VECKANS ROCKRUNNER V27 - VECKANS ROCKRUNNER

Jo fan till veckans rockrunner den fantastiska veckan 27 utses ingen mer och ingen mindre än VECKANS ROCKRUNNER! Men hur menar jag nu? Ja inte tusan vet jag vad jag menar men jag vet att om jag själv restar med vecka 27 så har alla (och då menar jag alla utom Krister "Rocker" Svensson") spårat ur fullständigt. Den enda som får (lite) godkänt är Lasse Longtail som åker Europa och rike runt och springer (och skriver om) allehanda trail(stig)lopp (men ingen har blivit veckans rockrunner om jag inte missat nåt). Om jag har blitt kass på att skriva så har fanimej alla andra blivit mer kass (eller heter det kassare. elller kassast?). Skärpning goddamnit, UTSE! Nåväl, till veckans rockrunner V27 blir veckans rockrunner veckans rockrunnner!

PS Nedräkningen (och träningen) till BAMM 2012 börjar i morgon, sådeså!

RUNEKAKOR

Prognosen säger att det kan bli långa dagar på fjället för Team X i årets Bamm. Jag har därför gjort en extra stor laddning av Runekakor att packa ner i ryggsäcken!

Mumsfilibabba!

Paketerat och klart!

FRÅN HAVS

Team Rockswimmers plaskade, frustade och hankade sig fram till en hedrande artonde plats, av ett antal fler startande (typ 120). Mer kommer. Kanske. Tills dess - tack Bernie för ett storartat lopp!

TILL HAVS

 I morgon smäller det, då kör Team Rockswimmers Amfibiemannen i Roslagens skärgård.

Och visst är jag nervös. Riktigt, riktigt nervös! Jag menar, tror Pälle verkligen att man kan ta sig igenom Bamm 70 utan träning? Huga! (Be en bön för Team X.)

Och nog är jag lite nervös för fredagens simning och löpning också. Lasse har föredömligt nog varit ute och rekat banan, och rapporterar att vattnet är kallt! Kallt??? WTF?!?! Det är ju sommar? Och jag har mestadels tränat i Gömmaren, och inte för att jag vet om det har varit varmt eller kallt i den lilla pölen, men krymp-faktorn har i alla fall inte varit särskilt betydande.

Nåväl, träningen är gjord och utrustningen redo. Nu fattas det bara att äta och dricka sig i form. Vi hoppas på en fantastisk upplevelse och att vi kan komma runt på en tid som båda är nöjda med!

GÖMMAREN ALL IN

Dags för en repris av förra årets succé-pass, nämligen Gömmaren All In. Ett pass där områdets samtliga spår tas i anspråk, alltså det röda, gula, gröna och det fruktade svart-vita.

Terrängen kan beskrivas som teknisk, med rötter, stenar, berg i dagen, blöthål, spänger och ett och annat nedfallet träd. Dock inte särskilt kuperat. Och allt detta i ett område som gränsar till en av Stockholms största handelsplatser, med bland annat världens största Ikea. Heja naturen!

Nu är det mindre än en vecka kvar till Amfibiemannen för Team Rockswimmers, och mindre än fyra veckor kvar till Bamm 2012 för Team X!

ULTRA CHAMPSAUR

Klockan 3:30 ringer mobilen för väckning. Tävlingskläderna har jag haft som kudde så de är nära till hands att dra på. Sen käkar jag fyra Nutellamackor till frukost, sittande i sovsäcken i tältet - natten känns kylig. Men ingen tid för sovsäcksmys. Toabesök, ett snabbt "hej då och lycka till" till Sofia, som får sova några timmar till, och sen knallar jag tillsammans med en massa andra löpare iväg från campingen mot kyrkan i Ancelle. Därifrån ska vi åka buss till starten i Orcieres. En lite spänd och mystisk känsla är det allt att stå där bland alla löpare mitt i natten i en liten by i alperna - och veta att man snart ska springa sju mil.

Starten går 05:30 och det är fortfarande mörkt. Hur är det tänkt att det här ska fungera? Men alla andra kutar på så jag gör det jag med. Helt säker på stigen i mörkret känner jag mig inte. Men kan de andra så kan jag så jag följer efter och försöker hålla mig lätt på foten. Det ska väl ljusna snart...

Det gör det!

Första 10 km kan väl beskrivas som småkuperade. Backarna är väl något högre än hemma men fullt springbara. Enligt banbeskrivningen ska det vara mest nerför, men det märks inte. Efter 10 km finns den första vätskekontrollen. Ingen stannar. Bara jag. Så jag tappar den lilla klunga jag hängt ihop med. Efter 10 km börjar den första riktiga stigningen. Nu är det 10 km och nästan 1300 höjdmeter som väntar.

Jag jobbar mig ikapp den lilla klungan igen och vi ömsom springer och ömsom går upp genom en dal. Lutningen ökar vartefter och när vi kommit över trädgränsen är det bara gå som gäller. Nu ser man också collen på 2500 meters höjd som ska passeras. Det ser inte så farligt ut. Det går ganska lätt och den lilla klungan (vi är bara tre gubbar nu) håller lagom fart.

I så här vackra sluttningar sprangs det upp och ner. (Alla bilder är tagna av Sofia under hennes 37 km-lopp).

Uppe på collen blir det ett snabbt "Bon jour" till en banvakt och sedan kastar vi oss utför. Nu tar jag tät och lite överraskande drar jag direkt ifrån mina tidigare kompanjoner. Det är trixig slingerstig och väldigt kul att köra springslalom. Jag hinner passera ytterliggare fyra löpare innan stigen planar ut.

Det är dags för en mil småkuperat igen. Stigen går genom pinjeskog, betesmarker, upp och ner i bäckraviner. Det är trevlig löpning, men inte helt lätt. Det känns att jag hållit på i över tre timmar nu. Jag möter en dam som leder en fårskock längs stigen. Fåren vänder och börjar följa mig istället. Damen låter inte helt glad när hon ropar fåren till rätta.

Nere vid Pont du Fosse har starten för 37 km-loppet gått för 45 minuter sedan när jag passerar. Jag kommer inte hinna ikapp Sofia, inser jag. Jag har sprungit 34 km och har alltså 37 kvar. Men vid Pont du Fosse är det mycket publik och speaker och grejer. Som enda icke-fransmän fick jag och Sofia en del uppmärksamhet i loppet. Här ropade speakern: "LARS WULSTRÖÖÖM, TIIIM RÖCKRÖNNERS, STÖCKÖLM, SUEDE. HÖW DÖ JÖ FIIIIL?" "Tres bon!" svarade jag medan jag slukade ett par muggar Cola - en oslagbar sportdryck. Sen lämnade jag den lilla byn till många bravorop och applåder. Det var uppiggande!

Och uppiggande behövs. Nu väntar 1100 nya höjdmeter. Dagens andra ordentliga klättring.

Många möten med djur blev det.

I början var jag ihop med två killar som verkade riktigt starka. De sprang på bra så länge det det var löpbar lutning uppåt. Jag hänger på så länge jag orkar, tänkte jag. När det sedan blev brantare var det först den ene och sedan den andre som inte orkade hänga på mig. Det var uppiggande!

Uppför berget var det ett väldigt råmande överallt. På ett ställe var det ett helt gäng kor på stigen, men det var inget
problem för de såg snälla ut. På ett annat ställe stod en ung ko utan spenar med stora horn. Fyrahundra 37 kilometerslöpare hade just passerat och nu såg den här typen ut att tänka: Inte en jävel till släpper jag förbi! Det fick bli en liten omväg för min del. Den där kon ville jag inte snacka med.

Även den här stigningen gick ganska lätt - alltså för att vara mer än tusen höjdmeter efter 40 km... Allt är ju relativt. På toppen belönades man av en helt otrolig utsikt. Haute Alpes Provance överträffade sitt rykte. Mycket uppiggande!

Många vackra vyer blev det.

Nerför igen och nu på vajerstig - alltså en sådan stig där man klättrar nerför med hjälp av en vajer. Och mina ben har fortfarande roligt när de får köra quickstep slingrande nerför berget. Ju trixigare stig desto roligare är det och jag är lite förvånad själv över att det känns så lätt.

Vid 44 km är det vätskekontroll. "Bravo! Disjem!" ropar de till mig. Disjem? Vad kan det vara? "Dis" är ju tio, men så bra kan jag väl inte vara. Nä, det är väl något mellan tio och tjugo. Nitton kanske. Whatever...

Nu börjar en riktigt seg mil. Det är långa utförslöpor och lika långa stigningar. Inte mer än ett par hundra höjdmeter åt gången, men en väldigt uttröttande mil. Jag springer och undrar om det inte är dags för den där sista La Piolit-toppen snart. Men istället viker stigen rakt ner i en dal. Va fan, blir det ingen La Piolit?  

Mycket uppåt blev det.





Jodå, man ska bara ner i dalen och vända. Där var det också vätskekontroll. Mer Cola! Och jag försöker fylla på min vattenpåse. Det går sådär. När jag ska skruva på locket råkar jag trycka ihop påsen så allt vatten rinner ut i ryggsäcken.

Segt, segt, segt...

Inte så uppiggande. Och det nu när jag har kutat 55 km och har 800 höjdmeter upp till La Piolit framför mig.

Bitvis går det bra, bitvis är det oerhört tungt. Det växlar fort just nu. Det är en del kramp här också. Jag vill inte återuppleva LAMM-krampen så jag tar det försiktigt. Jag försöker vila den muskel som krampar för tillfället. Det fungerar riktigt bra, men ger en del udda löpstilar: Den med spikraka ben är kul, eller den halta varianten, vänster ben först...

En bit innan Piolit-toppen är det kontroll igen. De hojtar en massa på mig. Det är det där "Disjem" igen. Killen som serverar mig Cola är glad och babblar på som bara den. Jag svarar med min standardfras: "Je ne parle pas fransais. Je suis suedois". Då svarar killen: "And I am drunk". "Good for you", svarar jag. "See you in the bar at arrivée!"

Colan och fulla funktionärer gör mig på gott humör. Ja, sånt är uppiggande! Så jag trycker på bra uppför. Det är ju sista biten av sista stigningen och sen är det bara en mils härlig utförslöpning kvar. När jag kommer upp på kammen, som jag tror är toppen, får jag dagens gladaste överraskning. Jag ska upp ytterliggare 200 höjdmeter. Och det är superbrant. Det här orkar jag bara inte, tänker jag.

Kammen är inte toppen.

 Och jobbigt är det ju, jo då, men det går. En liten bit i taget. Gå några steg, stanna och vila, och vidare på det sättet tills jag äntligen är uppe. Helt slut, tycker jag just då, men det ska ju bli nerför igen. Något jag sett fram emot länge nu. Det gäller bara att hitta en krampfri löpstil.

La Piolit

 Några hundra höjdmeter längre ner är all trötthet och kramp som borta. Det bara flyter på hur lätt som helst. Jag har snart kutat i nio timmar, 65 km och några tusen höjdmeter och jag känner mig pigg. Vad har gått snett här egentligen?

Inte blev det jobbigare när jag kommer ikapp en kille i min klass. "Disjem?" frågar han. Detta eviga disjem. "Jag tror det men jag vet inte vad disjem betyder", försöker jag förklara när jag passerar honom. Han grymtar bara något men hänger på bakom mig utför berget. Plötsligt säger han "Passé, sil vous plait". Visst, passera du om du vill, och så drar han iväg i en himlans fart. Vart fick han den energin ifrån? Ja ja, han ville väl inte bli passerad av Disjem, antar jag.

Men för mig flyter det på bra nerför ändå. Sista vätskan och sen ska man över en liten col, typ 100 höjdmeter upp, och sen blir det utför igen.

Ner mot Ancelles skidliftar och nu ser jag kyrkan, målet, slutet. Benen vill krampa igen, men det tillåter jag inte. Nu får de fan bära mig hela vägen in - och det gör de. Hela vägen in på torget i Ancelle där speakern hojtar en massa på mig men jag orkar inte ens försöka lyssna. Jag vill bara ha Cola och sätta mig med mina överhettade fötter i fontänen...


Trött? Lite då...

Hon som kommit åtta i damklassen, 37 km, Sofia alltså, letar upp mig. Hon är något piggare än jag och är bekant med halva startfältet vid det här laget - det har sina fördelar att vara tjej i de här trailloppen. Mig är det ingen som velat bli kompis med... Hon berättar att speakern sagt att jag låg tia "ön de töpp öf de möuntin". Tia! Disjem! Så var det alltså.

9 timmar och 25 minuter. Så lång tid tog det att kuta 71 km och klättra 3600 höjdmeter. Och elfte plats säger resultatlistan. Sexa bland veteranerna. Ja, det var siffrorna... Något som inte kan mätas med siffror är hur otroligt vackert det här loppet var. Vyerna från bergen var tres magnifique! Ja, helt otroligt, fantastiskt, osv... Det går heller inte att mäta hur nöjd man är när det är klart.

Nu är det klart!

Stockholm TRAIL 20,7km

Dagen innan på fredagen var inte den bästa, kände av halsen och mådde inte 100%. Men springa skulle jag. Lördag morgon så var status på halsen den samma och kroppen kändes slak. Lite aktiviteter med familjen under dagen gjorde att uppladdning lös med sin frånvaro, men vafan ska man med det till. Målet var nu bara att komma till start.

Parkerade bilen i Johanneshov och joggade till Globen där starten skulle gå, där mötte jag även några klubbkamrater från OK Österåker som även de skulle springa, Kul. Kalle frågade vilken km-tid man skulle hålla, jag svarade att just nu känns det bra om jag lyckas med 5,5min/km och en tid på 1tim50min i mål. Men målet några dagar innan var att hålla minst 5min/km, det gör man ju hemma i skogarna utan större problem.

På startledet stod det kändisar, Oskar Svärd, Andreas Svanebo, Miranda Kvist mm så visst kändes det bra då iaf. Starten gick och farten var ruskigt snabb de första 2km, klockade mig själv på en 3,5min/km fart. Hmmm, dags att sakta ned tänkte jag, framme vid hammarbybacken efter ca 3km så var klungan med täten borta och en seg löpning grusvägen på baksidan upp började. Kroppen kändes seg och något lätt steg hade jag inte idag.


Stigarna var bitvis fina men ofta var det stenigt, lerigt, halt och tekniskt svårt faktiskt. Kämpade på med en lite grupp och efter 10km var tiden 50min, WOW håller jag en tid på 1tim40min idag kanske? Nja inte riktigt, efter varvning i hammabybacken var det segt i kroppen och ca 8km återstod av loppet.

Bilden talar kanske sitt tydliga språk, glad men seg! Efter en slinga ut i skogen igen och upp för hammarbybacken en 3e gång så var det lätt löpning mot Globen igen. Fick kämpa på för att åtminstånde hålla dräglig fart på kroppen, ska tillägga att det var ca 24grader och strålande sol denna dag, så en rejäl vätskeuppladdning hade inte varit fel dagarna innan. På upploppet fick jag dra till med en rökare för en ivrig kille som vill ta mig, men där gick han förlorad på, än kan jag ;)

Resultatet då, ja inte bra i alla fall. Långt efter segrarna och fick däng av 3 tjejer var av en 45 år gammal, de hade ca 1tim39min. Grymt att de gör så mot en.... Får träna mer trail tror jag, det var kul. På Oringen blir det ett trail lopp på 10km dagen innan Oringen börjar, ser fram emot det redan nu.