NORDMARKA SKOGSMARATON

När vi körde mot Oslo på fredagseftermiddagen såg vi massor av bilar med cyklar på taken - Vätternrundan! Även jag skulle ju ha deltagit i den där cykelutflykten, men nu var jag glad att jag istället var på väg till en springtävling. Det spöregnade och var kallt så en lång, lång, lång cykeltur kändes inte särskilt inbjudande. Lyckos mig som ska få kuta marathon i skogen istället!

Vi kom fram till Oslo sent. Laddade med pizza x 2 och jag hade bultande huvudvärk. Det blev ett kort umgänge med våra norska värdar Heidi och Henrik innan vi stöp i bingen. Morgonen kom så fort att huvudvärken inte hann försvinna. Inte var jag direkt springsugen nu. Men frukostkaffet var gott och det serverades Nutella till nybakade rundbröd - Henrik hade varit uppe och bakat före sex. Vilken hjälte! Klart man blir på humör då.

Det var en kort biltur upp till Norges Idrottshögskola vid Sognsvann där starten skulle gå. De vanliga bestyren fixades. Men vilka skor skulle jag välja? Eftersom det såg ut att vara uppehåll och det skulle bli mycket grusväg tog jag de vanliga joggingskorna. Lite tunga, javisst, men bekväma för en fyramilstripp. Men man kan ju fråga sig varför jag inte äger ett par lite lättare, smidiga löparskor... Lagom till att jag drog av mig överdragsjackan började det i alla fall regna och direkt efter startrakan passerades en vattendränkt gräsmatta och sen var väl skovikten ett halvkilo per fot. Så dags att ångra sig nu. Men jag ångrade mig inte för jag hade annat att tänka på - pinknödig såklart, fem minuter in i loppet. Ja men det slår ju aldrig fel... Jag bestämde mig för att hålla mig så länge som möjligt, ja, för att inte riskera att bli pinknödig igen liksom. Men det spöregnade nu och vi sprang längs med en porlande bäck... Hålla sig? Skulle inte tro det!

Men vad håller jag på med? Spinger och funderar på urinblåsor när jag har ett lopp att sköta. Jo så här skulle jag göra: Eftersom banprofilen... ...banprofilen visat att det skulle vara mest uppför egentligen första 14 kilometrarna så var det lugn som gällde. Jag tvingade mig själv att hålla igen, tvingade mig själv att inte kolla på klockan förrän efter en mil - 48:34! Ja, det var väl helt okej med tanke på lugn löpning, mycket uppför och spöregn. Eller, jag tror jag gillar regn när jag kutar. Det är nog starkt solsken jag inte gillar.

Jag fortsatte att hålla igen även andra milen, men hade börjat göra sällskap med en norrman i orange linne. Han hade joggat på Djurgården. Ja, där ser man! Hans mål var att kuta under 3:30 och det var väl mitt mål också, kanske. Svårt att sätta mål när man inte känner banan liksom.

Efter vändningen vid 19 km blev det äntligen första längre utförslöpan. Jag testade att sträcka ut lite. Det kändes bra. Knäppte andra milen på 46:45 och det var ju trevligt. Ännu trevligare var att jag började springa om löpare efter löpare. Det är en god känsla. Vid ungefär 24 km började en lång, seg stigning. Lämpligt att jag just då kom ikapp en grön rygg med texten "Irish Mountain Running Associaton". Det kändes stabilt. Jag lägger mig tätt bakom och ger mig själv lite snåskjuts tänkte jag. Av någon anledning började irländaren byta sida av vägen hela tiden. Inspirerad av spårbytande skidåkare, tänkte jag och bytte jag med. Samtidigt som jag insåg att det var mig han ville bli av med vände han sig argt om och väste "Get off my back!" Eftersom mina tankegångar var inne på skidåkning svarade jag lugnt: "Guess you haven´t heard ´bout Petter Northug". Det svarade inte irländaren på. Men eftersom jag inte är skolad i Tröndelag utan i en mer svensk tradition gjorde jag ett tokryck med 17 km kvar. Lämnade irländaren bakom mig och tänkte att så här försökte Hellner göra på femmilen i Holmenkollen-VM och hur bra gick det? Smart Lars!

Men det var inte så illa. Jag blev ju liksom aldrig trött. Full fart bara grabben! Tredje milen gick på 46:14 och jag tänkte för mig själv: Är jag trött i benen? -Nä! Har jag ont någonstans? -Nä! Har jag kul? - Ja, tro det eller ej. Jag har grymt kul. Varje gång jag fick se en rygg framför mig drog jag på lite extra och snart var den ryggen passerad. Nästa rygg! Och jag gjorde en liten ramsa åt mig själv: "Det är stig! Det är surt! Det är spurt! Jag är stark!" Ett fint mantra som jag ska kom ihåg till nästa gång.

Vid 35 km kom den sista längre stigningen. Även här gick det ganska lätt, kanske för att jag visste att på toppen väntade mitt största fan Sofia, som skulle sällskapa och peppa sista fem. Nu kom ju jag ungefär 10 minuter tidigare än vad jag sagt, så hon var inte helt beredd. Hon hade inte ens kameran framme och kunde ta en bild på min spänstiga framfart. "Vad du ser pigg ut" sa hon när hon i farten rev av sig sin överdragsjacka. "Jag är Lars URM idag", svarade jag. LARS THE UNSTOPPABLE RUNNING MACHINE!!!

Stackars Sofia fick släppa redan efter ett par minuter. Jag hade en gulsvart rygg inom synhåll och då blir det minsann ingen sällskapsjogg. Dessutom var det mindre en fem kvar. Det var utför och jag var fortfarande pigg. Jag kan väl erkänna att det faktiskt brann av mjölksyra i framsidan av låren mot slutet av den långa utförslöpan. Fjärde milen gick på 48:14, gulsvartingen stretade emot, sista två, nu ska han få! Jorå, jag ökade farten lite till. Snart var jag tillräckligt nära för att kunna läsa "Romerrikets Ultralöpare" på gulsvaringens rygg. Strax därefter fick han se dödskallen på min rygg...

God känsla att spurta i mål. 3:19:25 stannade klockan på. Det var bättre än väntat såklart, men mest nöjd var jag med hur pigg jag fortfarande var, hur stark jag varit sista halvan. Grym känsla! Trevligt också att ens största fan strax kom och gratulerade... Det blev en åttonde plats i M40-klassen och en snidad träkåsa i pris. Tjusigt! Totalt var jag runt 20-25:e plats. Jämför man med liknande lopp i Sverige kan man lugnt säga att det är högre klass på löparna i Norge. Det är många fler s.k. elitmotionärer av bra klass. Man kan väl tro att de åker lite skidor på vintern också... Nordmarka Skogsmaraton var också ett riktigt bra arrangemang. Täta vätskekontroller, bra service hela vägen, priser till översta 1/4 i varje klass och framför allt en fin bana i riktigt vacker natur - det där sista lät väl moget?

I omklädningsrummet fick jag sedan veta vad jag borde tänkt på tidigare: "Du må skaffe deg nye skor alltså. De där tunge gör ju fem minuter extra allraminst". Säger du det! Ja till nästa gång då! Och just det. Orange-linnet som kutat på Djurgården klarade inte 3:30. Kramp, sa han. Tro fan det. Det går ju inte att träna för kuperade lopp på Djurgården. Det borde väl en norrman fatta.