KEX 2014 DEL 2

Starten gick för Kex 2014 och tempot var högt på den inledande stigen. När alla andra lag vek av uppför direkt efter bron, var jag och Mats kvar på leden mot Keb och fortsatte på denna ytterliga ca 5 km. Första milen på knappt 50 minuter, sedan tyckte vi att vi såg en "bra" väg genom grönområdet och började leta oss uppför mot kalfjället. Visst var det grönt, visst var det uppför och visst gick det långsamt, men vi stretade på bra, och eftersom vi sprungit så pass fort på leden så tyckte vi fortfarande att vi gjort ett bra vägval.

Äntligen uppe på kalfjället. Foto: Mats Nord

Slutligen kom vi upp på kalfjället och kunde sikta in oss på dom sista kilometrarna mot kontrollen. Vi såg ett par andra lag före oss när vi stämplade, men kunde också konstatera att vi med vårat vägval nu låg i praktiken sist i tävlingen... Inte kul, men bara att bita ihop! Fortsatte i bra tempo till nästa kontroll, som låg ovanför fjällstationen. Därefter passerade vi nattlägret innan det bar uppför förbi Silverfallet och upp mot Singi. Här kom vi i alla fall ikapp och förbi ett lag. Efter ytterligare en kontroll bar det av uppför på Durlings led, med siktet inställt på sydtoppen av Kebnekajse.

Jag och Mats i Singipasset

Durlings led, inte världens bästa underlag för löpning. Foto: Mats Nord

Vi passerade ytterligare nåt lag på väg mot toppen, och mötte även lag på väg neråt, bl a Jonas och Mange som låg klart före oss. Slutligen lyckades vi stämpla kontrollen vid stenröset på Kebnekajses sydtopp. Nu var det tyvärr nästan slut i vattenflaskan, hade inte sett något lämpligt vattenhål sedan förra kontrollen och hade druckit i minsta laget tidigare under dagen. Men det var bara att återigen bita ihop och satsa på en bra avslutning av första dagen. Ner från Sydtoppen, för att därefter avverka dagens sista uppförsbacke med nåt hundratal höjdmeter från Kaffedalen upp till Vierramvare. Nu hade vi bara nerförsbacke kvar till dagens etappmål, om än en ganska lång backe. Och nu sprang vi även förbi ganska många vandrare som var på väg tillbaka till fjällstationen. Vi passerade ytterligare något eller några lag och kunde efter 9 timmar och 23 minuter storma in i nattlägret för en efterlängtad kanelbulle och plats nr 5 i resultatlistan.

Toppkontroll. Foto: Mats Nord

Bullfika. Foto: Mats Nord

Kvällen i nattlägret följde mönstret från tidigare år: varma kläder, hämta vatten, göra mat, äta, sätta upp tält, vila, mingla, gå på toa, sitta vid elden, göra mera mat, äta igen och slutligen krypa ner i sovsäcken och sova!

Frukost utanför vår enkla boning. Foto: Mats Nord

Dag 2! Ny dag och nya möjligheter! I pöbelstarten var vi fyra herrlag, av vilka vi sprungit snabbast dag 1. På den här kartan hittade vi inga möjligheter att göra "fel" vägval, däremot fanns det, som det brukar, både uppför och nedför på kartan. Och kort efter starten skulle vi börja med uppför. Vägvalen i stort var alltså ganska självklara, men när det gäller dom små vägvalen kanske vi inte började helt optimalt. Men tack vare att både jag och Mats kände oss starka så kunde vi ta en stabil plats i förarsätet på väg upp i stigningen om ca 800 höjdmeter mot Kebnetjåkka.

Brant och stenigt i första stigningen. Foto: Mats Nord

Vi gjorde som man ska, betade av kontrollerna en efter en, vid Tarfala spelade folk cricket medans vi stretade uppför nästa stigning. Före/efter kontroll 5 hade jag en ganska rejäl svacka under loppet - humöret sjönk, energin var låg, började tvivla på vägval... Men det är inte särskilt konstigt att man kan få svackor under en så pass lång tävling, det gäller bara att ta sig ur dom. Och på väg upp mot kontroll 6 kändes det bättre - nu var det ju bara ett par kontroller och ett par timmar kvar av tävlingen.

Bra utsikt vid kontroll sex. Foto: Mats Nord

Efter lite trixande lyckades vi hitta stigen ner till leden mellan Nikkaloukta och Kebnekajse. Avslutade i bra tempo både på stigen och leden, så pass bra tempo att vi kom fram till målet utan att ha sett en skymt av kontroll 9... Insåg missen när vi såg målet utan att ha sett kontrollen, vände på huvudet och såg en snitslad markering på vägen snett bakom oss. Bara att vända om, springa tillbaka ett antal hundra meter och sedan göra en ny rush till målet.

Målfoto.

Bussfoto. Foto: Pälle

Bankettfoto. Foto: Pälle

Efter 8 timmar och 19 minuter var vi äntligen i mål, på en slutlig 5:e plats. I väntan på bussen till Kiruna blev det både hamburgare och häng med lagkamraterna. Kvällen avslutades storstilat med årets bankett!
Over and out och tack till Mats för sällskapet på KEX 2014.

KEX 2014 DEL 1

På allmän begäran: På Pälles begäran:
KEX 2014, var ska man börja? Från början, kanske? Nåväl - någon gång i slutfasen av 2013, och i den sista skälvande högen med anmälningar innan loppet definitivt blev fullbokat, kom jag och Mats Nord överens om att springa det episka KEX 2014. Arrangören frestade ju trots allt med Kebnekajse!

Precis som vanligt gick tiden sin gilla gång därefter (för det brukar den göra). Jag sprang Kullamannen, Mats sprang andra långa lopp, jag varvade långpass med backträning, Mats tränade på sitt håll. Vi fick till och med ihop inte mindre än två gemensamma pass i Hammarbybacken, och hux flux så var det dax för avresan upp till Kiruna! Denna gång sågs vi på Klarabergsviadukten, redan där kände man att 2014 skulle bjuda på en hel del nyheter. Samling på Klarabergsviadukten istället för Stureplan, boende i Kiruna istället för Abisko eller Björkliden, målgång i Nikkaloukta istället för Abisko eller Björkliden. Men vissa traditioner la vi manken till för att hålla fast vid, såsom besöket på systembolaget i Kiruna och lunch på Ferrum.

På Kiruna Airport halade säkert halva passagerar-kadern fram sina smartphones för att föreviga skylten som förkunnade att vi befann oss på just Kiruna Airport. För visst är det ett mirakel, i klass med teleportering, att ena stunden kliver man in i en farkost i Stockholms utkant, för att i nästa stund kliva ur denna och befinna sig i centrala Lappland! Att resan upplevdes som teleportering kan i och för sig också bero på det faktum att jag sov sött i stort sett hela resan...

På flygplatsen väntade taxi-gubben, som med van hand transporterade oss till Camp Ripan. Team Rockrunners SEXton var de lyckliga tu som fått förmånen att dela stuga med mig och Mats; Ladonia Fell&Rockrunners. Vi checkade in och knatade sedan rutinerat ner på stan för lunch på Ferrum och därefter besök på i tur och ordning: Höjdmeter, Stadium, Systembolaget och ICA. Sedan gick vi tillbaka till campingen och hämtade nummerlappen och sedan till stugan, minnet är vagt men jag tror vi packade, vilade, käkade smågodis, fipplade med smartphones och lyssnade på Iron Maiden. När allas ryggor var färdiga kände vi att alla vägde ungefär fem kilo.

Stugans kök dög inte för matlagning, därför samlade vi ihop en stor tropp med bergslöpare sugna på kolhydrater och traskade åter igen ner till City och landade slutligen på Bishops Arms. Alla åt Haggis (utom Pernilla, som är vegan) och drack Guinness, när vi var tillräckligt mätta gick vi tillbaka till campingen, för nu ville vi gå på tävlingsmöte! Som på alla andra tävlingsmöten fick vi veta det viktigaste, att fjället bestämmer, därefter gick vi hem till stugan och kröp ner i sängen.

Bishops Arms

Mera Bishops Arms

Att det var ett gäng gubbar som bodde i stugan märktes på morgonen - alla låg och sov räv innan alarmen skulle dra igång strax före kl 6. Och kort därefter stod vi ordnade i kö för frukost. Mats åt fort och kunde därefter hämta kartan. Här såg vi att Tors super-duper program med reverse engineering i stort sett prickat banan, det var alltså bara att beta av kontrollerna och försöka komma fram till nattlägret så snabbt som möjligt! Men vilken väg skulle vi springa? Vi hittade inga alternativ att välja mellan, utom till första kontrollen!!! Upp på fjället direkt efter bron, eller springa kvar nere på leden och vika upp senare? Alternativ 1 skulle vara en stig uppför genom grönområdet, men sedan obanat uppe på fjället. Alternativ 2 skulle ge längre löpning på den stora platta stigen mot Keb, men sedan obanat uppför genom grönområdet. Bussresan från Kiruna till starten i Nikkaloukta ägnades åt att vela mellan alternativ 1 och 2. Platt löpning på en stor stig lät som att det skulle passa mig och Mats, varför vi till slut valde alternativ 2.

Bussresan. Foto: Mats Nord

Ladonia Fell&Rockrunners innan start. Foto: Mats Nord

Innan start vägde vi ryggsäckarna på Tors proffsiga våg, och fick nu veta att min vägde 4,3 kilo, och Mats hade något över 5 kilo!
(I del två fortsätter vi med det jobbiga, nämligen själva loppet.)

DÅ VAR DET DAGS IGEN DÅ!

Stockholm Rogaine 6h

Vart ska det bli i år? En massa väg som oftast eller kommer arrangören OK Ravinen att chocka sig själva och ha mer orientering än någonsin?

Allt för ofta har vi som behärskar orientering blivit besvikna på banläggare när de valt allt lägga kontroller i vägkors och stigböjar. Deltagare har även oftast berömt för bra arrangemang, men det säger inte mycket.

Vi håller tummarna på att det blir en utmanande banläggning som gör det svårt att få till en ultimat rutt som leder till seger, och att kunna hinna med alla kontroller vore ju trist!!!

Rockrunners har en seger att försvara från förra året då Tomas och Pernilla som mixlag tog hem hela rasket. Nu är de anmälda igen men hoppas att fler i Teamet anmäler sig och utmanar oss om segern :)

VECKANS ROCKRUNNER V43 - JOKK

JOKK(nordsamiska: johka, lulesamiska: jåhkkå) är ett samiskt lånord i svenskan för ett vattendrag i fjällen, i storlek närmast motsvarande en bäck eller å. Vattendrag större än en jokk kallas i regel "älv" (nordsamiska: eatnu, lulesamiska: ätno). Eftersom JOKKar innehåller vatten är de livsviktiga för att överleva i fjällen. Enligt rockkameran finns det olika typer av JOKKar:

JÅHKÅMÅHKE

JOKKÖVERGÅNG BAMM 2005

PLATTJOKK BAMM 2005

JOKKMOKKSJOKKE 

JOKKROCKSLARS BAMM 2008

FORSJOKK BAMM 2006

JOKKVAD KEX 2014

GRÖNJOKK ICEBUG-24 2007

GROGGVIRKSJOKK

SKUGGJOKK BAMM 2009

DAGS FÖR KEX PUNKT NU

Kristian Luoma har varit så fiffig att han lagt upp en NEDRÄKNINGSSIDA till 2015 års KEX. Det 307 dagar, 21 timmar, 19 minuter och 35 sekunder kvar...

KEXANMÄLNINGSSTATUS

På lördagsmorgonen var givetvis Team SEXton på tå inför anmälans öppnande. Vi hade laddat i flera dagar och var stretchade, uppvärmda och klara. LG hade en tidig sträcka så han satt redan i bilen på väg till 25-manna. Eftersom det var båtupptagning skulle undertecknad springa lite senare. 8:00 stod man på båtklubben med en Ipad under armen. En timma kvar!

Eftersom elektroniska devices inte gillar vatten lades paddan undan för att inte katastrof skulle uppstå. I väntan på 9:00 och/eller min egen båtupptagning hjälptes medlemmarna åt med högtryckstvättar, lyftsling, tampar och båtbockar. Klockan checkades av lika ofta som man kollar höjdmeter i en brant stigning och det tog i snitt 12 minuter per båt. När den femte båten kördes fram var det dags. Här ta tampen (till mannen bredvid). Ipaden åkte fram exakt 08:59. 09:00 var man inne. Om inte Mr Pay Pal legat kvar i sängen hade anmälan varit registrerad 9:02 men nu rann minutrarna iväg fortare än på en tidig bom på en Tiomilasträcka. Fel mastercard, lägg in nya uppgifter, nytt lösenord, satan en sån bild där man ska skriva in bokstäver och siffror som flyter ihop, fel siffror och bokstäver, ladda om, helvete, skriv in igen. Den helt oskyldiga Ipaden höll på att flyga i vattnet. Till slut lossnade det men det tog sin modiga tid. Inte förrän 09:12 var anmälan registrerad och betald. 

En check på registrerade anmälningar sa att vi antingen var tvåa eller möjligtvis delad etta för när allt var registrerat fanns två lag klara i Extremeklassen. Men vi var ändå solklara ettor eftersom jag ju mailat Martin Morell och lagt in en föranmälan redan på fredagen. 

Nu har det gått två dygn sedan anmälan öppnade i lördags klockan 9:00. På KEX-sajtens ANMÄLNINGSSIDA kan man konstatera att 46 lag är anmälda. Av dessa är 1,25 Rockrunnerslag och/eller 2,5 Rockrunnerslöpare är anmälda. Varför denna något ojämna siffra? Jo Team XVI är ett lag med två hela löpare medan "Ladonia Fett & Rockrunners" är 0,25 lag eftersom halva laget springer med Bollibompatröja och halva laget är skadat. En erfaren matematiker får det till 0,25 lag och/eller 0,5 löpare eftersom Lasse har sytt sig i benet eftersom han inte kan hoppa upp på en stubbe. Sicken klantskalle asså!   

KIRUNA EXTREME 2014 KEX-VERSIONEN

http://langaloppet.blogspot.se/2014/08/kex-den-andra-dagen.html

http://langaloppet.blogspot.se/2014/08/kiruna-extreme-mountain-marathon.html

http://bergsultra.se/kiruna-extreme-tavlingsrapport/

http://teamrockrunners.blogspot.se/2014/09/kex-team-sexton-del-2.html

http://teamrockrunners.blogspot.se/2014/09/kex-team-sexton-del-1.html

http://teamrockrunners.blogspot.se/2014/09/seger-pa-kex-lag-xv.html

http://www.alltomlopning.se/index.php?special=article&id=2267

osv osv...

Som ni ser så finns det andra som före oss beskrivit banan, terrängen och stenarna, så jag tänkte skippa det och i stället försöka förklara och beskriva känslorna. Ni vet, sånt där som tjejer känner, men inte killar ;-)

Efter att ha i smyg varit del av Tomas uppladdningar, packningar och äventyr så tyckte jag det var dags att köra ett lopp själv. Senast jag körde var ju LAMM i Skottland 2012, så suget hade infunnit sig igen. Sagt och gjort så tog jag mig en funderare på vem som kunde stå ut med mig en hel helg och eftersom Tomas skulle springa med Ivve så fick jag hitta någon annan. Valet föll snabbt på min vän Alexandra Svanström, som jag känner från vår orienteringsklubb OK Österåker. Hon var snabb att tacka ja, men jag tror inte hon förstod riktigt vad hon gett sig in på.

Eftersom Alexandra skulle sköta orienteringen så skötte jag all planering, inköp och backträning. Alexandra grundade med Stockholm Marathon, flytt och Bellmansstafetten dagen innan avfärd.

Vi tog finflyget (SAS) mot Kiruna och checkade in på Camp Ripan. Alex vilade (sov) sig i form medan jag tog en promenad för att försöka lugna nerverna. Senare blev det pasta och tävlingsgenomgång samt snack med övriga bekanta.

Tomas försökte hela tiden få oss att byta ner oss en klass, men vi vägrade. Visst, det hade varit det smarta valet, men vi ville ha äventyr och äventyr fick vi. Vid ett par passager upp och ner så var det så brant och stenigt så det faktiskt var otäckt. Alex valde att börja sjunga barnsånger, vilket gjorde henne lugn. Jag försökte bara köra på, för jag vågade inte stanna. Rädsla kan få en att göra saker man inte trodde att man orkade. En annan insikt jag fick var att jag hade en tendens att ju mer tröttheten tilltog, desto mer dialekt fick jag när jag pratade. Stackars Alexandras öron...

Efter lite om och men så tog vi oss till nattlägret. Dagen hade varit lång och stenig och åtminstone min kropp var trött och tom på energi. Så trött att tältet hamnade lite hursomhelst samt att jag hade problem att få i mig mat. Natten var varm för alla utom för mig som sov på skrå samtidigt som jag höll mig i liggunderlaget för att inte rulla ner på Alex. Man kan säga att jag har haft bättre nätter... Mitt i natten så hade jag bestämt mig, jag skulle minsann inte springa en meter dagen efter.

Men envisa Caroline kunde ju inte låta bli att surmulet knyta på sig skorna och ge sig av igen. Det blev ännu en lång stenig dag på fjället. Jag var fortfarande mätt sedan dagen innan, så jag hade väldigt svårt att få i mig någon frukost.

Slutligen på väg mot den sista riktiga kontrollen så minskade mängden sten och vi kunde plötsligt börja springa, eller vad det nu kallas efter massor med timmar på fjället. I skinande sol lämnade vi månlandskapet och tog oss ner mot målet och lyckades till och med att hitta sista kontrollen. Min överlevnadsinstinkt hade tagit mig i mål efter 9:03 tim + 9:21 dag två och nu var min kropp tom på energi. Alexandra däremot var pigg och glad. Vi lyckades vara sista lag i mål och till skillnad från de andra så fick vi en varsin burgare i handen innan vi krälade in i minibussen. Samma tid som middagen skulle börja så sladdade vi in på Camp Ripan, men eftersom hela tillställningen hade dragit ut på tiden så lyckades vi hinna ikapp kön lagom till trappan upp till middagen. Däremot så hade vi missat prisutdelningen, hur vi nu lyckades komma trea och få pris. Det kan vara för att bara tre lag tog sig runt... Men när man i efterhand kollar resultatlistan så kan man faktiskt se att sammanlagt hela 10 lag var sämre än oss dag 1, men bara ett lag dag 2, mycket pga att de flesta hade vett nog att gå ner en klass till dag två.

Det blev en tidig kväll och dagen därpå spenderades i Kiruna med nästan en tur ner i gruvan. Det visade sig nämligen att vi hade lite för bråttom när vi bokade biljetterna, så vi hade bokat till fel dag. Istället så blev det ett besök i SPAt och eftersnack innan resan hem.

Sällan har jag väl varit gladare över att få vabba, då det blev tre dagar i soffan med ömma ben men den tomma kroppen var det stora bekymret. Ett antal kg ner och svårt att komma igång att äta igen, det får jag nog se upp med nästa gång det blir tävling. För flera tävlingar blir det, bara inte i Kebnekajseområdet.

TÅKEFILM

Lite rackig musik men en läcker film.  Fast är det inte lite mes-tåke ändå?  Tacka vetja riktig tjock-Tåke!

VECKANS ROCKRUNNER V41

Till Veckans Rockrunner V41 utses Dimma. I vårat grannland Norge benämns dimma tåke, vilket också är temat för Kex 2015. Betyder det att Kex 2015 ska springas i Norge? Eller är det ett villospår, och löparna får styra in sig till Gällivare kommun istället? Den som lever får se!

Dimma på Kex 2014, foto Mats Nord

Vi avslutar med två dimmiga lirare.

KEX 2015 - TÅKE

Inklistrat in från KEX-sidan:

Som vi har längtat! Lördag 11 oktober kl. 09.00 öppnar vi anmälan till den tredje upplagan av Kiruna Extreme, KEX.Tema för året är "Tåke". Men platsen för tävlingsområdet är fortfarande dold i dimma. För er tävlande vill säga! För att behålla tävlingens kvalitet begränsar vi startfältet till 100 lag - så snabba på med anmälan! För att få 100 lag på startlinjen kommer vi att ta emot 130 anmälningar, eftersom vi vet att det blir en del avhopp just före tävlingen. Anmälningsavgiften är 2 000 kr per lag och inkluderar bland annat transfer tur och retur tävlingscentrum och tävlingsområdet. I år ingår även hamburgaren och måltidsdrycken efter målgång i avgiften. Vi kommer inom kort att presentera platsen för vårt tävlingscenter (kansli, tävlingsmöte och bankett), liksom möjligheter till boende före och efter tävlingen.

Anmälan öppnar om 1 dag och 9 minuter. Missa inte detta legendariska datum!

KEX Team SEXton del 4

Natten var fantastisk i Supairtältet. Det varma och lagom blåsiga vädret fick kondensdropparna som brukar droppa en i ansiktet på morgonen att utebli. Enda problemet var att man vaknade pissnödig och krampade svårt när man i panik skulle ut ur tältet. Pöbelstarten 8:00 var inte helt långt borta så det var bara att komma igång. Vi var snabbt uppe och kokade morgongröten, klarade av toabesök och drog på de daggblöta tävlingströjorna. När det var några minuter kvar passerades bron och när startmannen sa lycka till så var dag två igång.

Till ettan var det mjukstart med 2 km löpning längs leden + 100 höjdmeter till lilla knallen ovanför Kebnekaises fjällstation. Återigen satte några snabba lag fart och drog på som om de redan var inne på spurten. Vi lade oss rutinerat lite bakom och lät galningarna dra ifrån. Passade på att analysera läget och snackade lite om hur det kändes. Väl framme stämplade stämplade vi på runt 5-6 plats och kastade oss ut för två löjligt låga höjdkurvor. Men nu var det slut på uppvärmningen, dags att bita tag i den brutala stigningen till tvåan.

Från 730 till 1540 innebar ofattbara 810 höjdmeter. Det var bara att koppla bort hjärnan och dela upp det i åtta Flottsbrobackar, men eftersom vi inte tränat nåt där i år räknade vi ner i jämna hundratal meter. Pälle kontrollerade höjdklockan och rapporterade av delmålen. Uppe vid bäcksluten var det riktigt brant och det kom ett och annat stenras från lagen ovanför. Upplevde det som att vi höll bra fart i branten och gick om nåt lag. Vi hade även koll på Fredrik och Johan som låg aningen före till höger. Uppe på 1400 meter planade det av lite och var vi ifatt men då kom stenskravlet. Fredrik och Johan satte fart och vi tappade med vårt trippande. Tvåan satt där den skulle och utför till trean låg vi ihop med ett gäng lag.

Utförs var det hur lätt som helst. Ingen Tåke och inget krångel förutom en oändlig mängd sten. Rockrunning är något man skulle behöva träna på såååå mycket mer. Men hur gör man det i Stockholm? 

Team SEXton tappade på en del men höll jämna steg med andra. Väl framme vid branten ner mot Tarfala var det både läskigt och svårt. Tyckte först vi fick en kass väg men väl nere var vi just bakom lagen vi tyckt vi tappade på. På något hundratal meter kunde det pendla mellan totalstopp och löpbart så tempot växlade. SEXton tog först in men sen kom vi för nära jokken och fick vända tillbaks mot bron. Stämplade strax bakom Bajen och slängde lite käft med kontrollvakterna. Det var dags för dagens första vägval:

Klättra rätt upp i himmelen mot Darfalcorru och Kekkonen-toppen? Skråa upp? Eller köra leden höger och utför en bit? De flesta lagen framför dammade rakt på men det såg fruktansvärt brant ut så vi och Bajen valde högervägvalet. De vek av vänster för att börja skråa efter ett tag men vi körde vidare på leden. Tappade visserligen några KEX-kurvor i höjd men det var bekvämt med led och dessutom gick det fort. När vi kom ner mot jokkarna låg de snett bakom men när klättringen började var lagen ihop. Så långt kändes det som ett bra vägval så vi bestämde att det var det. Klättringen var dock hemsk och stupet tog aldrig slut. När det äntligen planade av såg vi ett annat lag snett framför och ovanför oss. Positiva i hågen bestämde vi att vi tagit in på dom och gått om alla andra. Tog två bilder (100 och 101) innan vi köttade vidare i stenskravlet.

När vi närmade oss leden syntes stugan låååååångt borta. Några höjdkurvor ner minskade stenmassorna, marken blev grönare, riktigt löpbar och sista biten mot stugan gick det riktigt fort. Vi såg några lag framför och bakom och anade att det inte varit så stor skillnad mellan vägvalen. Eftersom det i princip var slut på uppförsbackar bestämdes att vi var inne på slutspurten. Lite konstigt kanske? Det var ju nästan 6 km till femman och efter det lika långt till mål men det finns väl inga regler för hur lång en spurt får vara?

I jokken direkt efter kontrollen blev det vätskepåfyllning och energistopp. Vi klättrade en KEX-kurva innan Pälle för ovanlighetens tog ett foto bakåt mot stugan:

Skrålöpningen gick inte direkt lätt men heller inte svinaktigt tungt. Vi sprang mer eller mindre hela tiden och tog bara några mentala gåpauser när det var stenskravel eller tunglöpt myr. Ett lag var svinlångt framför och ett annat med stavar låg inom räckhåll. Vi tog in, tappade, tog in, tappade, tog in för att till slut ÄNTLIGEN stämpla samtidigt vid kontrollen med stort K. Inte sista, inte ens näst sista men ändå halvvägs på spurten. Nu var det bara utför, utför och åter utför ner mot Nikkaluokta och det hägrande målet.

Hur svårt kan det vara att hitta en stig vid en jokk? Vi hittade tydligen en jokk som inte var rätt jokk och det flöt på hur fint som helst. Betade av höjdkurvor i raskt takt. Allt var frid och fröjd tills det inte kom någon stig och helt plötsligt var vi nere i den täta björkskogen. Nåja bara att brottas med träden och försöka hålla riktningen. Titta en stig! Perfekt! Nu är vi hemma! Bravissimo! Stigen som inte var rätt stig sluttade precis lagom mycket och det gick helt sjukt fort. Tempot ökade ännu mer tills båda var säkra på att det gick åt fel håll. Fast just då svängde stigen tillbaks. Kan det vara rätt stig ändå?!? Vi lyssnade efter jokken som inte hördes alls men struntade ändå i allt och körde på. Björkskogen var ändå så tät att det inte var nån mening att vika av. När vi äntligen kom ner till stora leden var bommen fulländad! Tempot sjönk och tröttheten kom. LG peppade men Pälle hängde med huvudet värre än en boxare i tionde ronden och inte ens den sista giftgelén med cola-smak kunde ändra på situationen. Men när vi slutligen stämplade vid bron var vi ju faktiskt inne på spurten på riktigt.

Som alla andra trodde vi att vi sprang på svarta leden. Inte ens när vi passerade Nikkaluoktas lilla kyrka reagerade vi. Skulle det inte vara ett renviste här? Oj snitslar! Titta målet! Fasiken vi är inne på spurten! Vänd om! Ridå! Uppförsbacke! (fast det var platt) Den lilla yttepyttesträckan tillbaks till sista kändes oändlig och ouppnåerlig men på något konstig sätt gick det och en evighet senare kunde vi stämpla in och ut.

Team SEXton var äntligen i mål. Godkända! Vilket många andra inte var. Mer om det i kapitel fem, epilogen som sammanfattar denna evighetslånga och episka berättelse.

DRAGONS BACK RACE

Nu är det klart!

Jonas Möllare, Tomas Albinsson och Peter Juthberg har kommit med till ett av världens tuffaste bergslopp över 5 dagar, från norra Wales till södra Wales. Rakt igenom bergsmasiven. Jonas kör i solo-klassen och Tomas och Peter i par-klassen.

Vi är stolta i Team Rockrunners att få representera sverige på plats, vi är inte de enda svenskarna som ska dit. Kerstin Rosenqvist och Niklas Holmström från Eskilstuna. Bo Johansson och Henrik Ortman från Västerås samt Per Marcus Jönsson från Skåne.

Nu är vi alla 8703kr fattigare, för det var anmälningsavgiften. Då ingår allt från mat, övernattning snacks mm under 5 dagar.

Nu ska vi tillsammans planera resan som kommer bli episk för oss alla, vi håller tummarna att ingen blir skadad eller sjuk nu innan start den 22 juni 2015.

COUNTDOWN TO KEXANMÄLAN

IFK Kiruna har nu lagt upp en nedräknare till datumet då anmälan öppnar. Eftersom jag inte är nån expert inom det här med håteemmell så kan jag inte få nedräknaren att räkna ned men just nu är det:

Anmälan för 2015 öppnar inom
The entries for 2015 opens in

9

9

-

0

0

0

0

:

2

3

9

0

:

5

0

7

8

9 dagar, 29 minuter och 57 sekunder kvar. Förlåt 27 minuter och 3 sekunder, nä 25 minuter och 30 sekunder, fan vad tiden går, 35 minuter och 15 sekunder...

Om jag räknat rätt så måste vi hänga på låset på lördag morgon klockan 9. Oj oj oj vad tiden går, nu är det 9 dagar, 20 minuter och 40 sekunder...