DEN SOM HAR FLEST PRYLAR NÄR HAN DÖR VINNER

Det gamla ryska ordspråket "Те, кто большая часть материала, когда он умирает WIN" stämmer ju såååå himla bra. Det gäller nämligen inte att träna mest och hårdast utan helt enkelt att ha bäst och flest grejor. Team XVI har till årets KEX skaffat värsta superlätta brännaren. Detta för att vara så lätta som möjligt men också för att vikten runt ölmagen ska kompenseras.

TRETTIOFEM GRISAR

Utsikten från bilen sa att Natupasset denna dag skulle bjuda på högt gräs, rotvältor, sly, tistlar, ris på marken, ris i luften, brännässlor, enar, taggbuskar, brötigt, grisigt, bökigt, lerigt och det gjorde det. Hemmaskogen går just nu under namnet Helvetesskogen. Längtan till de härliga gräsmattorna på kalfjället är stor!

36k Träning utmed Blåleden i Waxholm

Christian och Jag (Tomas) bestämde oss för att köra ett långpass i fredags kväll. Planen blev att springa på Blå leden från Svinninge/Waxholmsvägens korsning. Samling klockan 11.00 då Christian ville ha en sovmorgon. Vi kom iväg prick 11.00 och Christian som nyligen varit utomlands i Spanien var pigg i benen efter endast lättare träning efter Kullamannen Ultra. Tempot blev 5.30min/km alla 18 km ut till Waxholms centrum. Dit sprang vi på fina stigar som bitvis var tekniska och småkuperade. Vädret var perfekt, 15 grader och sol, något blåsigt men det störde oss inte i skogen.

Framme i Waxholm efter 1tim40min så var det dags för lunch. Vi hittade snabbt en restaurang som serverade god hamburgare med fin pommes. Vi bälgade i oss maten och dryck samt en fin slät kopp kaffe. Nu proppmätta och 45min senare så var det dags att springa tillbaks de fina 18km igen. Lite sega och stela och fulla i magen gick det i maklig fart de första 6-7km. Men sen fick vi upp farten lite. Christian började efter ca 10km få lite känningar i baksida lår, men inte värre än att det gick att springa på fortsatt bra.

 

 

Tomas var lika glad som vanligt och fick till en selfie och det var inte konstigt när man fick springa på så fin led där kustens utsikt är rätt vacker som oftast. När det vart 4km kvar så släppte Christian upp Tomas i täten och utan att veta om det själv ökade han farten. När vi hade 200m kvar var det ett muggbesök för Christian vilket Tomas hade haft 2 tidigare som vanligt sig han alltid bör.

 





Väl tillbaks till bilarna igen vart det lite sträckning i musklerna innan vi tackade varandra för ett finfint träningspass. Tommas sista långpass innan Silverleden 64k om 2 veckor och Christians första av 4 innan Sky Race 50k i Björkliden i mitten av Juli.

Nya skor -Saucony Peregrine 4

Efter ett besök på Runners store insåg jag att mina gamla rosa Haglöfs gram comp kanske inte är de
optimala terrängskorna för mig. Janne som just fixat till mina nya inlägg/fotbäddar skrattade när han såg skorna och var inte ett dugg förvånad när jag berättade att min ena stortå hade domnat bort efter 56 km på Kullamannen.....

Svårt att säga hej då till mina favoritskor, men men, snart åker dom ner i soporna. Ut med gammalt och in med nytt. Mina nya oslipade diamanter är ett par Saucony Peregrine 4. Fördelen ska fram för allt vara att sulan är styv så att mina fötter slipper att kompensera när jag blir trött. Stortån blir glad och slipper ta hela belastningen.

Efter första träningspasset i skorna med nya inlägg verkar dom lovande. Inga skoskav och inga bortdomnade delar på fötterna.

KARUSELLPUNK

Caribou / Vamos / Isla de Encanta / Ed is Dead / The Holiday Song / Nimrod’s Son / I’ve Been Tired / Levitate Me / Bone Machine / Break My Body / Something Against You / Broken Face / Gigantic / River Euphrates / Where Is My Mind? / Cactus / Tony’s Theme / Oh My Golly! / Vamos / I’m Amazed / Brick Is Red / Debaser / Tame / Wave of Mutilation / I Bleed / Here Comes Your Man / Dead / Monkey Gone to Heaven / Mr. Grieves / Crackity Jones / La La Love You / Number 13 Baby / There Goes My Gun / Hey / Silver / Gouge Away / Cecilia Ann / Rock Music / Velouria / Allison / Is She Weird / Ana / All Over the World / Dig for Fire / Down to the Well / The Happening / Blown Away / Hang Wire / Stormy Weather / Havalina

NOLL METER SWIMMING

Efter gårdagens nötande uppför och nerför i Bajenbacken swimmade jag exakt 0 (noll) meter. Hur ända in i h-vete kan noll meter vara så jobbigt? På bilden är det bröstswim men jag testade även på crawlswim. Det gick bra ända tills jag fick en kallsup och höll på att drunkna!

SIXTEEN UNDERCOVER

Team XVI bestämde sig för att träffas på en tid och en plats som var så hemlig att vi knappt visste om det själva. I sista stund försökte dessutom Pälle förvilla LG med följande SMS:

"Jag blir 10-15 min sen."

följt av

"Eller så hinner jag i tid... Fick just återbud av en av tjejerna som var sen. Åker från Mölnvik nu..."

LG svarade lika kryptiskt

"OK. Om du har bil så vill jag lägga min väska i fin bil. Taggad nu!"

Pälle svarade:

"Saaben e med"

"Fin bil"

och LG Avslutade med:

"Såg det. Haha :-)"

Ingen hajade nåt och Pälle blev istället nästan en kvart tidig. Platsen var densamma som så många gånger förr men LG hade aldrig varit här så han kände sig som en kalv på grönbete. Vi träffade Göran Hellgren, halva Södertörn och några från Team Nordic Trail som försökte få med oss ut på provlöpning av milbanan till det där häftiga trailloppet från Globen som de arrangerar snart. Men eftersom vi bara springer stig tackade vi vänligt men bestämt nej. 

Pälle förklarade för LG hur det brukar gå till. Då menar vi bokstavligt talat dvs att vi går till toppen och springer ner. Utom i vänstervarvet eller om man heter Lasse för då springer man mer, snabbare och oftare. Men vi gick. Utsikten på toppen var som vanligt makalös.    

Pälle förklarade vad som är en rak åtta, en svängd tia och en krokig tolva. För att inte stressa de andra lagen så valde vi en rak åtta. Fast den var nog lite svängd för vi körde inte helt i ordning och blandade uppfarter och nerfarter lite hipp som happ. 

Men åtta stycken blev det och då blev vi såhär glada! Sen kom vi på att alla andra kommer att bli grymt stressade över Sextons genialiska undercoverplan, det hiskeliga tempot, rutinen, kartkontakten och inte minst den fantastiska vändningstekniken nere vid liften.

UNDERCOVER

VECKANS ROCKRUNNER V22 - METALLICA

1 BATTERY

2 MASTER OF PUPPETS

3 WELCOME HOME (SANITARIUM)

4 HARVESTER OF SORROW

5 THE UNFORGIVEN

6 LORDS OF SUMMER

7 RIDE THE LIGHTNING

8 SAD BUT TRUE

9 FADE TO BLACK

10 ...AND JUSTICE FOR ALL

11 ONE

12 FOR WHOM THE BELL TOLLS

13 BLACKENED

14 NOTHING ELSE MATTERS

15 ENTER SANDMAN

Extranummer

16 CREEPING DEATH

17 WHISKEY IN THE JAR

18 SEEK AND DESTROY

Spelingen på Sthlm Fields får 5 stora starka gitarriff i betyg. Ska man klaga på något så är det väl att en massa idioter SMS-röstade in WHISKEY IN THE JAR som sista låt in istället for THE FOUR HORSEMEN som nu hamnade utanför listan trots att den ju är så oändligt mycket bättre!

Kullamannen 2014

-->

Sju löpare från Rockrunners var anmälda till den välrenomerade ultratävlingen Kullamannen strax utanför Höganäs i Skåne: Tomas, Mattias, Krister, Peter, Lasse, Christian och Pernilla. Alla var taggade till tusen utom Peter som hade en spricka i tån och valde att avstå att tävla. Ett traillopp i Skåne låter inte så mycket för världen, men upp till 1500 höjdmeter på 54-56 km är inte att leka med.

Efter en lång bilresa ner från Stockholm var det skönt att äntligen få sträcka ut benen lite. Tomas, Mattias och jag gav sig ut på en liten joggingtur för att reka banan lite. Benen kändes pigga och alerta och förväntningarna inför morgondagen höjdes. Tänk om man kunde ta och slå till med en kanontid och få en pallplacering? Men vilket vätskesystem skulle man välja? Efter lite velande fram och tillbaka blev valen lite olika: vätskebälte, vätskebälte med flaska och Scott Jurecs ultralätta löparrygga. Jag hade förmånen att få låna den sistnämnda från Christian. Förväntningarna grusades lite när det var dags att installera sig i konferensrummet inför natten. Hårt underlag var bokat och min Thermarest visade sig vara mindre hel med en stor bubbla på mitten…… det kändes extra skönt när Tomas vecklade ut sin medhavda tjocka skumgummimadrass med tillhörande täcke och kudde. Trots allt lyckades vi alla sova hyfsat under natten (förutom Tomas som inte kunde sova på sin störtsköna madrass).

Efter en schysst frukost bar det iväg i bilen till målområdet, och därefter bussades vi till starten. Fjärilarna började hoppa i magen och alla slängde sig av bussen och störtade mot toaletterna. Precis som det alltid är på löpartävlingar när det börjar närma sig starten. Den här dagen var dock lite annorlunda då vi hade gott om tid, nästan lite väl mycket. Oftast brukar tävlingar gå bäst när man kommer med andan i halsen och adrenalinet pumpar upp över öronen. Till slut närmade sig starten och vi radade upp oss längst fram på startlinjen. Tomas lovade att ta det lugnt från start och hålla 5-fart så att vi kunde springa tillsammans. Det kändes tryggt då jag inte hade någon GPS klocka på handleden, i alla fall ända tills startskottet avfyrades. Då insåg jag att Tomas hade något helt annat i sikte. Han gav sig iväg som en skållad iller och ledde hela startfältet med 30-40 meter i 2-3 km. Det var bara att ta sikte på någon annans ryggtavla och köra sitt eget race. Lasse som också är snabbfotade sprang lite mer sansat och skrattade åt Tomas infall.

Själv hamnade jag bakom Krister och Erik (gammal
multisportkompis från Energizer). Jag och Erik sprang och småpratade lite innan jag släppte även honom. Alla verkade dra på järnet från starten och trots att jag höll ca 4.40-fart verkade alla bara susa om mig. Det kändes inte helt stabilt. Banan var platt och lättsprungen de första 3 milen, med några inslag av jobbig sandlöpning och många grindpasseringar där trevliga funktionärer stod och höll upp grindarna. Benen kändes sega, men det gick att hålla planerad 5-fart fram till 3-milsdepån vid hotellet och jag låg ca 5:a. I nästan 3 mil såg jag Kristers ryggtavla som sakta drog ifrån lite lite varje km. Ge inte upp tänkte jag, det blir bättre när vi kommer ut på vägen, och det blev det. Gled lätt ifrån några löpare i asfaltsutförsbackarna. Synd att det var ett traillopp bara……

Snart började loppet på riktigt. Vi kom in i skogen och började klättra upp upp upp. Uppförsbackarna verkade aldrig ge med sig och benen började kännas blytunga. En efter en trippade om mig i uppförsbackarna och jag noterade att det även var några tjejer som jag inte kunde hänga på. Loppet verkade kört för min del. Jag kände mig som en stel pensionär som inte kunde röra på benen fort nog. Jag stretade vidare mot första varvningen vid målet. Till min stora förvåning kom Krister och Christian ikapp mig. Christian formligen stutsade fram och såg inte det minsta trött ut. Dom som legat långt före mig under stora delar av loppet. Jag fattade ingenting, men det visade sig att dom sprungit fel och kört en extra 1,5 km-slinga. Så kan det gå om man inte är observant. Blytunga ben, men fast besluten att inte bryta stretade jag vidare. Vädret var i alla fall strålande och det gick åt mer vätska än beräknat. Jag fick till och med fylla på flaskan flera gånger. Jag tuggade på på mina dextrosol och godisbitar, som jag sköljde ner med lite vätska. Lite Organic food bars slank också ner.

Ut från varvningen såg jag återigen Krister och Christian försvinna iväg. Det var bara att ge sig på nästa utmaning: terrängbackar. I början gick det fint att småspringa upp för backarna, men ju längre tiden gick desto brantare och mer svårsprungna verkade backarna bli. Tillslut fick jag gå uppför och försöka spurta på utför. Utförslöpningen kändes bra och stabil. Amanda kom ikapp mig en bit in på slingan och jag fick ny energi och försökte hänga på henne. Det gick fint ända tills de evigt långa uppförsbackarna slog till igen. Då var det kört. Mot slutet av slingan kom en ytterligare tjej ikapp mig som sprang och småpratade med sina kompisar. ”Det är kul att springa, men att tävla är inte så viktigt” hör jag henne berätta. Som tävlingsmänniska vill man inte höra sådant. Strax innan sista varvningen ser jag plötsligt Mattias. Han såg lite plågad ut, men kämpar på.

I målfållan möts jag av Tomas och Peter som ivrigt hejar på. Tomas hade fått en muskelbristning efter första varvningen och valde att kliva av. Jag gav mig ut på sista 15 km slingan med lite ny energi. Energin varade i några km och sedan började allvaret på riktigt. Benen strejkade och det var stört omöjligt att springa uppför. Benen ville inte röra på sig. Det var bara att gå, men det gick långsamt. Så långsamt att 65-åriga orienteringsgubbar lätt gick förbi mig. Det kändes inte ok. Tur att det gick att dra på lite nerför. Utsikten från de hösta topparna var fantastisk, särskilt vid fyren.  Av och till hade jag lite sällskap, en kille sprang jag säkert om 5 gånger. Måste ha varit en dålig magdag för honom. I avsaknad av GPS-klocka kändes det lite naket och jag började fråga dom jag sprang om hur långt vi hade sprungit. Sedan var det bara att räkna och spekulera lite. Gott om tid för olika hjärnaktiviteter har man under ett ultralopp.

En bit efter fyren ser jag plötsligt Johan Andersson som jag inte sett sedan starten. Han ser osedvanligt stel ut och jag kan lätt passera honom. Vid det här laget har jag haft sällskap av en tjej i flera km och vi växeldrog lite, men sedan blev det lite för backigt igen och jag börjar studera jorden på lite väl nära håll. Sedan började jag få krampkänning i vaderna. Det var en ny obehaglig upplevelse och jag fick ta det ännu lugnare uppför för att undvika kramp. Mer salt på nästa tävling alltså. Plötsligt kommer Johan upp bakom mig igen och GÅR om mig uppför och försvinner ur sikte. Det kändes inte rättvist. Då är det ca 4 km kvar till mål enligt mina beräkningar. Bara att springa på tänker jag, det går snabbare att springa än att gå. Mala mala mala. Nedräkningen börjar med hjälp av km-markeringar för en av de kortare klasserna. 12-km markeringen känns som en skänk från ovan, det borde vara en km kvar. Snart mål och jag började nästan spurta och hallucinerar om att snart få springa in på det gröna målgärdet. Problemet är bara att det inte alls stämmer. Jag springer och springer men inget mål, det visar sig vara närmare 3 km till målet. Världens längsta km. Äntligen känner jag igen mig och jag hittar in till målet efter en marginell felspringning. Jag lägger i sista växeln och spurtar i mål för att komma under 6 timmar. Målklockan visar 6.00.30 och jag konstaterar att jag är 1 min efter Johan i mål. Typiskt. Jag sjunker utmattad ihop på gräset och ligger säkert kvar där och flämtar i över en halvtimme. Aldrig har jag sprungit så dåligt och blivit så trött, men jag kom i mål! Mer backträning i framtiden lovar jag mig själv.

Lasse genomförde dagens bästa Rockrunnerlopp och kom in på 5.08, därefter Krister på 5.50.
Mattias kämpade sig i mål ca 30 min bakom mig. Christian blev visad ut på fel slinga efter andra varningen och blev diskad. Han blev helt galet irriterad och kunde inte prata om annat på hela kvällen och dagen efter. Med hans stutsiga pigga ben skulle jag nog också varit irriterad. Tomas muskelbristning visade sig inte vara så allvarlig och han gav sig ut på en runda så fort han kom hem till Stockholm. Kanske hade det gått vägen om han hållit igen lite vid starten och om han hade lånat mina kompressionsstrumpor?
På kvällen letar vi ivrigt efter våra sluttider på Racetimer, till min fasa är jag inte med i resultatlistan. Mitt chip hade tydligen ballat ur vid varvningen och ute vid fyren, men Per Sjögren lovar att fixa till resultatet. Nu några dagar efter loppet kan jag lättad konstatera att jag blev 9:a i damklassen. Kanske inte så illa ändå när man kände sig som en stel gubbe? Det var ju ändå närmare 56 km.

Herrklassen:

22:a Lars Hjulström, 5,08,23
54:a Krister Svensson, 5,50,46
108:a Mattias Carlstein, 6,27,54
Christian Örum, DNF
Tomas Albinsson, DNF
Peter Jutberg, DNS

Damklassen:
9:a Pernilla Berg, 6,00,30