För knapp två veckor sen skrevs ett reportage från BAMM 22-23 augusti till EKOT (Enskede Kamraternas Orienterar Tidning). Eftersom det var exklusivt för klubbtidningen fick redaktionen ensamrätt på texten tills att tidningen kom ut. I förra veckan trycktes äntligen nummer 4 2008 så nu kan författaren släppa på kopyrajtet. Här kommer hela reportaget rätt av:
Långa lopp brukar betyda långa reportage men nu har Fredrik bara har en och en halv sida kvar i Ekot som går i tryck i morgon. Det blir så att denna långa historia om ännu ett långt lopp börjar med en resumé och så hoppar vi över slutet.
Resumén
Det var en gång två personer som skulle springa en lång tävling. De döpte sig till team RHALRB och sprang. Det gick inte så bra men de tyckte det var kul och sprang en lång tävling till. Det gick så bra att de fick en sponsor så de döpte sig till team STARCUS och sprang en, nej två, nej tre, nej flera långa tävlingar till. Resultaten varierade och de förstod att livet som hårt rockande långlöpare är oglamoröst. Trots succéer med hårt rockande skivor, pallplaceringar, klassiska citat som ”trötthet är för synthare” och ”dag två är det hemväg” ansökte teamets välgörare om skilsmässa. Vad göra?
Förhandlingar påbörjades med antagonisterna Tomas Albinsson och Peter Juthberg i Team Trimtex. Vår tanke var att blanda svart med vitt, hårt med mjukt, yin med yang och rock med pop. Tomas och Peters tanke vara att få springa med de bästa (har vi hört) och bli hårdare (det vet vi). På något sätt tyckte alla att detta var en bra idé och Team Rockrunners var bildat.
Rockrunners II anmälde sig till BAMM och Rockrunners I bytte namn till Rockrunners I (vi var redan anmälda som STARCUS). Jobb gjorde att Rockrunners II tvingades avanmäla sig så team I tog ledningen i interligan med 1-0. Hädanefter kommer team I alltid, kanske, förhoppningsvis, att vara team I. Fast man vet aldrig vem som ingår i vilket team så… äsch nu börjar själva reportaget:
Reportaget
Vi klev på Narvikståget. Det hände lite saker men inget värt att nämna. Vi somnade. Vi vaknade. Vi kom fram. Vi gick uppför backen till hotellet. Vi checkade in. Vi åt ärtsoppa och pannkakor till lunch. Vi gick en promenad. Vi hämtade tävlingspåsar. Vi packade. Vi åt pasta. Vi gick på tävlingsmöte. Vi gick och lade oss. Vi somnade. Vi vaknade. Vi åt frukost. Vi hämtade kartorna. Oj vad långt. Oj vad mycket uppför. Oj vad lite kontroller. Vi blandade sportdryck. Vi knöt skorna. För att få några extra höjdmeter fick alla gå ner till starten. Vi gick till starten. Vi startade.
Sexhundra höjdmeter uppför liften var jobbigt men fyrtiofem minuter senare satt ettan där. Rockrunners I stämplade inte först (som team STARCUS skulle gjort) utan låg på en avvaktande femteplats. Vid tvåan låg vi sjua. Visserligen hade vi tagit ett lite sämre vägval på den 8 km långa sträckan men vi konstaterade att de sprang fort i täten. Till trean var det också långt, först brant utför, sen längs leden och sen lång sugande backe uppför längs en jokk. Vi blev frånsprungna ännu mer av täten men plockade ändå två placeringar. Fyran låg på Kårsatjåkkas 1554 m höga topp ovanför en glaciär. Banläggaren hade ritat in en rekommenderad väg runt men vi gick mer rakt på. Först var det bra, vi tog in och gick ifrån, sen blev det stup, vi tappade, sen var det verkligt brant och vi insåg att det var farligt men vi klättrade vidare och kom upp på glaciären. Is och snö så långt man kunde se i dimman. Oj vad snett vi sprungit (nåja gått och klättrat). Tack och lov hade jag stavar med mig så med varsin stav kunde vi ta oss över isen och stämpla som trea. Det var ett livsfarligt men bra vägval!
Till femman skulle vi nerför, uppför, nerför, uppför, skrå och så uppför igen. På väg utför mötte vi de lag vi klättrat om men de var inte långt bakom. Framför oss var det bara fjäll och åter fjäll, sten och åter sten. Trots att man såg långt fanns inga lag framför. Orienteringen gick kanon men ändå tog lagen bakom in. Trångsvikens IF hann till och med om sista biten upp till skärmen så vi stämplade som fyra. Sexan bjöd på en livsfarlig utförslöpning på 542 höjdmeter och vi tappade en placering mot galningarna i Piteå Elit SK som helt huvudlöst flög utför stupet. Härifrån till mål tappade vi drygt tjugo minuter då mina ben var rejält slitna men vi kom i alla fall i mål som femma.
Arrangörernas fina tradition att bjuda på bulle vid målgång höll i sig och den fick mig att orka slå upp tältet. Lars som varit pigg i benen hela dagen fick hämta vatten och laga mat. Efter visst letande hittade vi en inte allt för knögglig plats där vi kunde slå upp vårt lilla tält. Några regnskurar hade kommit och gått under dagen men nu var det uppehåll. Däremot blåste en elak västlig vind som gick genom ben och märg. I lumpen fick jag lära mig att stå mitt i kläderna för att inte frysa men när man springer BAMM tar man inte mycket kläder med sig. Efter maten kröp vi ner i sovsäckarna och förutom ett tävlingsmöte och några pisspauser stannade vi där resten av kvällen.
Tack vare att vi var mer än en timma efter ledarlaget Lundhags/Maxim med multisports-esset Björn Rydvall och Vasalopps-58-an Johan Samuelsson blev det omstart utan jaktstart. På något konstigt sätt fick vi det till att vara ett ganska bra utgångsläge. Om vi höll övriga omstartande lag bakom oss var femte platsen kirrad och med 22 minuter upp till pallen var vi ju givna treor, kanske. Det var ju bara 35 km och runt 2000 höjdmeter kvar.
Vi gick ut hårt till ettan som var en stigning upp på Abiskoåsen (som vi så onödigt klättrade upp på vid vår premiär 2005) där dagens etta låg på toppen. Efter 440 höjdmeter stämplade vi först och sen trummade det på bra. De enda lag som sprang om oss var vinnarna Lundhags/Maxim och senare också tvåorna Team STF Fjäll (även de ”proffs” eftersom de jobbade på Kebnekaise).
Banan dag två bjöd på idel långsträckor och det var för lite orientering för att det skulle passa oss. Det enda som var tricksigt var långsträckan till tvåan, skrålöpningen trean och stenöken- och utförslöpningen till fyran men sen var det bara leden hem.
Nåja bara och bara, det var faktiskt runt 20 km kvar men det var ändå mestadels på leden. Enda problemet var att uppe vid näst sista kontrollen på 1200 meters höjd låg molnen som ett lock så sikten var obefintlig. Hade inte leden varit så välmarkerad hade kanske något lag sprungit bort sig. Vi gjorde det inte och hittade sjön utan problem. Efter en mils utförslöpning till sista kontrollen och en sista liten knix till målet kom vi i mål som trea. Skulle det räcka till en pallplats?
Inte för en sekund för innan vi ens hann tänka pallen kom Piteås Elitskidåkare i mål och petade ner oss ett snäpp. Skulle Trångsviken peta ner oss till femma? Nej de hade en tung andradag och team Rockrunners I hamnade till slut på en hedrande OS-placering. Resultatkurvan på 2 (2005) 3:a (2006) och 4 detta år borde betyda att detta var vårt sämsta BAMM. Så kändes det inte då tiden var vår bästa någonsin och vi har aldrig bommat så lite och orkat så bra. Vi får helt enkelt lyfta på kepsen och säga att motståndet helt enkelt var för bra. Blir nästa tävling OMM? Nja om inte OMM vore OMM så blir det BAMM 2009.
Slutet
Efter bastu, prisutdelning och bankett var vi uppe längst och ljög mest men vi håller oss till sanningen så vi hoppar över slutet med att säga att det är inte varje dag man har 151 mil till jobbet.
Efter att vi skakat liv i de aningen, men bara aningen, stumma benen och petat i oss kall realexpeditionmüsli till frukost var det dags att riva tältet och dra på sig de aningen, men bara aningen, fuktiga kläderna. Var inte benen aningen, men bara aningen, stumma innan så blev de aningen, men bara aningen, stummare och kallare nu. När det var tio minuter kvar till start vinglade vi över hängbron till södra sidan av jokken.
Precis som igår sköts starten fram några minuter då folk hade förbenat svårt att nolla sina pinnar i tid. Vinden friskade i så TNF-jackorna var sköna. Sådärja nu har sponsorn fått reklam för dag två också!
Det givna målet för dagen blev såklart att vara först i mål. På det sättet skulle vi bli sämst femma. Givetvis beställde vi mycket bommar för de framförliggande lagen och hopp om förbättring av vår placering. Starten gick och några hundra meter senare gick även vi upp mot Njunjeskätje och nationalparksgränsen. Höjdkurva efter höjdkurva betades av och nattlägret blev allt mindre.
Vi gick aningen mer rakt på än övriga lag, som var ganska många, då 50-klassens pöblar startade samtidigt. När vi kom upp på kammen fick vi lön för mödan. Utsikten ner mot Abiskojaure är fantastisk. Molnen låg dock tunga och vinden från väster bet i så det var svårt att njuta.
Man luras av att åsen ser platt ut på kartan men det är bara en illussion. Från att vi kom upp på kammen var det uppför och åter uppför. Ska röset aldrig komma? Själva kontrollen var egentligen omöjlig att bomma men åsen bjöd på många luriga höjdkurvor. Bakom den? Nej en höjdkurva till! Bakom den måste den vara? Nej vi är bara på 920 meter (höjdklockan är verkligen bra). Men nu då? Nej sjön där nere ligger snett framför fortfarande, en liten bit till. Så höll vi på tills vi snubblade på själva röset.
