Silva League med Husadubbeln, H40

Silva League med Husadubbeln, H40 (4,2km). Redan från start kände jag att formen var god denna dag, vilket var glädjande då jag letar fin löpform. Men det är så ofta som detta inträffar betyder att man stoppar huvudet under armen och istället missar en fasligt mycket. Långt efter segraren idag, men en positiv känsla i kroppen i alla fall.

Långt fran start till startpunkten idag (250m), men vid första kontoll ledde jag med 8sek! Sen hände det som inte fick hända, miss, miss, dundermiss och resten var svajigt och mer missar. Inte min dag i skogen idag. Men en konkurent (Alistair Landels) sa efter mål att han var impad av min fart i skogen och tacka fan för det i alla fall. På väg till fyran idag smärtade det till i vaden, så jag hoppas inte en skada e på G nu. Det är något som jag inte har lust med just nu.

Silva League (WRE) med Husadubbeln - H21 (8.9km).

Fint väder och gott humör hjälpte inte kroppen nåe idag. Fick slita skiten ur mig för att hålla skapligt tempo. Lite småmissar och vips så var man 7min efter Tommy Lindberg från OK Roslagen. Hoppas pollen blommar klart snart.

Svajig inledning till ettan och tvåan, sen kom en onödig miss på fyran och sexan. Men efter det så började det se ut som det skulle. Bra vägval och näst intill slickade jag sträcket resten av konstrollerna.
7min efter segraren Tommy Lindberg, men då ska jag säga att jag är seg i steget just nu, letar form febrilt nu fram till 10-mila nästa helg och förhoppningsvis så ska 4 tävlingar 4 dagar i rad nu ordna upp kroppen till fin löpform tills dess.

BOSSE HAR RÄTT

Ja, vad är det här? Teamet sover! Pälle tar inte sitt ansvar... och inte någon annan heller!

Nu är det tre timmar innan planet mot Rivieran lyfter från Bromma. Ett litet planbyte i Bryssel blir det och sedan dimper vi ner i Nice vid niotiden. Ser fram emot några softa dagar i Cannes innan starten går i Trail des balcones d´azur - från och med nu omdöpt till "Balkongloppet". Efter målgång blir det ytterliggare några flådiga dagar rivieran-style. Vi återgår till svennelivet på tisdag kväll.

Så nu förväntar jag mig en uppsjö av inlägg här på bloggen av absolut alla Rockrunners medan jag är borta. Då belönar jag er med ett utförligt resereportage när jag kommer hem. Hot: Om ni inte gör som jag säger säljer jag reportaget till konkurrerande bergslöparteamsblogg...

TRÄNINGSPACKNING

Ja då var BAMM-träningen igång på allvar. I väntan på nya röda ryggsäcken testpackade jag i en liten svart väska. 3,5 kg utan drickaflaska blev det!

RED AND EASY

Kan man SMS:a en ryggsäck? Jo det verkar så för på mess från Bollobompa-Mange kom denna röda påse inflygandes i går kväll.

Enligt texten är det en 400g skönhet. Det är första exemplaret av nya Litepac säcken. Mange ska köra med den nu på Highlander. Han skriver att med lite strippning är han nere i 375g och att tyget känns mycket bättre än dom (snor)gröna!

En webkoll säger att den ännu inte finns i litepacbutiken men eftersom den finns i sms och nu här på sajten så finns den. Om nu inte Mange suttit och sytt om föregångaren till den gröna som ju var röd och misstänkt lik? Nä han har ju svårt med kompassen den gode Mange så att han skulle kunna hantera en symaskin på sådant mästerligt sätt är nog inte troligt...

Mer information och en utförligare produktbeskrivning lär komma men kom ihåg var ni såg detta fartvidunder först!

ONSDAG

En gång är ingen gång, men två gånger är rutin. Den nya rutinen i teamet är att träffas i Hammarbybacken varje onsdag klockan sex. Igår var det Tor, Krister och Lars som slöt upp för att köra några vändor i backen.

Efter tre lugna turer upp ville Tor köra lite hårdare. Det blev fem vändor i värsta intervallfarten. Sen avslutades passet med två nedjoggningsvändor. Tio stigningar allt som allt alltså. Inte så illa!

Nästa onsdag blir det nya turer i backen. Vi får se vilka som dyker upp då.

PREMIÄR (or something...)

I början gick det bra men sexan satt inte riktigt där den skulle. Sen gick det bra igen, fram till tian. Sen hände det något. Någon klok människa har sagt att orientering är som att cykla, men jag tror inte det stämmer...

Fan jag skulle tagit de nya skorna! (sprang i de gamla VJ Ghostrighderserna för att inte få skavsår) eller haft ny kompass, eller tagit andra kläder, eller inte haft tumkompass, eller kört utan vantar, eller tränat, eller...

Men jag slog Per Ek (DNS) och Johan Sundén (DNF) och dom är ju fan inte dåliga!!!

PREMIÄR

OMM FRANCE

Nu är det bestämt, bokat och klart, att TEAM ROCKRUNNERS kommer att ha två lag på startlinjen i Avoriaz den första september. Efter en snabb mail-konferens beslutades att Jonas och Lars i Team XII hänger med Peter och Tomas i Team II. Peter utsågs till reseledare och en halvtimme senare hade han bokat flyg, hyrbil och boende. Båda lagen räknar med att vara lika effektiva och snabba även på själva loppet.

Franska OMM är ett helt vanligt tvådagars bergslopp men genomförs som en rogaine, sex timmar per dag. Tävlingen verkar inte vara det största evenemanget i världen, så vill man slippa trängas i Björkliden är det här "the place to be". Centralorten Avoriaz är en känd skidort mitt i ett högalpint område och det lovar ju gott. Nu lägger vi upp sommarträningen för att sätta grodätarna på plats.

URSVIK ULTRA LIGHT

När man kutat ett lopp på 45 km brukar man känna sig lite som en hjälte. Gör man det dessutom mitt i natten på tuffa Xtremebanan i Ursvik skulle man ju kunna tro att man känner sig skittuff. Men nej! Kutar man Ursvik Ultra LIGHT 45 km tillhör man b-gänget. De riktiga hjältarna kutar ju som alla vet 75 km. Därför ursäktar man sig nästan när man pigg och glad kutar om alla som har 30 km mer i benen.

Att ge sig iväg på ett lopp som startar klockan tre på natten är inget man har direkt rutin på. Ska man sova på dagen innan eller gå och lägga sig tidigt? Ska man ha middag eller frukost som sista måltid innan loppet? Ja, jag vet inte. Jag gjorde väl lite av varje och både och. Sen körde jag ut till Ursvik i grannens bil. Vågar fan ta tuben mitt i natten - nykter! Gammal? Jag? Kanske lite då...

När starten gick kunde det det ha sett ut så här:
Men det gjorde det inte för vi var väl bara en 20 stycken som drog iväg - bilden är från en annan tävling som också går på natten... Men man kunde tro att det var Tiomilastarten som gick för fan vilken fart de drog iväg i. Så där fort hade jag inga planer på att springa. Nej, in i ett fint långpasslunk bara. Men stigen är ju isig. Det är halt. Borde jag ha tagit dobbskorna?

Men nej då. När man lämnat elljusspårsgrusvägen är det mjuk, lerig stig som gäller. Gôtt, som värmlänningen säger. Till och med några riktigt djupa lerhål får man passera. Ja, det är en fröjd så länge man springer inne i skogen. Jag är väl lite bekymrad över att jag har lite halvtaskigt lyse och tycker jag ser dåligt. Men jag har ju inte heller mer bråttom än att jag kan ta det lite lugnt när det är knöligt. Sen kommer man ju ut på elljusspåret igen efter 12 km. Då kan man ju släppa loss lite...

Jo tjena! Jag ligger jämte en annan kille ur Light-klassen när vi kommer ut på gruset. Oj vad han glider ifrån. Jag känner mig stum som fan och längtar tillbaka till skogsstigarna. Där är han rökt, konkurrenten.

Varvning. En bit kexchoklad och en mugg iskall sportdryck. Nästa varv! Det här är varvet:
På andra varvet lyckas jag tappa stigen och springa 50 meter fel. Det var väl det mest spännande som hände. Man kan faktiskt säga att det var lite trist. Ja, och inte blev det roligare när jag kom ut på elljusspåret igen. Nu var jag fan ännu stummare. Men jag var ensam och behövde inte känna mig ifrånsprungen i alla fall. Alltid något.

Jag hade ingen tanke på att bryta, men det var inte direkt med glädjeskutt jag gav mig ut på sista varvet. Inte blev det heller bättre av att jag blev omsprungen av en kille som helt säkert sprang i b-klassen han med. Enda ljusningen var att det började ljusna. Och att det blev skogsstig igen. Så jag tänke efter lite. Hur långt har jag kvar? 13. Inte så farligt. Är benen trötta? Nej, faktiskt inte. Är jag trött någon annanstans? Nej. Har jag ont någonstans? Mjo, jag fryser om fingrarna. Dra in dem i handskarna då. Jaha!

Efter storbacken vid 4 km var fingrarna varma igen. Killen som kutat om mig kom jag snart ikapp och lika snart var han ifrånsprunget. Nu kändes det ganska enkelt att avsluta det här.

Vid 10 km-skylten passerade jag killen som dragit iväg allra värst när starten gick. Han var riktigt, riktigt olidligt trött. Ändå grymtade han något om fyra timmar. Ja, det är faktiskt helt kört sa jag och tog ur honom hans sista hopp...

Sista kilometerna gick också lätt och tre mil till hade ju inte varit något problem, tänkte jag när jag stämplade ut mig. Eller? I alla fall joggade jag hela vägen till duschen för nu ville jag värma upp mig i bastun. Fort. Återvände sedan till målet för att få veta resultat, men det fick jag inte. Ingen verkade ha koll. Ja ja, jag ska nog inte ha något pris ändå, så jag drog vidare hemåt. Var trött som fan när jag kom till Hammarbyhöjden. Orkade inte leta p-plats utan ställde mig lite snyggt på vändplanen.

Efter några timmars gosig sömn vaknade jag. Jonas hade sms´at och gratulerade till tredjeplatsen. Helvete, då åkte jag ju ifrån mitt pris ändå. Säkert något väldigt fint och dyrt. Jag som skulle börja tjäna pengar på kutandet... Samtidgt kikade jag ut genom fönstret och fick se en gul lapp under vindrutetorkarn...

BAMM 50

Nu är det officiellt, Team Rockrunners X byter ner sig till Bamm 50. Med Pälles rekordlåga noll tränade minuter i Funbeat, är det inget annat än dårskap och hybris att tro att Bamm 70 ska kunna genomföras om inte mer än 138 dagar. Och om den tränings-statusen håller i sig, lär vi få fullt upp ändå med att klara maxtiden på 10 timmar per dag. Både Team XI och Team XIV, samt Ladonia-Mange, har förresten redan visat att man kan vara tuff även om man kör 50-klassen!