ULTRA CHAMPSAUR

Jovisst! Sommarens väldigt gulliga och romantiska parsemester (så är det va Pälle) är inbokad. En vecka med vandring i alperna och en vecka med lite lugnare aktiviteter vid Medelhavets azurblå rand... Ett beprövat och vinnande koncept. Särskilt när alpvandringen kan avslutas med ett schysst traillopp: Ultra Champsaur. 70 km med 3600 positiva höjdmetrar. Pure happiness! 

Starten går i Orcieres 1850

För att fullända par-i-tights-euforin finns det en 37 kilometersvariant för lilla frun också. Jo då, vi är anmälda och klara. Nu gäller det bara att fixa läkarintyg...

Ser fint ut, som sagt

Coolt va!! Och dessutom: Idag är det 10 dagar till LAMM. Jag och Mange (Jonas långpassade istället) körde därför 10 vändor i Hammarbybacken och vi var grymt starka. Bara så ni vet!

Sommarlopp från Globen ut i skogen

Peter och jag kommer med 99% säkerhet att ställa upp i denna tävling som går i våra träningsmarker. Äntligen ett lopp i storstan Stockholm som passar oss Rockrunners som handsken. Nära, långt och tufft!

Hoppas fler av er grabbar anmäler intresse för detta, vore kul med ett startfällt med våra ny dressar...

Länk: http://www.stockholmtrail.se/

ROGAINING I KARLSTAD

Vi var i Värmland i helgen. Tänka sig att OK Tyr arrangerade en träningstävling i sextimmars rogaining. Det ville jag inte missa. Efter massiv övertalning lyckades jag få Sofia att ställa upp som lagkamrat. Hon är ju rätt tveksam till det här med skog och till att springa långt, men jag lovade att vara snäll. Och att vi skulla nöja oss med att vara ute en fyra timmar sådär. Till starten alltså.

Genomgång för deltagare och supporters.

 Det var väl inte alltför många som var lika entusiastiska som jag till det här med rogaining. Nio lag samlades vid Sandbäckstjärn där enmansarrangören höll en genomgång innan kartutdelningen. 100 (!) kontroller var det som gällde, med bokstavskoder som skulle skrivas ner på startkortet.

Planering av rutten.

 Det var en herrans massa ringar på kartan - en 20000-del över hela Karlstad, plus den så kallade I2-skogen. Jag bestämde enhälligt att vi skulle hålla oss i skogen. Rogaining medels väglöpning vet man ju hur det är...

SI-pinne? Nä, blyertspenna!

 Vi delade upp jobbet som så, att jag läste kartan och styrde och Sofia skrev kontrollkoder. Redan efter någon timme klagade hon på skrivkramp. Ja, kontrollerna satt tätt.

På toppen av Bryngfjordsbacken.

 Vi gav oss norrut och tog alla skogskontroller upp till Skåre. Sen styrde vi söderut igen. Skogen var fin, platt och gles. Trots kortbyxor fick MAN knappt en skråma på benen. Kvinnan däremot klagade en hel del på terrängen. Hon var av den bestämda uppfattningen att där det inte finns en ordentlig stig, där ska man gå. Och ja, jag hade ju lovat att vara snäll, så jag sa inget och försökte leta upp stigar så gott jag kunde.

Stig ska det vara!

 Det var en varm dag...och dammig. Hela skogen var täckt av ett fint lager gul pollen som dammade upp varje gång man kom åt en gren. Vi var gula hela vi.

Målet: jag, funktionären och en supporter.

Sådär ja! Premiären i mix-klass avklarad. Fyra och en halv timme, 52 kontroller... Innan hemresan till stan svalkade vi oss i en sjö. Efter det erkände Sofia att det faktiskt hade varit ganska kul.

VRR-BONUS

Veckans Rockrunner-bonus - Beavis and Butt-head! Ni har väl inte missat att duon är tillbaka med nya avsnitt på MTV? Ärligt talat så trodde jag själv att paret såg sina sista dagar på nittiotalet, i samband med att dom släpptes som långfilm. Men nu är dom alltså tillbaka, med samma stil och faktiskt minst lika roliga. (Dom två hårdrockarna påminner förresten en hel del om teamets eget Team X, med Pälle som Butt-head och undertecknad som Beavis...)

Tomas långpass runt "Kärret"

https://www.youtube.com/embed/yi37TiNVIfA

Mitt egna pass i min egna skog med min egna kamera. En lite filmsnutt ovan att se hur det är under mina pass i skogen norr om city (klicka länk). Nedan ser ni del av kartan där jag sprang. Skogsbiten innan jag kom ner på ängen strax föra "kärret" är där filmsnutten är tagen, men i verkligheten var det ett nytt hygge som inte finns med på kartan. Njut och begrunda mästaren i skogen =)

Ny funktions T-shirt från vår Sponsor

Ja efter lite om och män så blev den till slut klar och nu får ni se Tomas iförd den nya funktions

t-shirten. Vi tackar vår sponsor TRIMTEX för ett grymt fint arbete och hjälp.

Ser ni personer iförda dessa t-shirts så vet ni att det är en "bad as fucking good runner".

VECKANS ROCKRUNNER V19

Ja fan det är lika bra att dundra på med en nominering till:


Under vecka 19 inhandlades tv-serien SMASH på en dubbeldevede för det facila priset 99 spänn. Flera timmars helt underbar underhållning med massor av skratt. Om ni inte kommer ihåg så ska jag fräscha upp minnet: Måns Herngren och Hannes Holm skrev och regisserade denna fantastiska serie om "tennisessen" Alex (Måns Herngren), Theo (Felix Herngren), Sigge (Peter Wahlbeck) och den avdankade Einar Berg (Svante Grundberg).
I övriga huvudroller hittar vi Sten Ljunggren och Tomas Nordström. Sen "svischtar" hur många kändisar som helst med i diverse biroller. Vinjettmusiken gjordes för övrigt av The Creeps.Sådärja nu är jag ikapp Krister och ligger inte längre back på nomineringarna.

VECKANS ROCKRUNNER V11

Eftersom jag till en handbollsturnering på söndagen den 18 mars (vilket ju var i vecka 11 ju)  parkerade på samma ställe som Tiomila 1992 utses härmed TIOMILA I SORUNDA 1992 till VECKANS ROCKRUNNER V11.Ett fullständigt logiskt val, särskilt eftersom jag hittade detta underbara sportspegelreportage på U-tuben:

Dessutom gick det ju rätt bra den gången. IFK Enskede placerade sig på 270 plats. Nu säger säkert nån förståsigpåare att placeringen är långt sämre än årets 198 men då säger jag NÄNÄ för det var nämligen 541 startande lag då mot årets klart blygsammare 337 lag. Det var alltså inte bara formen som var bättre förr! Undertecknad har en liten huvudroll då man kan se min pannlampa skymta förbi 2:20 in i filmen. Man var alltså en 23-årig vinthund som sprang första. Det gick fort och bra (förutom en liten försmädlig bom på slutet) så det blev 148 plats blott 6:25 efter täten. NTHI vann damernas och IFK Södertälje herrarnas kavlar. Kul att se stämplingstekniken med de gamla hederliga stiftklämmorna! 

VET SKÄMS

Nomineringarna och inläggen av VECKANS ROCKRUNNER har för närvarande en eftersläpning som högre än Nuolja, brantare än liften i Bajenbacken och längre än BAMM-70 dag två. Den enda som får (med beröm) godkänt är Krister men alla andra får ta och ställa sig i Iron Maiden en stund. När det börjat blöda och gör riktigt ont får vi minsann ta och rycka upp oss. Kikar man på VECKANS ROCKRUNNER 2012 så kan man inte säga annat än att alla (utom Krister då rå) suger elefantballe!

Sätt igång och uppdatera nu!

ROGERS

I avdelningen "Det här har jag gjort förut" hittar man ROGERS BERGSTÄVLING - eller RBT som vi säger i gamet. I tisdags gick det igen och jag gjorde min fjärde start detta urbana bergslopp. Det var fina förhållanden, ganska soligt och lite lagom blåsigt på toppen - det ska ju vara lite bergskänsla.

Det kändes segt i början. Och jag kände mig tung. Många sprang i riktigt rask takt uppför första stigningen och jag kände mig hopplöst efter. Men, det här har jag gjort förut, så det var bara att lugnt och metodiskt streta på. Efter ett par varv var jag inne i det och jag tog mig runt i jämn och fin fart. Inte så mycket mer att säga om det. Blev nästan tvungen att spurta när jag närmade mig killen framför i sista stigningen. Övervägde med mig själv och beslöt att det inte var värt det...  Nytt pers blev det ändå, 47:40. Framför allt blev det också snygga bilder tagna av Carina Borén. Tack för lånet!

Varvning.

Spurt.

I mål.

Eftersnack.

Tack och hej för den här gången.

Å TILL Å

Saxat från Funbeat: "Å till Å är en tävling som går ut på att ta sig mellan Rimbo & Norrtälje på sämsta sätt. Det gör vi genom att gå/springa i Ån som går mellan orterna. När vi inte kan vara i ån så springer vi på vägar, stigar eller genom skogen. Detta gör man i lag bestående av 2 personer. Banan är ca. 2,5 mil var av 10 km är i vatten. 2011 var det första året vi genomförde tävlingen där vinnartiden blev 5tim 37min." Det där låter minst sagt som en himlarns trevlig grej. Datumet är satt till helgen efter BAMM, dvs 2012-08-25. Jag har inte sett nån inbjudan eller nån hemsida ännu men på FB finns en länk till nån Fejsbooksida som jag inte kommer in på. LERA!

GUBBEN BLIR 40 ÅR IDAG!

Grattis Vaselin-Tomas!

Gubben blir 40 år idag!

Ful och äcklig,

familjefar i sina bästa dagar.

Som med lite tur fick en underbar sambo!

Med fortsatt vilja så kommer berg tas ann iklädd tidernas colaste teamoutfit!

GRATTIS GUBBE!

RBT

Imorgon, tisdag, är det dags för vårens upplaga av ROGERS BERGSTÄVLING i Hammarbybacken. Fem varv och sex stigningar enligt det gamla beprövade konceptet. Den stora frågan som nu hela bergslöparvärlden talar om är förstås vilka Rockrunners som kommer att dyka upp på startlinjen...

MODEBLOGGEN

VECKANS TISHA

Har hört att det kan vara väldigt lönsamt att vara modebloggare. Det är väl heller inte en dag för tidigt att teamet utökar sin verksamhet lite. Det har ju varit så mycket svettande och lertrampande och kärrspringande sista tiden - nu är det fan dags för lite glamour.

Efter tiomila, en regnig onsdagkväll som funktionär på sprint-DM och en lång träningsorientering på torsdagen var det dags för en klassisk After-OL. Den modemetvetne orienteraren tar då på sig sin after-OL-tisha:

En hård sport för hårda män.

Ja, ska man vara ärlig är det här inte bara veckans tisha. Det duger inte ens med årets. Det här är fan decenniets tisha - minst! Designad av den kände modeskaparen Asplövet och naturligtvis så exklusiv att den bara finns i densammes Putik och ingen annanstans.

Nu när jag inlett mitt modebloggande är det bara att vänta på att telefonen ska börja ringa och paketen börja dimpa ner va... Släng dig i väggen Blondinbella - Here comes the real stuff! 

TIOMILA

Det går inte att komma ifrån - Tiomila är något särskilt! Det är ett tag sen sist. Ja, jag är inte den där typiske orienteraren som kommer ihåg kodsiffrorna från sträckan de sprang i Gimo 87, eller vilken sida stubben sjätte kontrollen satt på långa natten 80 i Ösmo. Nä, jag kommer fan inte ihåg när jag kutade tiomila senast och jag kommer inte ihåg vart det gick och jag kommer inte ihåg hur det gick. Kanske var det fyra år sedan. Jag sprang sista. Stabil insats. Ingen succé. Ingen katastrof...

Nu var det 2012. Östergötland i närheten av Motala. Jag ska kuta sträcka åtta. Jag kommer inte göra succé - i IFK Enskede gör vi inte succéer längre - och jag kommer förhoppningsvis inte göra någon katastrof. Håller jag bara i kartan så...

Sen det där särskilda med Tiomila: Jag står i målområdet och väntar på täten på första sträckan. Speakern börjar höja rösten. De är på gång. en lampa långt borta i skogen, två lampor, fyra, tio, arton, trettio... Kopplet av lampor som väller ut ur skogen mot näst sista kontrollen, som forsar över fältet mot sista kontrollen. Det är en mäktig syn. Och i år kanske mäktigare än vanligt: 100 lag inom tre minuter - det är en massiv ström av lampor...

Och det där särskilda med Tiomila: Jag ligger i sovsäcken, så nedstoppad det bara går. Fryser och huttrar och sover inte särskilt bra. Någon kommer in i tältet. Är det Pälle? Det pratas om trasig lampa, om tid efter schemat, om... Någon kommer in i tältet. Är det Fredrik? Det pratas om att gå ut solo, om fel vägval, om... Sista gången jag vaknar är det ljust. Är det min tur snart? Hur ligger vi till? Måste jag upp eller kan jag ligga kvar?

Något särskilt med Tiomila: Det är tidig morgon. Jag har stoppat i mig två snabba mackor och lite vatten. Försökt jogga mig varm innan jag tar av mig överdragskläderna. Joggar fram och tillbaka i växlingsfållan. Väntar. Joggar. Kollar förvarningen. Väntar. Joggar. Kollar förvarningen. Spänd förväntan. Ingen väntan är som väntan innan man ska ut på sin sträcka på Tiomila...

Sen är det dags:

Stilstudie

Kartan är larvigt stor. Det tar en halv minut bara att hitta startpunkten - på kartan. Lika lång tid att läsa in sig mot ettan. Över en väg, flera småhöjder som syns på kartan men knappt i verkligheten. En sten framför ett grönområde. Jag kan inte urskilja varken det ena eller det andra som är umärkt på kartan. Går på riktning och avstånd. Bökar runt. Tittar till några andra kontroller. Tittar till ett kärr. Läser in mig. Tar min etta.

Lite så fortsätter det. Småtaskig kartkontakt. Rotar mig sökande in mot kontrollerna, lite som en dammsugare. Inga tokbommar. Ingen katastrof. Men knappast någon succé.

Seg i kroppen som en tvåtaktare i alperna. Ingen fart. Ingen kraft. Det är jag det... Det är orientering. Det är Tiomila... Ingen succé. Ingen katastrof. Det blir nog fler gånger. Det är ändå något särskilt med Tiomila.

100!

100 dagar kvar till Bamm 2012. Dags att börja träna för f-n!!!

TIOMILA 2012

Bild från "LerTiomila" 2002 i Surahammar från vänster Perka (inte med i år), Lasse (mörkrädd) på sträcka 8 och Pälle (kass) på sträcka 3, teamet har även Tomas på sträcka 3 i Österåkers lag

Jahaja då var det dags igen. Dags att göra sin 29:e Tiomilasträcka i svit. Det är dock bara det 28:e Tiomilat i rad då jag dubblerade 1998 i Rudans Gård. Är uppsatt på den tredje sträckan där man ska ut på 14 kilometer totalt mörker. Vaffan har jag inte tränat mer för? Nåja jag tar fram rutinen och säger som bröderna Ramone - HEY HO LET'S GO!

TRAIL DES BALCONS D´AZUR

Det är dagen efter TBA. Vi njuter av en slapp dag i Cannes. Regnet öser ner så vi har suttit på café och läst, ätit riktigt god lunch - moules et frites såklat - och nu sitter vi på rummet och dricker öl. Vi är just så där skönt avslappnade som man är efter... en lång springtur i bergen.

I förrgår mådde jag däremot inte bra. Dagen innan TBA drog jag på mig en rejäl solbränna i nacken, pannan, skulten. Smart liksom. Dessutom hade jag i vanlig ordning kramp lite här och var. Och efter middagen kom huvudvärken. Inte ens en tre-kulors glass hjälpte. Nej det blev bara värre och värre och jag somnade jämrande efter en alvedon och med en våt, kall handduk över pannan.

Bergen sedda från stranden i Cannes.

När klockan ringde kvart över fem smattrade regnet mot fönstret. Det var ett skönt ljud. Mitt brända huvud skulle inte fixa ett bergslopp i solsken, så regnet var välkommet, även om det inte var så medelhavsmässigt. Pigg och glad åt jag mina Nutellamackor till frukost och gick ner till de andra 52 kilometerssvenskarna i hotellobbyn. Taxin väntade redan.

På väg mot Mandelieu La Napoule och starten insåg jag det förfärliga: Jag har ju glömt Garmin! "Kan vi vända" frågade jag, men Mattias G. gav mig direkt en bestämd utläggning om hur fel och distraherande det är att tävla med klocka. "Men det är ju så kul att titta på kartan efteråt", försökte jag. Men nej, vi vände inte och jag lät mig nästan övertygas om att klockfritt är bra. Vad annat kunde jag göra?

Innan start tog vi skydd från det ihärdiga regnet, ihopträngda i nummerlappstältet. Jag kände mig ruggig, hade fortfarande lite huvudvärk och var inte det minsta sugen på att springa. Ändå var det skönt att få ta av sig överdragskläderna och gå ner mot stranden och starten. Lika bra att få komma igång. Och slutar det inte regna minsann...

Startplatsen på stranden i Mandelieu La Napoule.

 "Quattre! Troi! Deux! Une! Go!" Så sprang jag då plötsligt. Ja visst! Och det gick ju lätt. Upp genom stan och där stigen började trycktes fältet ihop. Det gick retfullt långsamt och inte gick det att passera någon. Men det kändes lugnt. Det var minst 50 km kvar.

Det gick lite upp och ner på stigar och små grusvägar och jag undrade när den första riktiga stigningen skulle börja. Utan Garmin hade jag ju ingen koll. Framför mig hade jag en kille i grönt och en gubbe i vitt. Vi kom upp på en liten avsatts där det satt flera skyltar och snittslar. Den gröne stannade och Den vite svängde höger. Jag läste inte alltför noga på skyltarna utan följde efter Den vite. Några fina serpentinsvängar upp genom skogen och det kändes som att en bergstopp närmade sig. Då delades plötsligt stigen och det fanns inte en enda snitsel. "Wrong way!" sa jag till Den vite som sa en massa ord på franska som jag faktiskt förstod. Det blev full fart ner till avsattsen igen och där kunde jag se att det var tydligt skyltat till vänster. Kanske tog felspringningen fem till sju minuter - jag hade ju ingen klocka. Men jag hade fått ett bestämt mål: Jag ska ifatt Den gröne igen!

En fin stig upp till första toppen. Jag gick på hårt och passerade många. En teknisk och rolig stig ner från första toppen. Jag gick på hårt och passerade många. Längst ner, där nerför blev uppför igen, kom jag ikapp Viktor, vår reseorganisatör. Vi bytte några ord innan jag fortsatte min jakt på Den gröne.

En typisk stenig stig.

 Upp mot andra toppen var det först fin skråstig längs med hela berget. När det sedan blev branta serpentiner uppåt var det tät snårskog där växterna hade taggar. Med mina 195 centimeter fick jag gå dubbelvikt för att ta mig fram. Det gick ändå lätt upp och på toppen satsade jag hårt på la descension. Först var det fortsatt snårigt och då gick det inte så fort. Men sedan blev det grusväg, en lång sluttande grusväg, och nu gick det fort. Helt säkert under fyratempo. Jag lovar!

Och vem såg jag då vid foten av backen? Jo, Den gröne förstås...

Ikappsprungen! Infångad! Oskadliggjord!

Jag ville gärna säga något glatt åt honom när jag passerade, men min goda uppfostran och dåliga franska hindrade mig.

Det tredje berget bjöd på stenskravel och tät snårskog. Inget fyratempo här inte. Snarare 24-tempo. Och även om toppen passerades blev det aldrig någon riktig utförslöpning. Istället var det till att harva runt bland snåren och stenskravlet. Det var dessutom dimma så det gick inte att få någon uppfattning om vart man var på väg. Skulle man aldrig få lämna berget? En titt på kartan hade visat att man skulle upp på toppen, ner och runt berget, nästan upp på toppen en gång till från andra hållet och sedan vidare runt berget. Men kartan låg i ryggsäcken och Garmin låg på hotellrummet...

När jag väl kom under molnlocket hade jag havet framför mig. Här var jag verkligen som på en balkong över det blå, även om det blå var väldigt grått idag.

Nu gick stigen ner till det gråa blå. Ut på en liten udde, ett fotplask i Medelhavet och sedan upp mot bergen igen. Stigen gick här längs med berget, längs med havet, och nedanför kunde jag se landsvägen där en ung Birgitte Bardot brukade fara fram i en Triumph cabriolet 64. Själv var jag väl mer som en gammal, halvpackad Serge Gainsbourg vinglande på en vespa, för jag var lite mindre pigg nu. Och samtidigt som jag började streta mig upp mot den sista toppen kom solen fram. Nu var det varmt också.

Havsutsikt från bergen.

 Dagens sista stigning var också den brantaste. Det var inga serpentiner här utan stigen gick rakt upp. Trötta ben? Jo tack! Men efter 2400 höjdmeter är det väl okej om benen är lite möra. Nu var det ju klart. Resten är nerförsbacke!

Kanske var inte sista biten så enkel som jag tänkt mig. Men jag ska inte klaga. Det var ändå inte värre än att jag ganska enkelt kunde mana på mig själv att kuta på. Jag såg ju havet där nere och där var målet. Sista kilometern gick längs stranden. Skön löpning. Benen kändes pigga igen lagom till målgången.

Nyss i mål.

Så var det klart. Mitt första franska traillopp. Och det var naturligtvis precis så roligt som jag hade tänkt mig. Fler franska traillopp? Ja, det är klart! Jag har spanat in ett lopp i juli som verkar intressant...

Så får jag ju inte glömma min lilla fru som trots jobbig förkylning kämpade sig runt sina 33 km och 1800 höjdmeter. Hon verkar också intresserad av att springa fler traillopp. Familjelycka, kallas det!

Och med det avslutas rapporten från Cannes.

SVENSKA PALLPLATSER

Som många nog redan vet avgjordes den sjätte upplagan av TRAIL DES BALCONS D´AZUR i Mandelieu La Napoule i söndags. Ja, det har ju ingen missat. Vad alla kanske inte vet är att det blev stora svenska framgångar. Här har vi till att börja med Amanda Bohlin som blev trea i Damer Seniorer 33 km. Ja, det är samma tjej som jagade livet ur mig på Hammarby Alpin i höstas.

Sedan har vi Mimmi Kotka som kom tvåa i Damer Seniorer 52 km. Mimmi bor för övrigt i Skåne men satte alla alpvana fransyskor på plats ändå. I sommar ska hon springa hela GR20 själv. Fi fan!

Inte nog med det. Camilla Ringström blev tvåa i Damer Veteraner 52 km. Tidigare har hon tagit sig i mål på UTMB så det här var rena sprinten...

Sen ska vi inte glömma att Mattias Gärdsback var tia i Herrar 52 km. Han sprang grymt snabbt - men det var ju inte oväntat förstås. Själv behövde jag lite mer tid på mig, 5:49:37. På det hamnade jag på 19:e plats av 215 fullföljande. Dessutom var jag femma i Herrar Veteraner. Grymt nöjd med mitt lopp.

4:38:36 är en helt ofattbart bra tid. Men så fort sprang faktiskt bröderna Camus från Team Garmin. Jag antar att de gick i mål hand i hand - broderskap fan, broderskap. Glöm inte att vi är i Frankrike! Sanslöst snabba var de i alla fall.

Nu ska jag snart sätta mig och skriva ner ett fint reportage från mitt lopp. Håll ut! Det kommer, det kommer!

FRANSK MASSAGE

Efter en lång springtur i bergen är det förstås skönt med lite uppmjukande massage. Man undrar vilken muskel som mjukas upp med det här greppet: 

Happy ending, någon?

VECKANS ROCKRUNNER V17

Till Veckans Rockrunner v17 utses Flottsbro! Varför? Eftersom att backträning är så fantastiskt bra träning att det redan utsetts två gånger till VRR, utses härmed Flottsbro till VRR. Och Flottsbro har redan tidigare utsetts till Stockholms bästa backe, i drabbningen Flottsbro vs Bajenbacken.

Den som sköter sin backträning har goda möjligheter att komma väl förberedd till sådana kuperade tävlingar som exempelvis Bamm (den som inte tränar alls ligger dock sämre till...).

Roslagshelg, H21

Roslagshelg, H21 (7,9km). Oj vad träningsvärk i rumpmusklerna jag hade idag när jag vaknade. På med lite Ormsalva för att få igång dem, men det hjälpte inte. Segt som vanligt och en rejäl miss på fjärde kontroll, sen tog jag det lugnt resten av banan. Felstämplad idag när jag gjorde ett paralellfel från tionde kontroll, började läsa från elfte och kom snett så klart. Vart träning idag.

Roslagshelg, H21

RoslagsHelg, H21(5,3km). Hoppades på en pigg kropp idag med, men icke sa nicke. Seg och sölig! Ramlade påväg till ettan och fick nästan mjälksyra i benen direkt. Men kämpade gjorde jag i alla fall utan nåe bra resultat. Philippe Adamski från Kalevan Rasti utklassade alla även Pål Skogstjärn. Själv blev man 9:a idag och hela 9.53 efter segraren som är i världsklass i och för sig.

Ramlade till ettan och tog det lugnt så jag inte drog på mig mjölksyra direkt, sen ett sämre vägval till tvåan, hur fan kan man missa stige?????. Kortkontrollerna flöt på rätt bra sen gjorde jag väl endast en mindre bom idag och det på nian. Viss vart vissa vägval inte så bra kanske, men med dagens form hade jag inte kunnat bättre. Men det är kul som fan att tävla kan jag bara säga hoppas på att kroppen håller sig hel och frisk så kan det bli kul när pollensäsongen är över, då kommer jag vara farlig.....