskt vy:
Vi kostade på oss en fotopaus och fyllde på med energi. Efter ungefär 45 minuters löpning började kropparna fungera och det var här helt underbart. BAMM när det är som bäst faktiskt. Härliga vyer, lagom brant uppför och grymt fin terräng.
Precis efter fotopausen dammade tätlagen i jaktstarten förbi. Först kom Rydvall & CO och några minuter senare kom tvåorna Glommershus. Att bara ha tappat en kvart på en timmas löpning kändes helt OK men vart tog alla andra vägen?
Vi tog oss över krönet och sen blev det kanonfin löpning utför och ner mot sjön. Glommershus försvann i fjärran och på nästa lilla ås (vid de tre pyttesjöarna) kunde vi se ettan och ta följande bild:
Vid den bemannade första kontrollen fick vi höra att vi var tredje lag på plats. Uppenbarligen var vägvalet rakt på bra. Vi såg inga lag bakom och efter lite gelé började vi klättra upp mot Hålkantjårro.
Det var nu vi skulle mot kontroll 110 och inte rakt på över det förbjudna och farliga området. Den från början underbara gräslöpningen övergick i småsten och skravel. Här hade vi nog inte dagens bästa tid men när vi kom upp vid sjöarna halvvägs gick det lättare igen.
Vi passerade ett stort snöfält strax efter sjöarna och eftersom solen sken hade det inte suttit fel med solglasögon och ett par skidor. Snöfältet var säkert 500 meter långt och 200 meter brett, perfekt för längdintervaller. Efter krönet blev det som det brukar bli, nerförsbacke!
Vid lillsjön (till vänster om H i Hålkantjårro) kom vyn med stort V, det man längtat efter hela året och hela dagen. Kårsavagge från ovan!!!
Efter en kort energipåfyllningspaus började vi klättra nerför, uppför är jobbigt men utför när det är brant är fan inte helt lätt. Här skulle vi nästan 500 höjdmeter ner på en kilometer:
Det kluriga är att undvika branterna så det blir lite sicksackig löpning, gång, klättring. Det var blött och halkigt på backen så det gällde att vara koncentrerad. När vi äntligen kom ner råkade det bli lite för långt västerut. Sjökanten på Kårsavaggejaure är verkligen inte lätt att springa längs, om man inte är en ren. Den här killen sprang förbi oss ett par tre gånger under den dryga kilometer vi hade till kontrollen.
Efter att vi stämplat kom Nick Barrable med kollega smygande bakom. De sprang bra mycket fortare än oss så uppenbarligen var vårt vägval till ettan kanon. Passagen av Kårsavagge gjordes för bägges del för tredje gången. En närmare titt på gamla kartor säger att ner från Latnjajaure har vi sprungit dag två 2005 och uppför dag två 2008. Det året hade vi dessutom Kårsavaggestugan som kontroll bådfe dag ett och dag två. Snacka om hemmaplan!
Den brutala klättringen längs leden var brutal och när vi äntligen kom upp nosade FJS oss i bakhasorna. Det bar av längs Latnjajaure och vi passerade en man med kikare vid forskningsstationen. Han var fågelskådare och när vi frågade om han sett några lag sa han att han sett fåglar...
Vi stretade på längs leden och det var skönt att se att stupen aldrig tog slut för då behövde vi ju inte klättra men till slut tog dom slut och då var det bara att kavla upp ärmarna.
260 höjdmeter, bara tre Bajenbackar, borde vara en enkel match, men efter 1,5 dag i fjällen var vi inte helt kaxiga. Tur att Krister slängde fram de Viagrablå supertuggumina! När vi var nästan ända uppe på åsen kom Sam Hesling och hans polare. Till slut kom vi upp på åsen och dagens tredje kontroll satt precis där den skulle. Nu var det bara nerförsbacke kvar, nästan.
Skrålöpningen fram till leden gick väl sådär, spänsten var obefintlig men humöret var på topp. Vi tappade 50-100-200-300-meter på Skottarna men något i de där tuggumina gjorde att vi gjorde det med ett leende. Sakta men säkert närmade vi oss Låkktatjåkkastugan. Efter att ha passerat där alla år visste vi ju att issjön skulle ligga där mitt på leden. Lik förbannat blev man förvånad när leden försvann mitt i en sjö. En höjdkurva på 20 meter störde rytmen men till slut kunde vi passera Sveriges högst belägna restaurang:
Från Låkkta och hem var det hemväg. Dock inte rakaste vägen som 08 utan nu skulle vi passera tre kontroller på vägen:
Stegen var väl inte de snabbaste men vi passerade ändå ett par sladdande 50-lag och ner till femman (fyran) flög vi fram. Tänkte sen skråa fram till sexan (femman) men leden såg så mysig ut. En liten liten onödig bom på sjön (kom på fel sida) gjorde att vi var samtidigt med FJS. Ett snudd av prestige gnagde såklart bak i huvudet. Tjejdäng?
Trots att de slagit oss med åtskilliga minuter (timmar) första dagen ville vi såklart vara först i mål. Sket därför i att ta leden ner mot sista. Istället dammade vi på rakt ner mot det gröna. Först var det kanon men sen blev det grönt, vide kan verkligen vara höga och grisiga. Tur att FJS följde efter oss, vägvalet kan omöjligt ha varit särskilt bra!
Kontrollen satt precis där vid sjön och sen var det bara leden, golfbanan och nerförsbacken mot hotellet kvar. En tvättäkta H-16-spurt tog oss i mål på en placering, vi hade ingen aning om vilken och sket fullständigt i det, vi var i mål!
Åtta timmars, tjugosex minuters och tjugotvå sekunders vilt sluggande (nåja), snabbt kutande (nja) vi säger hårt kämpande på fjället räckte till att plocka fem placeringar. Team Rockrunners X kom i mål som sexa.
Team C var snabbt framme och gratulerade men det roligaste var att vi kunde gratulera ännu mer eftersom DE VUNNIT. Trots kortare klass är en seger alltid en seger, grymt imponerande!
Efter utrustningskontrollen skyndade vi oss (nåja) vi säger haltade så snabbt vi kunde ner till stugan för att fira med SKUMPA! Mer om det i nästa kapitel!
Efter hela tolv dagars frånvaro från träning var man då ÄNTLIGEN tillbaks i spåret, eller spåret och spåret förresten, dagens spår bestod nästan uteslutande av lera, gegga, vatten och annat halt. Befann mig i skogarna kring Gurra med 2003 års Rogainingkarta i handen. Djävligt najs alltså! 
Anmälda till Höstlunken 2010
Jajemen en hyllning är på plats.
Eftersom den här butiken numer är halvt inofficiell teamsponsor då jag igår fick ROCKRUNNERSRABATT på ett par nya toksnygga stigskor. Hela teamet tackar och bockar och bugar...
Det är självklart hög tid för en hyllning till TT. Utan TT hade vi inte vetat något om 4 x 4 minuter, Tabataintervaller eller kolhydratfria långpass. Hade vi dessutom tagit TT på allvar hade vi nog varit både skadefria och i konstant toppform... Dags att fira TT!
Med tjugo dagar kvar har de börjat lägga ut de sedvanliga LEDTRÅDARNA till vart Hash-huset kommer att vara. Första ledtråden säger ju intenting...
Starten för de som var mer än en timma efter gick alltså och det var många lag på startlinjen. Men alla försvann, 50-klassen österut (till kontroll 90) och vi söderut. Av 70-lagen valde dessutom alla lag utom vi och ett till att köra runt vänster på den låååååånga sträckan till ettan. Trots att vi försökt kika så lite som möjligt på kartan hade vi en bra plan. Rakt på!
Vi kostade på oss en fotopaus och fyllde på med energi. Efter ungefär 45 minuters löpning började kropparna fungera och det var här helt underbart. BAMM när det är som bäst faktiskt. Härliga vyer, lagom brant uppför och grymt fin terräng. 
Precis efter fotopausen dammade tätlagen i jaktstarten förbi. Först kom Rydvall & CO och några minuter senare kom tvåorna Glommershus. Att bara ha tappat en kvart på en timmas löpning kändes helt OK men vart tog alla andra vägen?
Vid den bemannade första kontrollen fick vi höra att vi var tredje lag på plats. Uppenbarligen var vägvalet rakt på bra. Vi såg inga lag bakom och efter lite gelé började vi klättra upp mot Hålkantjårro.
Det var nu vi skulle mot kontroll 110 och inte rakt på över det förbjudna och farliga området. Den från början underbara gräslöpningen övergick i småsten och skravel. Här hade vi nog inte dagens bästa tid men när vi kom upp vid sjöarna halvvägs gick det lättare igen.
Vi passerade ett stort snöfält strax efter sjöarna och eftersom solen sken hade det inte suttit fel med solglasögon och ett par skidor. Snöfältet var säkert 500 meter långt och 200 meter brett, perfekt för längdintervaller. Efter krönet blev det som det brukar bli, nerförsbacke!
Vid lillsjön (till vänster om H i Hålkantjårro) kom vyn med stort V, det man längtat efter hela året och hela dagen. Kårsavagge från ovan!!!
Efter en kort energipåfyllningspaus började vi klättra nerför, uppför är jobbigt men utför när det är brant är fan inte helt lätt. Här skulle vi nästan 500 höjdmeter ner på en kilometer:
Det kluriga är att undvika branterna så det blir lite sicksackig löpning, gång, klättring. Det var blött och halkigt på backen så det gällde att vara koncentrerad. När vi äntligen kom ner råkade det bli lite för långt västerut. Sjökanten på Kårsavaggejaure är verkligen inte lätt att springa längs, om man inte är en ren. Den här killen sprang förbi oss ett par tre gånger under den dryga kilometer vi hade till kontrollen.
Efter att vi stämplat kom Nick Barrable med kollega smygande bakom. De sprang bra mycket fortare än oss så uppenbarligen var vårt vägval till ettan kanon. Passagen av Kårsavagge gjordes för bägges del för tredje gången. En närmare titt på gamla kartor säger att ner från Latnjajaure har vi sprungit dag två 2005 och uppför dag två 2008. Det året hade vi dessutom Kårsavaggestugan som kontroll bådfe dag ett och dag två. Snacka om hemmaplan!
Den brutala klättringen längs leden var brutal och när vi äntligen kom upp nosade FJS oss i bakhasorna. Det bar av längs Latnjajaure och vi passerade en man med kikare vid forskningsstationen. Han var fågelskådare och när vi frågade om han sett några lag sa han att han sett fåglar...
260 höjdmeter, bara tre Bajenbackar, borde vara en enkel match, men efter 1,5 dag i fjällen var vi inte helt kaxiga. Tur att Krister slängde fram de Viagrablå supertuggumina! När vi var nästan ända uppe på åsen kom Sam Hesling och hans polare. Till slut kom vi upp på åsen och dagens tredje kontroll satt precis där den skulle. Nu var det bara nerförsbacke kvar, nästan.
Från Låkkta och hem var det hemväg. Dock inte rakaste vägen som 08 utan nu skulle vi passera tre kontroller på vägen:
Stegen var väl inte de snabbaste men vi passerade ändå ett par sladdande 50-lag och ner till femman (fyran) flög vi fram. Tänkte sen skråa fram till sexan (femman) men leden såg så mysig ut. En liten liten onödig bom på sjön (kom på fel sida) gjorde att vi var samtidigt med FJS. Ett snudd av prestige gnagde såklart bak i huvudet. Tjejdäng?
Trots att de slagit oss med åtskilliga minuter (timmar) första dagen ville vi såklart vara först i mål. Sket därför i att ta leden ner mot sista. Istället dammade vi på rakt ner mot det gröna. Först var det kanon men sen blev det grönt, vide kan verkligen vara höga och grisiga. Tur att FJS följde efter oss, vägvalet kan omöjligt ha varit särskilt bra!
Åtta timmars, tjugosex minuters och tjugotvå sekunders vilt sluggande (nåja), snabbt kutande (nja) vi säger hårt kämpande på fjället räckte till att plocka fem placeringar. Team Rockrunners X kom i mål som sexa. 
Eftersom höstdjävulen tagit ett bastant grepp om författaren och levererat, båtkonservering, bilinköpsturnéer, bilserviceroddning, handbollscafeteriarepresentation, överdjävligt med jobb, handbollskörning, styrelsemöte, natt-km (jo fan kunde klämma in det) och STARCUS-träning (jo det med) och en rejäl förkylning så har både träning och författande fått stå tillbaks en aning. Träningen får vila några dagar till men här kommer i alla fall kartan dag två som en teaser inför avslutningen av 2010 års BAMM!
Fortsätter det härliga snöandet som pågår nu slår vi 2004 års Litepac-Powerbar-Rogaining-i-Brantbrink-väder med hästlängder! Nåja det måste blir kallt också, 2004 var det fanimej flera minusgrader, ju.
Valla skidorna? Ut med spårsläden? Panikanmäla sig och träna inför Vasaloppet? Nä vi springer istället!
Nu vill vi ha minusgrader, minusgrader, minusgrader, minusgrader, heja, HEJA, HEJA, HEJA KUNG BORE!
Snackade just med polaren Björne som inte har så bra koll på det här med orientering. Som så många andra tycker han det mest är blött och lerigt. Att sen förklara nattorienteringens tjusning och varför jag sprang i Ådran en tisdagskväll istället för att kolla Holland-Sverige på TV blir liksom, svårt...
...att åla sig ur tältet. Pissnödigpaniken kom och innan man var ute ur Supairen var ryggen blöt. Krister hade inte använt wettexduken. En massa onödig vikt till ingen nytta!
Tor verkade pigg. Han stod hurtigt utanför tältet och hejade, HEJA sa han. Sen frågade han om jag var stel. "Närå bara pissnödig" sa jag samtidigt som jag haltade bort mot en buske och tänkte "hur fan ska det här gå". Själva pinkningen gick bra och på tillbakavägen till tältet tog jag några lättare hoppsasteg som funkade. Det var långt från några riktiga löparsteg men ändå!
Tillbaks vid tältet var det frukost- och tältbestyr både här och där. Familjen Juthberg satt redan till "bords", Krister värmde vatten och Jonas rev kyckling-tältet.
Med en påse varm real-müsli, kall sportdryck, snickers, jordnötter, choklad, en kastrull gröt och en "kanna" kaffe i skrinet var kostcirkeln sluten. Kropparna började mjukna upp allt mer och det där med att springa dag 2 började faktiskt kännas fullt möjligt.
Med ett halvt öga kikade vi på kartan och banan. Banläggaren hade dagen till ära, för att få plats med banan i BAMM-70, ändrat kartskalan till 60:000-del. Till att börja med såg vi liksom inte banan i detalj utan bara konturer och långa sträckor. Oj vad långt, titta över ett helt massiv, åsså ner och upp. Pälle skrattade hysteriskt och Krister koncentrerade sig på gröten lite till:
Efter frukosten mäktade vi med att detaljstudera banan, åtminstone till ettan. Rakt på och sen över massivet och lite till så är vi framme, bara den kontrollen var som en hel bana. För att inte komma för sent till start var det bara att gasa. Vi rev tältet, packade ner grejorna och gick och sket. Undertecknad passade på att ta ett par riktiga löpsteg och det kändes faktiskt inte helt illa.
När allt packats ner och ryggsäckarna krängts på var det bara att bege sig mot den oundvikliga starten. Det bar av en BAMM-kilometer över järnvägen och upp några höjdkurvor mot renvaktarstugan. Tor fick trycka av en bild med mobilkameran. Två sammanbitna killar gjorde sitt bästa för att se glada och hurtiga ut men det gick sådär:
På andra sidan järnvägen möttes vi av banläggar-Anders som stod på en sten och informerade. På något konstigt sätt poppade Cornelis "Mördar Anders" upp i huvudet. Nu syftar den ju inte på att Anders ska ut och mörda några löpare utan har ju dräpt 4 män och ska därför halshuggas men jag nynnade ändå "Mördar Anders de e jag de e jag...". Vet inte om det berodde på att just Anders stod där på stenen, om jag var på väg att halshuggas eller om jag var på väg att bli lite galen?
Hursomhelst så repeterade han informationen om att banan ändrats. Kvällen innan hade de lagt in en passagekontroll vid Kårsavaggestugan bara för att inga skulle ta vägvalet via den livsfarliga passagen längre västerut. Vi blev jätteglada: (?)
Eller såg i alla fall jätteglada ut. Detta var som sagt ingen nyhet men innebar ändå att banan var längre, även om inte löpvägen var det. Vi skulle ju tagit den vägen ändå. 
Team C var i alla fall både glada och laddade. Deras bana gick via Kärkevagge, Trollsjön, en liten knix upp på åsen och sen raka vägen hem. Kort, platt och enkelt helt enkelt. Deras ledning på 10:55 ner till tvåorna var ett bättre utgångsläge än vårat för att ta in drygt 3 timmar på Rydvall & CO är fan inte lätt!
Söndag 23:08 nu trodde säkert många att Herr Hedlund skulle glömma veckans Rockrunner. Då säger Herr Hedlund såhär:
The new New Balance trailshoes has balanced The Againstsunking's temper so he's happy again! 33£ is sheep fan!
The Againstsunking is back from London. He's disappointed, not over the trip, the shopping, the pints or the running (well a little bit disappointed over the running, it was to flat) but over the sun. The best againstsunpicture was this one, a lamp!
Hösten är 37:e veckans rockrunner.
