BAMM 2010 KAPITEL 7

Sju kapitel 7, på ca tjugo dagar, en dryg månad efter tävlingens slut, det här reportaget börjar bli lika mossigt som "Det kommer mera" men nu kommer det mera!

Först tänkte jag börja med att erkänna att jag är en tjuv, en något trött tjuv. Fast nu är jag ju inte trött, men då var jag trött, men då stal jag ju inte, men det gör jag nu, jag var ingen tjuv men jag stal ju för att jag var trött då, alltså måste det betyda att jag var och är en trött tjuv. Eftersom benen strejkade rörde jag mig inte många meter från tältet och därför blev det dåligt med bilder från nattlägret. För er läsares bästa skull kommer här kommer två stulna bilder från BAMM-sajtens bildarkiv:

Till vänster har ni sista kontrollen, det står målsnitsel 900 m och det är alltså 900 BAMM-meter. Det gröna rastret är själva nattlägret och det betyder att området var ganska stort. Kycklinglagen hade rekat fina och fixat, icke buckliga platser på platån, deras tält var uppsatta sen länge men vi hade massor av jämn plats till Supairen. Däremot var det långt till vatten, toalett och ja nä man behöver inte mycket mer än så men det var långt till dom i alla fall. Mygg var det också, överallt och många, särskilt när man låg still och det gjorde vi.

På den snodda bilden här under ser man inte team X:s blåa Litepac för det är inte uppsatt ännu. Däremot hade kycklingarna fikat, slagit upp tält, badat, ätit, stretchat och sovit middag långt & länge innan vi kom i mål. Kroppen var alltså helt kaputt så vi låg länge på marken innan vi mäktade med att värma vatten och slå upp tältet. Inte blev det bättre av att grabbarna som sprungit kort hävde ur sig saker som:

- Vad ni varit ute länge!
- Ni är helt likbleka!
- Missat eller?
- Ni ser trötta ut!
- Var det jobbigt?
- Oj vad stel du ser ut!
- Ni vill inte se morgondagens bana!

Den där sista kommentaren valde vi att inte höra. Ville verkligen inte se morgondagens bana. Sen vi visste vi hela tiden att all dessa kommentarer bara berodde på avundsjuka. Dessa gubbar som inte vågat köra långa banan ville försöka vara lika hårda som oss men vågade inte erkänna det. Till slut smög det fram ett viskande "jag är imponerad" och ett tyst "starkt fan" bakom ryggen. De orden värmde lika mycket som kläderna som drogs på mellan krampattackerna. Efter en del vilande fick Krister igång köket och jag upp tältet. Maten blev klar men just som vi skulle äta var det dags för informationsmöte. Mödosamt reste vi oss och på darriga, stela ben hasade vi ner till anslagstavlan (tänk er zombies på marsch). Det tog tid och när vi äntligen kom dit och satt oss ner var mötet slut. Mödosamt reste vi oss och på darriga, stela ben hasade vi tillbaks till tältet (tänk er trötta, besvikna zombies på marsch). Vi satte oss återigen och äntligen blev det varm mat. Allt eftersom magarna fylldes på kom färgen tillbaks i ansiktet och humöret steg. Det blev en kort powernap/vilopaus innan någon ropade att det var ytterligare ett tävlingsmöte. Vi masade oss återigen ner till anslagstavlan (tänk er något lite mindre trötta och något lite mindre hungriga zombies på marsch, nu är ju zombies inte hungriga på annat än blod så vi börjar tappa liknelsen men tänk er...) för att få höra att många lag varit ute länge och att en del lag fortfarande var ute. Vi fick också höra att jaktstarten var på andra sidan järnvägen och BAMM-70 hade 60:000-del eftersom banan inte fått plats. Visst fan vi ska springa i morgon också!
Tog en titt på kartan (som kycklinglöparna varit så snälla att hämta) och såg att första kontrollen gick rätt över hela skiten. Ett helt kartblad och ett bergsmassiv att passera. Det kan inte vara sant? Jag blundade och tänkte på... öl och bastu och öl och bastu och öl och bastu. Jag tittade igen men sträckorna var fortfarande lika långa. Tur att Grillstad Raiders hade något starkt att bjuda på. Efter en milli-hutt whisky tog jag mod till mig och sa "nä nu går vi och lägger oss det är en dag i morgon också!" Innan det blev sängen var det vickning. Krister snodde ihop en orange REAL-påse av något slag till sig medan Pälle Fuglesang surplade i sig en påse rymdkäk PERONIN HIGH TECH FOOD med chokladsmak, fest!Med halvöppna ögon tittade vi på kartorna en gång till och på bästa team X-men plockade vi fram de positiva superkrafterna:

- Färre kontroller att missa
- Det ser lätt ut
- Vädret verkar bra
- Rakt på ba!
- Det ordnar sig!
- Nu är det hemväg!
- Bastun här kommer vi!

När astronautkäket och pastan var slut blev det sängen (det för korta och för tunna liggunderlaget alltså) inne i tältet (den för smala och för tunna tygpåsen alltså). Krister avslutade det hela med att säga när vi fixat ettan är det inte mycket kvar. Jag somnade till de söta orden och drömde om INGENTING!

VR 35

Stålmannen Janne Ottoson utses härmed i efterskott till VR-35. Inte för att han är olympisk guldmedaljör och inte för sina 4 Vasaloppssegrar utan för att han så brutalt visar att det går att vara så "fitt" vid 50 års ålder. Ja, jag menar givetvis hans insats på årets Vertex, där han utklassade oss ungtuppar. Så grabbar vi som är 40+, vi har de bästa åren framför oss och vi kan hålla på länge :)

WEB-RAMBO

Jonas (vecka 35), Peter (vecka 37) och snart också Tor (4 dagar kvar av vecka 39) får akta sig så att Web-Mastern inte ringer in sin polare Web-Rambo. Han ser inte mellan fingrarna på de som är sena med sina hemläxor!

BAMM KAPITEL 6

ÄNTLIGEN blir det löpning! Som det stod i kapitel fem "och den stora klungan stack iväg" så stack den stora klungan iväg.Till bergspriset vid sjön var det 180 höjdmeter och det gick fort. Firma Rydvall & CO (skottarna) flög iväg. Team Rockrunners X rättade in sig i ledet strax där bakom. När vi kom en bit på fjällsidan mojnade vinden och det började bli varmt i kroppen och själen.
Ungefär halvvägs upp togs bilder på klungan bakom och Krister framför. Vi passerade ett lag men blev omsprungna/omgådda av två. Vi såg inte lag XI och undrade om de låg före eller efter. Det gick fortare och fortare ju närmare kontrollen vi kom och efter 14:53 kunde vi penetrera SI-enhet ett på en stabil sjunde plats i BAMM-70 och en elfte plats totalt. Lag XI var 40 sekunder före men vi såg aldrig kycklingdräkterna...
På den enkla utförslöpningen ner mot tvåan valde vi ett vägval något till vänster om klungan. Bakom oss låg Ladonia-Mange och Mats från 50-klassen samt något lag till. Det var en kanonväg tills vi kom ner till ledpassagen där vi hamnade i videbuskar, tuvor och någon sorts norsk mosse. Väl framme vid kraftledningen hade vi tappat de platser vi plockat. När vi sen fick en dålig väg ner för de tre höjdkurvorna (som bjöd på en hel del stup) tappade vi ytterligare. Till slut kunde vi "sätta på" SI-enheten som tia.
Härifrån var det mer eller mindre orienteringsfritt ner till Atlanten. Till trean var det bara att följa leden till järnvägsövergången. Samtidigt som vi njöt av utsikten sprang vi om ett lag.När Krister såg några gelebåtar visste vi att vi låg efter lag XI och att Jonas fyllt på energiförråden lite slarvigt. Det blev brantare och brantare. Ett par yngre galningar flög om oss försiktiga gubbar när det var som brantast annars höll vi placeringen.
När vi kom till stället där snitslingen upp mot femman började hade vi inte mött något lag men vid bäckförgreningen kom dom och satan i gatan vad fort det gick. SilvaGerber-Glommershus-SkottarX2 och strax där bakom täten i 50-klassen. Jonas och Tor låg och hetsade tillsammans med två andra lag. Ytterligare en bit senare kom FJS i mixklassen. Vi gnetade på och väl ute vid Atlanten fick vi bada. Juniorlaget (de där yngre gossarna som sprang om oss) agerade juniormässigt och fyllde flaskorna med saltvatten. Vi passade istället på att ta några kort innan vi begav oss tillbaks längs leden.
Så länge vi höll oss på stigen gick det bra och när klättringen började låg vi före juniorerna på en åttonde plats. Därefter blev det tungt, tungare, tungast. OBS detta är ingen felstavning utan det var helt enkelt så tungt att det inte gick att säga tyngre, tyngst. Det enda positiva med klättringen var utsikten annars var det mest jobbigt, tungt, bedövande, krampaktigt, djävligt svettigt och faktiskt också riktigt farligt. Lite då och då hörde man lag både uppifrån och nerifrån som skrek STEN och så hörde man stenar som studsade utför bergssidan. Hjälm (och en hiss) hade inte varit helt fel!Efter ett oändligt långt nötande och med någon gel- och drickapaus på en rotvälta kom vi upp till något som liknade en utplaning av uppförsbacken. Det var fortfarande brant men inte lodrätt och där slutade snitseln. Sista biten var det fri orientering och vi lyckades dra oss lite snett vänster bland fjällbjörkarna. När vi äntligen kom upp ovanför trädgränsen fick vi vända tillbaks till skärmen och kunde stoppade in SI-penisen i hålet som elva.
Det bar av neråt mot Björkriset men nu såg vi åtminstone var vi skulle. Låååååångt bort förbi Haugfjellets topp. I början gick det bra och vi sprang ifrån några lag. Uppför gick det tyngre och på väg upp mot första toppen höll vi längre vänster än de andra. Vägen var ganska bra men vi tog några onödiga höjdkurvor i onödan (jag sa ju att de var onödiga). De andra lagen syntes inte till men vår väg kändes bra och vi visste var vi var ungefär fram till stora sjön för där visste vi var vi var. Men sen...Bommen ser kanske inte mycket ut för världen men om vi säger såhär. Vi hade 2:01:57 på sträckan. Ja ni läste rätt TVÅNOLLENFEMTIOSJU det måste vara den sämsta kilometertiden någonsin. Nä kanske inte, upp från fjorden gick det långsammare men det här var ändå på någorlunda normalt underlag och inte sååå mycket uppför. Hursomhelst så var endast två lag sämre. Vi tappade 59:54 på Skottarna Hesling/Fallas som hade bästa tid och låg helt plötsligt på en sjuttonde plats. Uselt!

Rejält revanschsugna svängde vi tillbaks mot Haugfjellstoppen. Vi såg två lag framför oss och uppe vid toppen (som var lätt att hitta, vi var ju här 2006 ju) var vi ifatt och om i alla fall ett av lagen.Just som Krister slängde in en stor bit bar i munnen tog Pälle fram kameran. Nu väntade en sträcka med 400 underbara lagom branta höjdmeter utför ner till sjön. Här ska kutas!Som vi kutade (nåja inte som täten som var 10 min snabbare, men för att vara två fegisgubbar så...) tuffade vi på som två snabba, om än något försiktiga, lok. Vi lyckades plocka två lag till, ett som vi såg och ett som vi inte såg. De andra kanske sprang lika illa som vi gjort innan? Hursomhelst så fyllde vi på drickaflaskorna vid åttan på 14:e plats.

Nian var inte mycket att säga om. Först platt kalfjäll, sen platt vide, sen platt stig, sen oplatt järnvägsbank (usch de 10 höjdmeterna var jobbiga), sen platt björkdjungel, sen oplatt björkdjungel, sen eländig blocksten, wow kolla en kontroll. Väl framme träffade vi en kontrollvakt och ett 50-lag. Vi hejade och peppade och samlade kraft inför den låååååånga sträckan till tian:Innan hade vi beslutat oss för att köra rätt på, så det gjorde vi, efter ledpassagen, där vi tog oss ner till tvåan en halv dag tidigare klättrade vi nu upp. Första biten var jobbig. Det var några timmar sen vi klättrade på riktigt så det kändes lite som vi glömt hur bort hur man gjorde. När vi väl kom över första krönet gick det bättre och sen rullade det på. Ett steg blev ett till och det blev många steg och sen var vi uppe på nästa platå. Nästan halvvägs!

Uppe på åsen var utsikten ner mot Katterjaure fantastisk. Planen var att passera sjön på norra sidan. Eterstom det inte såg ut att vara några problem med underlaget följdes planen. Väl nere vid sjön dök det upp en stig som inte var med på kartan och vi fick se dagens första snö. Någon kilometer senare passerade vi in i Sverige:
Vid Katterjaurestugan mötte vi en del lag som redan varit vid tian. Lyllos dom som var på väg till mål! Vid bron mötte vi Lag Envis. Inte kunde dom vara före? Nä de hade missat i början och vid fjorden beordrats korta av från femman till nian. De var därmed inte uppe på Haugfjellet men var lika glada för det. Deras positivism smittade av sig och vi skyndade (nåja) oss bort mot klättringen.

Början gick lätt men benen gillade inte mitten så halvvägs blev det en gel och drickapaus. Vi lyxade till med någon minuts vila i solgasset och det gjorde susen. Mellanbiten gick lättare och faktiskt så gick sista biten upp till och med lätt. Det måste varit den där koffeingelén som satte in. Knark e gott! Väl uppe satt kontrollen där den skulle och nu var det bara hemvägen kvar!Till näst sista valde vi att ligga kvar uppe på kammen. Det var grymt lättlöpt och väldigt fin utsikt. Fram till nerförslöpan mot andra bron gick det kanoners men det blev både ett och två möten med The Cramps innan vi missade ledmarkeringarna och sprang ända ner till jokken. Det blev till att ta sig tillbaks en höjdkurva innan vi hittade bron. Onödigt!
Näst sista och sista satt precis där vi ville ha dom. Pälle var här skönt trött och när malmtåget kom trodde han att han skulle få vila. "Tyvärr" satt kontrollen i tunneln så det var bara att ge sig på den där tvättäkta H-16-spurten. 900 BAMM-metrar till målet var minst 1,8 km men det var ju snitlsat så det gick lätt.
Trots spurten lyckades vi inte komma under 9:30 utan tiden stannade på 9:30:45 men vi hade i alla fall avancerat till 11 plats. Vi var helt överens om att detta varit den längsta och tyngsta BAMM-dag vi upplevt och att BAMM-bullarna aldrig varit godare!

Lidingöloppet

Ja, nu är väl kanske inte Lidingöloppet en tävling som egentligen ingår i teamets tuffa repertoar, men för en annan som har legat i gipsvagga när kollegorna störtat upp och ner för berg är det en utmaning som heter duga: Tre mil har jag inte kutat sedan Rogaine 2008.

Det kändes lagom att come backa på en klassisk tremilsbana och till att börja med hade jag en ganska hög målsättning - 2:07:30, vilket är lika med 4,15-fart. Sen har väl inte kroppen svarat (som de brukar uttrycka det) på träningen som jag tänkt mig. Eller jag har tränat fel. För någon 4,15-fart blir det inte imorgon. Kanske blir det 4,30-fart, eller så blir det någon annan fart...

Grejen är att det egentligen inte spelar så stor roll. Tänker jag tillbaka på hur mitt ben mådde vid den här tiden förra året, då jag hade svårt att tro att jag någonsin skulle kuta på riktigt igen, så är jag väldigt glad åt att kunna starta imorgon och åt att jag kan kuta utan att det gör ont. Så tiden får bli vad den blir. Det viktigaste är att jag efter loppet kan börja se fram mot Rogaine, Trailmaror, BAMM, GTAR och alla riktiga lopp som riktiga Rockrunners kutar.

Något för baksätet?

BABY SHAKES

Foto till orienteringsmiss, Mourne dag 2

Så här såg det ut längs vattenlinjen. Helt hopplöst att ta sig fram fort.

Orienteringsmiss, Mourne dag 2

Den här missen skäms jag lite för, den borde inte publiceras här, men ärlighet varar längst ..

Först gick vi mot den övre kontrollen i fel riktning, för vi följde andra lag, som visade sig gjorde en annan bana och var på väg till annan kontroll.

Sen gjorde vi dåligt vägval direkt efter. Vi valde att gå längs sjön, för vi borde gjort det första dagen och nu var det dags tyckte vi. Men längs sjön var det fruktansvärt svårframkomligt. Höga ormbunkar, högt gräs, klippblock och tuvor i en hopplös blandning. Måste upplevas för att fatta hur jobbigt det var. När vi kunde gått uppe på berget, där fanns det fina stigar och vägar(!) att följa och inte så mycket höjd att ta heller.

All förlorad tid andra dagen, var de här två kontrollerna, ca 36 min.

Nu vågar jag knappt visa fler orienteringsmissar, för då känns det som jag kommer bli utesluten. Ni duktiga får ta det som underhållning.

Orienteringsmiss, Mourne dag 1

Här är våran sämsta del från dag ett. egentligen enda misstaget. Vi tyckte det såg för brant ut att gå längs sjön, dessutom blockterräng. Men omvägen runt blev lite för lång och platån där uppe var jobbig. Och värst av allt, vi såg inte kontrollen uppifrån, så vi sprang och letade i 10 min.

Ni duktiga orienterare: Hur skulle ni gjort?

REKLAMPAUS

Inte för att jag skulle stoppa in KISS i bilen om jag vann 121 miljoner spänn men nog fan är det en rolig reklamfilm för Lotto.

Nä i C3:an skulle jag stoppa in The Donnas,

eller Sahara Hotnights eller,

varför inte bägge banden samtidigt,

men det skulle nog bli lite trångt,

fast med 121 miljoner i plånkan,

har man råd med en ny bil.

Nu ska jag skrapa min Sverigelott,

jippie vinst,

25 spänn...

Egna bilder från Mourne

HÅRDINGAR

Hittade den här bilden från Irland på Tor och hans kollega! Spana in Tors nya snygga jacka.

53 DAGAR KVAR...

Tisdag 21 september, klockan är snart 9. Det regnar och dimman ligger tung över fjärden. Denna dag når ljuset inte marken så det är fortfarande nästan mörkt ute. Livet är hårt, vi måste ha uppmuntran, en morot, nåt kul att se fram emot.
Varför inte drömma sig tillbaks till Stockholm Litepac Powerbar Rogain 2004? Den 20 november låg nysnön över Brantbrink. Det var vinter, solen sken och allt gnistrade.
Team RHALRB (Rockin Hard Ajländ, Litepac Rogainers) rockade hårt och kom på en stabil tredjeplats. Mer om det går att läsa i reportaget på SyberEkot.

Apropå snö, Björnrike i julveckan är bokad, såja, nu känns allt lite lättare igen. Måste ner och valla skidorna...

BAMM 2010 KAPITEL 5

Nu till den stora frågan hela världen väntat på! Skit i valet, omajoritet och såna oviktiga saker, det absolut viktigaste på agendan just nu är huruvida det blir löpning, svett, kramp och bommar i kapitel 5?
Men vi börjar med frukosten. I stuga 62 langades det in gröt, mackor, carboloader, vitargo, banan, kaffe, juice, sylt och ägg. Nä fan vi glömde äggen! Ryggsäckarna var redan packade (mer om det i kapitel tre som kom för ett tag sen) så vi bajsade, knöt skorna och begav oss mot bussarna.
Jag pissade i busken nere till höger just innan husvagnscampingen. När det var avskakat tittade jag upp mot mäktiga Nuolja och Kåppastjårro. Dit skulle vi inte eftersom det var buss till Riksgränsen och löpning ner mot Atlanten. Enligt kartan och banprofilen var det "bara" 170-180 höjdmeter till ettan. Skönt med mjukstart för en gångs skull!
De däringa löparna i 50-klassen verkade nervösa som attan. Mange och Jonas diskuterade vägval, höjdmeter, tempo och en massa annat mest hela tiden. Jag kollade om Mange rakat benen (det är ju bra med såna små detaljer när man ska springa fort och kort) men det såg ut att vara åtminstone ett tredagarsstubb!
Eftersom man inte fick ha spikskor på bussarna blev det lite kö. Fast det gick ganska fort ändå, organisationen var vassare än skorna, fram med ny buss, knyt upp, ta av, in, sitt ner, åk, fan jag är pissnödig...
Vi kom väl i väg på tredje eller fjärde bussen och ett lugn som inte så lite påminner om det i bussarna på väg till Vasaloppsstarten infann sig. En del snackar som fan men de flesta sitter tysta, sammanbitna och ser nervösa ut. Själv var jag mest pissnödig...
Vi passerade gränsen. Alla som var med 2006 vred huvudet till höger och såg dag etts sista kontroll. Ljuva (nåja) minnen av täten, väggen (jag sa ju nåja) och kramp (men det var inte jag) infann sig. Trodde aldrig jag skulle kunna baxa upp Lasse på den där toppen men i mål kom vi. Det var första året med BAMM-bullar i nattlägret då, mmm vilka goda bullar, jag började genast längta till nattlägret, minnena var ljuva ändå. Däremot var det panik på pissfronten...
Någon kilometer in i Norge stannade helt plötsligt bussen och vi blev avsläppta på en liten grusplan. PISSPAUS! Fick ställa mig i medvind för någon hade satt på fläkten. Det blåste ordentligt och en känsla av det det kan vara rätt eländigt här på vintern infann sig. Undrar hur det ska bli på fjället? Är jag inte lite pissnödig?
Vi promenerade och tog några lätta springsteg (JA DET BLEV LÖPNING I KAPITEL 5!) på den BAMM-långa kilometern till start. Uppemot två kilometer är ungefär en BAMM-kilometer (fråga Anders Morell om ni inte tror mig). På sjön är en nautisk mil, även benämnd distansminut eller sjömil exakt 1 852 meter, ganska precis lika mycket som en BAMM-kilometer faktiskt. Fråga Mange han är bra på att navigera...
Det blev ytterligare en pisspaus, taktik, stretching, kartsnack men ingen mer löpning innan det var dags att checka in SI-pinnarna och våra nervösa, spända, taggade och stela kroppar i startfållan.
En titt upp mot ettan sa att det är mycket berg i dagen i Norge. Det är ju inte för inte (ikke før ikke) det heter GÅ på tur i Norge. Det är jävlar-i-mig inte en meter gratis, någonstans...
Det märktes direkt att team X har varit med förr. Rutinen fullkomligt blänkte när vi på bästa Vasaloppsmanér lade ut våra snorgröna ryggsäckar i startfållan. Sen gick vi och pissade...
Kameran åkte fram både en och två och tre och fyra och fem och X gånger innan det började bli dags för... ytterligare en pisspaus...
Jag hann i alla fall ta kort på kycklingarna, Lag Envis och Team NOLLKOLL innan Anders Morell ställde sig längst fram och gav några förmanande ord om att "låta fjället bestämma". Det var dags för start...
Men vänta lite, det är ju två minuter kvar till start. Då hinner jag ju, springa fram 50 meter, ta kort och springa tillbaks igen. Sådärja nu sprang jag en gång till i det här kapitlet!
När jag återigen rättat in mig i ledet bredvid Krister sa han nåt i stil med "nu kör vi". Samtidigt lyfte Morell fanan (vilket på ett mycket mäktigt, tyst och norrbottniskt vis var startsignalen) och den stora klungan stack iväg. Var jag inte lite pissnödig ändå?