VECKANS ROCKRUNNER V39 - KEXCHOKLAD

Anmälan till KEX är inskickad, man blir sugen, sen en tid tillbaks. Idag är det 332 dagar kvar att vara sugen på, man blir sugen, och det har varit äkta BAMM (nåja KEX, vi måste ändra den termen) väder med snålblåst och runt 10 grader på Värmdö idag, man blir sugen. Anmälningsläget säger att det är 47 lag anmälda, man blir sugen. KEX-abstinensen är med andra ord gigantisk och man är sugen. Idag är det dessutom en 5:2 intekäkardag så man är extra sugen sugen på en (nej två, nej ett trepack, nej en sån stor, nej en påse, bara det inte är med blåbärssmak) KEXCHOKLAD. Mmmmm GO O GLAD KEXCHOKLAD. TA DET RÄTTA TA CLOETTA...

PS Om KEXCHOKLAD inte hade smulat så jävligt hade det varit ett givet energitillskott på fjället. Lätt, gott och plenty med massor med energi. Men nu smular det ju så det får bli några traditionella giftgeleér. DS

PS2 (inte playsation) Passar också på att utse Team Rockrunners KEX (Caroline Westbom och Alexandra Svanström) till veckans bonusrockrunner för sitt mycket påhittiga teamnamn. DS2

NY TÄVLINGSTRÖJA

Efter att ha läst Pernillas stjärnreportage med skrubbsår, smärta, blod och blåmärken knåpade undertecknad ihop en tävlingströja som skulle passa Team Rockrunners XI (a.k,a, Team ROCKSTAR) på nästa tävling. Med den här tröjan, en flytväst och ett par paddlar blir det garanterat seger nästa gång!

PS Glöm inte kompassen! DS

STAR

Innan starten. Vi hoppas på att hitta någon lagbild.....

Den 14 sep var det äntligen dags för STAR (Stockholm Adventure Race) i Hellasgården. Första
multisporttävlingen för min del (Pernilla) på över 7 år! Helt galet att jag inte tävlat på så lång tid. Den här gången var det Tor som var lagkompis. Gemensam träning innan tävling brukar alltid gå att pussla ihop, men den här gången lyckades vi inte få till det. Lite ad hoc, men väl så peppade dök vi upp på tävlingsdagen. Efter genomgång av kartor och prylar innan start kändes det som att vi hade kontroll över läget. Jag blev anförtrodd att sköta kartläsningen både på orienteringen och mtb-orienteringen. Lite premiär för min del att sköta kartläsningen på mtb, men det skulle väl gå. Lite oroväckande var dock inslaget med äventyrsmomentet ”luftmadrasspaddling”. Hur paddlar man bäst en enmansluftmadrass tillsammans? Hm……

Pang, startskottet avfyrades och vi var iväg. Första svårigheten var att springa förbi den tjocka massan och undvika alla draglinor som var som snubbeltrådar. Vi var ute på första sträckan som var en 2 km snitslad bana genom skogen. Självklart inleddes banan rakt upp för backarna på gröna milspåret bakom OK Ravinens klubbstuga. Mjölksyran i benen gjorde sig påmind redan efter några backar och släppte aldrig riktigt taget, men den var bara att förtränga och köra på så fort som möjligt. Tor såg oförskämt pigg ut och trippade på i skogen. Väl tillbaka vid växlingen var vi 4:e lag och bara en knapp minut efter täten.

Vi gav oss ut på sträcka 2 som var orientering 6,7 km. I början av banan hade jag hyfsad koll på kartan,

Orientering 6,7 km. Krokigt vägval till 2:an

men till andra kontrollen gjorde vi ett lite sämre ”rakt på” vägval och tappade lite tid. Ledande damlag med Sara i täten kom ifatt och trippade in strax bakom oss. Vi gjorde flera försök att köra om Sara och Karolina, men min kartläsning var lite för långsam och dom kom ikapp hela tiden. Vi körde i stort sett hela banan tillsammans. Sträckan gick ganska bra och vi växlade som 2:a lag.

Nästa utmaning var luftmaddrasspaddling runt en ö i Källtorpssjön. Till en början körde vi på med i hyfsad fart, men trots lånade handpaddlar tappade vi mer och mer tid och körde i sick sack hela tiden. Vi fick aldrig in något flyt och första damlaget försvann ur sikte. Vi blev även ompaddlade av två mixlag. Det var bara att bita ihop och springa upp till nästa växling och ut på mtb-orienteringen.

Lite ovant med kartställ på cykeln, men den tekniska cyklingen fungerade utmärkt och vi hade bra flyt och fart i skogen. På väg till kontroll 3 körde vi ett långt vägval runt som visade sig vara ganska bra. Till kontroll 4 tappade vi lite fart pga lite strul och ett mixlag drog om oss och vi lyckades inte hänga på in i skogen.  Kartläsningen blev lite mer teknisk och jag hade inte hundra procent kontroll på kartan, vilket gjorde att vi fick stanna lite väl ofta. Tiden
tickade på. När kartläsningen fungerade drog vi på i bra fart över stock och sten. Lite småmissar här och där gjorde dock att vi inte presterade på topp. Lite mtb-ol träning behöver vi nog komplettera med….. Ut från sista kontrollen tog vi en liten extrasväng på fel stig som kostade oss några minuter, men väl ute på gröna milspåret igen skruvade vi upp farten igen. Vi dundrade ner för sista backen i full kareta. Lite väl snabbt kanske, då jag försent försökte väja för en järnpelare som dök upp från ingenstans. Krasch bom och jag låg i en liten hög omringad av ett stort rökmoln. Tor lyckade mirakulöst undvika att köra på mig, vilket jag är väldigt tacksam för. Det var bara att skrapa av dammet och köra in i växlingsfållan igen trots att jag kände mig lite mörbultad. Jag såg nog mest ut som ett dammigt spöke när vi kom inspringandes. Speakern annonserade glatt ut att vi var 4:e mixlag och att vi tappat ca 20 min på mtb-sträckan. Hjälp tappade vi så mycket tid på min usla kartläsning?

Mtb-orientering 15 km. 

Det var bara att dra på sig skorna och jogga ner till paddlingen. Funktionärerna i växelfållan tittade lite frågande på mig och undrade om jag ville tvätta av mig blod och damm? Det kändes onödigt och vi körde vidare. Väl ner i kanotdepån konstaterade vi snabbt att det inte fanns några bentshaftpaddlar trots att vi frågat tävlingsledningen innan…. Man ska aldrig lita på att man får hyrutrustning som utlovas på tävlingar, det är alltid bäst att sörja för att ha med egen. Lite molokna gav vi oss ut på den tre varv långa paddelsträckan. Väl ute på vattnet kändes det lite vingligt och Tor kanske ångrade att han missade paddlingspasset helgen innan. Vips så låg vi i vattnet med kanoten upp och ner. Vad hände??? Det var bara att gilla läget och simma in till sjökanten med kanoten. Vid det laget kändes det ganska missmodigt att vi hade tre varv framför oss, men jag kunde glatt konstatera att min GPS-klocka faktiskt klarade ett rejält bad. Efter första varvet morskade vi upp oss och fick lite mer stil på paddlingen. Trots det kom det flera mixlag med bentpaddlar och snygga kolfiberkanoter som svischade förbi oss i väldig fart. Äntligen var paddlingen överstökad och vi kunde springa i mål som lag nummer fyra.

Folk tittade lite konstigt på mig vid målgången och jag insåg att jag kanske såg lite sarjad ut. Min arm var minst sagt blodig. Vid en närmare titt såg jag att hela armen var uppskrapad med ett stort djup jack vid armbågen, en stor lårkaka på samma sida och lite skrubbsår här och där. Man får offra sig lite när det är tävling.

Jag är mycket nöjd med insatsen och vi körde på bra trots att vi knappt tränat tillsammans innan tävlingsdagen. Vi var ganska jämna på löpning och cyklingen och med bättre kartläsning och nya bentshaftpaddlar kan det bli riktigt bra. Nu har jag fått blodad tand och kanske blir det någon mer multisporttävling i år. Det är lite lockande att kasta in en anmälan till Raid Uppsala J

Ä - ÄVENTYR

Ä finns också i tyskan, finskan, estniskan, võru, turkmeniskan, slovakiskan och liviskan men har inte status som egen bokstav i tyska. Ä uttalas på svenska [æ] då det direkt föregår ett r, annars [ɛ] (regionala variationer förekommer). Under några decenniers tid har dock uttalet i stora svenska befolkningsgrupper successivt glidit mot ett allt öppnare [æ], även då inget r följer. Detta anses bland annat bero på så kallat skriftspråksuttal, men även andra faktorer har sannolikt spelat en roll. I handskrift kan ä ibland likna ā ellar ã.

Det finns många ord på Ä som man skulle kunna skriva något om men jag har ingen lust så jag skriver lite om ÄVENTYR. Fast jag har egentligen ingen lust med det heller så därför klistrar jag in lite från uppslagsverket:


Ett äventyr är en aktivitet som innebär risker eller osäkert utfall, och som ofta ställer krav på deltagarna. Gemensamt för äventyr är att de ger starka upplevelser, antingen positiva (flow) eller negativa (skräck). Äventyr kan vara en planerad fritidsaktivitet, som typiskt är en resa i naturen, utanför anlagda vägar, eller ett besök i en främmande kultur. Det finns också professionella äventyrare, som försörjer sig på verksamheten kring äventyr. Ord som passar in på äventyr är: Adrenalin, Expedition, Extremsport, Friluftsliv, Jakt, Lek, Safari, Rymdfart, Upptäcktsresa och Urban exploration.

Fast allt sånt med engelska låter ju rätt mesigt. Urban exploration, Trail running, Adventure Racing och allt sånt. Lite oäkta liksom. Tacka vettja klassiska svenska äventyr. 

Det mest äkta (och ibland även farligaste) äventyret av alla är såklart fjäll- och bergslöpning (för det heter ju inte mountainrunning!) på BAMM, KEX eller för all del i något utrikiskt land. Fasiken vilka äventyr vi utsatt oss för genom åren. Ett skönt litet exempel utspelade sig på BAMM dag två 2009. Team Rockrunners V med Jonas och Pälle vid ratten var på väg hemåt mellan femman och sexan där följande ÄVENTYR utspelade sig. Klicka och läs vettja!

Texten finns alltså i länken men jag passar på att klippa in två små citat från kommentarerna som en liten teaser:

Jonas "Och jag kommer aldrig att göra om det där med klippavsatsen, den var faan inte OK."

Pälle "BAMM är väl inget j-la asfaltslopp heller! :-D"

10000 METER PÅ BANA

Länktips!

Lite perspektiv till extreme mountain marathon. Det borde vara hur lätt som helst att springa 10000m på bana (i och för sig under 30 min). Men tydligen inte ..

http://www.lopningforalla.se/index.php/bloggar/varabloggare/vagen-till-arhundradet/3436-inget-jarnalopp

SEGERRAPPORTEN FRÅN KIRUNA EXTREME

Få saker i livet är så sköna som att gå i mål efter två dagars fjällorientering. 85 kilometer och otaliga höjdmeter. Över blockterräng, myrar och videsnår. I dimma, kyla och hård vind. Äntligen blir det lite riktig mat, en öl i bastun och benen får vila. Skönt var ordet! Men jo förresten, det finns ju en sak som är ännu bättre: När man går i mål och har vunnit den där fjällorienteringen.

Så här går det till:

Innan start bestämmer vi oss för att ta det lugnt i början. Det är bergspris till första kontrollen, men det är väldigt dumt att knäcka sig för ett tälts skull. Det vet vi sedan tidigare försök. Och vi har ingen aning om hur starka de andra lagen är, så lugn och fin nu Jonas.

Väldigt avslappnade innan start.

Så när starten går och Team Northsport rusar iväg, ja då tar vi det lugnt. I ungefär 200 meter... För då ser vi att de drar för mycket åt vänster. Vi viker höger och drar på upp genom björkskogen. Till övriga lag får vi genast en lucka. Nu drar vi på. Vila kan vi göra när vi stämplat. När vi kommit upp på kalfjället ligger dimman tät och det är inte helt tydligt vart vi ska. Kontrollen ska ligga på en höjd. Det blir en sekunds avvaktande osäkerhet innan Jonas Falköga hojtar att upp till vänster, där har vi den. Samtidigt kommer Northsport sneddande mot oss nerifrån. Det är inget annat att göra än att tokspurta. För Jonas är ju det inga problem, men jag får verkligen pressa mig. Det är hela tävlingens mest spännande situation. Idrottsdramatik när den är som bäst. För visst, vi stämpar först, vinner tältet och jag viker mig dubbelt: - Nu tar vi det lugnt ett tag, Jonas!

Och det är faktiskt inga som helst problem. Hur lugnt vi än tar det är det inget av de andra lagen som vill gå om oss. Vi går hur långsamt som helst men får ändå behålla täten. Vi ska svagt uppför, runda några stora partier med videsnår innan vi ska upp på dagens första topp. Dimman är ganska tät och för att hålla kontrollen får man hålla hårt i kompassen. Det är väl det ansvaret de andra lagen vill slippa. Men det går som det ska och berget är där det ska vara. Vi gnetar på uppför, och det var väldigt vad stenigt det här berget var då. Blockterräng, men inte vanlig fjällblockterräng, utan blockterräng där det är stora stenar och små stenar och till och med grus och ingenting ligger still. Alla stenar man kliver på flyttar på sig, sätter fart nedåt, blir en målsökande missil mot den som är bakom.

Och om blockterrängen är besvärlig uppför så är det inget mot hur besvärlig den är nedför. Man får tassa, smyga, krypa och ändå halkar eller snavar man vart tionde steg ungefär. Det går inte fort.

När vi stämpar vid trean är de två andra lagen fortfarande precis bakom. Till fyran finns det två möjliga vägval, rakt över en 1600-meterstopp eller en lång omväg runt hela berget. Vi hoppas lite att de andra lagen ska välja raktöveralternativet, eftersom det garanterat är långsammare. Men när vi ger oss iväg runt berget följer de andra efter.

Vägvalet mellan trean och fyran var ganska givet. 

Jonas föreslår att vi ska sätta oss och fika. De andra lagen lär inte dra ifrån oss ändå. De är väldigt osugna på att ligga först. Jonas skippar fikataktiken och kör igång med rycka-sönder-taktiken. Han drar iväg i högt tempo för att sedan vänta in en stund. Jag är lite tveksam till den taktiken för jag är ganska trött och jag gillar jämt tempo. Så jag tar kommandot. Maler på i några kilometer och det lyckas. In mot kontrollen har vi dragit ifrån förföljarna. Efter stämpling drar vi snabbt uppåt, rakt in i nästa stigning upp mot 1798-toppen. Vi vill in i dimman utan att de andra lagen kan se våra ryggar.

Det går segt uppför, ca 900 höjdmeter, det är kallt och blåsigt, det är blockterräng - snart blockterräng med nysnö. Men eftersom vi är säkra på att vi nu dragit ifrån de andra ordentligt är det lätt att motivera sig till att fortsätta uppför berget. Och väl på toppen sitter kontrollen där den ska. Det är bara att fortsätta nerför på andra sidan, nästan krypande över den hala och lösa blockterrängen.

Men vi går lite för snävt åt vänster. Hamnar precis nedanför glaciären där stenblocken är upptryckta i högar stora som berg. Det blir klättring upp och ner och det känns som att det går otroligt långsamt. Efter att äntligen ha tagit oss ner till kontrollen är det kanske 6 km dryg löpning ner till målet och nattlägret. Det är bara att få det gjort. Sen blir det vila.

Vi får vänta i över en halvtimme innan tvåorna, Krister och Magnus, kommer i mål. De är tätt följda av lagen som tidigare hängt ihop med oss. Kampen om andraplatsen kommer bli hård. Men som sagt, vår ledning känns ganska trygg.

Dag 2:

Vägvalet mellan trean och fyran var inte helt givet.

Rakt uppför till första, rakt ner till andra, rakt upp till tredje... Vi betar av toppar och dalar i stabilt tempo. Fortsätter vi så här kommer inte de andra lagen ta in på oss. Till fyran finns det tre möjliga vägval. Vi väljer det längsta som samtidigt ger kortast sträcka i blockterräng. Dessvärre blir det en hiskeligt brant nedfart bland fullkomligt livsfarliga stenbumlingar som rasar utför berget i smärre stenlaviner när man trampar på dem. Men vi överlever, trots allt.

Väl nere blir det slätlöpa, rakt genom Lapporten. Jag snubblar i en myr, faller raklång med sendrag i ena låret som resultat. Jonas håller sig lugn, men jag anar en viss oro i blicken. - Ge mig en minut bara. Och jo då, det är lugnt. Sendraget släpper och vi kan kuta vidare.

Dagens sista stigning är bara 300 höjdmeter, men ack så dryg. Det börjar kännas att man har några fjällmil i benen. Men vi är fortfarande starka uppför. Betar av berget i jämt tempo. Från toppen ser vi ner mot Abisko och målet. Drygt var ordet.

Men vi vet att inga förföljare är i närheten. Det är bara att jobba på. De sista en och en halv milen känns evighetslånga. Men fram kommer vi ju, egentligen utan några problem. Vi stämplar sista kontrollen och unnar oss att ta det väldigt lugnt på vägen till målet.

Det blir lite applåder och segerintervju, lagerkrans och fotografering. Vi käkar hamburgare och dricker öl. Bastar med mera öl. Firar med en flaska skumpa. Jo, det känns lite bättre när man vunnit.

VECKANS ROCKRUNNER V37

Till Veckans Rockrunner vecka 37 utses Lightweight! Alltså lätt-vikt. Eller lättvikt. Snackar vi boxning så är det max 60 kg (max 70 kg för MMA).

Roberto Duran - Lättviktare

Och när man ska springa med packning på fjället kan det vara lättare med en lättare packning, så kallad light-weight. Den här minimala packningen såg Tor på Jonathan Aylward på LAMM, och som en av Englands bästa bergslöpare lär han väl veta hur man ska packa ryggan.

Origami Lätt-vikt?

För att få en så lätt packning som möjligt är det bra om dom tunga sakerna är lätta. Typ tältet. Då kan det här vara ett lämpligt tält med sina 295 gram.

Lätt, men inget för blyga

Man kan även se till att hålla sin egen vikt så lätt som möjligt (eller snarare optimal, eftersom för lätt inte heller är bra). Pälle praktiserar till exempel den i dagarna så populära 5:2 dieten, vilket innebär att han fastar 5 dagar på en vecka, och tränar 2 dagar i månaden. Ska tydligen ge riktigt bra resultat till Kiruna Extreme 2014!

LAPPORTEN 2013 DEL 3

Skönt att vara framme i nattlägret! Lasse och Jonas, som redan varit där en halvtimme, hade fixat perfekta tältplatser med både toan och bäcken inom synhåll. Inom kort såg tältplatsen ut som rumänernas läger vid Högdalens soptipp, inte direkt någon preussisk ordning.

Hemma hos Ladonia och Rockrunners. Foto: P Bergström.

På med varma och torra kläder. Foto: P Bergström.

Med varma och torra kläder och en påse mat i magen kände jag att krafterna började återvända. Sedan var det riktigt trevligt att sitta vid lägerelden och mysa, innan kartorna för dag 2 delades ut.

Kiruna Extreme Dag 2

Studerade startlistan inför dag 2, jag och Mange skulle gå ut i jaktstart en halvtimme efter Lasse och Jonas. Blott 30 sekunder efter oss skulle nästa lag starta och laget på fjärde plats efter ytterligare ett par minuter. Riktigt tight alltså, och hela startfälet var bara fyra lag. Åt Lasse och Jonas var det inget att göra, men skulle vi kunna hålla undan från lagen bakom?


Fredagsmys i nattlägret

Efter kvällens andra påse mat började det bli dags att krypa in i Manges fina tält, och med ett tält köpt från Björn Rydvall var det klart vi skulle sova bra på fjället. Vaknade strax efter fem och funderade på om jag skulle dra på långkalsongerna, eftersom det blivit lite svalare i tältet när Mange öppnat dörren. Men näe, orkade inte, utan låg bara och väntade på att klockan skulle bli sex så man fick kliva upp. Strax därefter drog sekretariatet igång reveljen, med saxofon-musik på fjället! Frukost, och sedan lite spänd förväntan på att få dra igång andra tävlingsdagen. Både jag och Mange var laddade, utan några särskilda krämpor från dagen innan. Dessutom hade vi riktigt fint väder denna dag med bra sikt och shortsväder återigen.

Vid kvart i nio fick vi dra iväg mot dagens första kontroll, med våra närmsta följare strax därefter. Lång stigning, och det var bara att konstatera att våra motståndare var starka. Själv hade jag hoppats att dom skulle vara lite möra från dagen innan... Halvvägs uppför backen hade båda lagen gått om oss, och vi låg alltså sist. Men det var inget att hänga läpp för egentligen, tyckte att vi gjorde ett bra lopp och att dom andra tydligen var strået vassare. Efter stigningen på nästan 900 höjdmeter var vi nu mer eller mindre ihop med dom andra två lagen, och skulle ta oss ner till kontroll två. Blev lite olika vägval för alla tre lagen, vilket gjorde att vi stämplade som trea totalt, med ett par minuter till både laget framför och bakom oss.

Kontroll 1, 2 och 3 dag 2

Från kontroll två uppför igen, runt 800 höjdmeter, till kontroll tre. Vi gick på bra i backen, men låg återigen på plats fyra i loppet. Här hade vi dagens stora vägval. Antingen gå ner direkt och springa genom lapporten, vilket skulle betyda en längre sträckas löpning fast plattare, eller att ligga kvar uppe på kammen ovanför lapporten med lite mer höjdmeter upp och ner men kortare väg totalt. Laget närmast före oss gick ner i lapporten, men eftersom det är ballt med höga kam-löpningar så valde vi att ligga kvar på höjden. Utsikten här uppifrån var magnifik, hela fjällvärlden låg bakom oss, Torne träsk framför oss, och rakt ner på vår högra sida hade vi dalen i lapporten.

Kontroll 3, 4 och 5 dag 2

Orkade man lyfta på huvudet så bjöd dag 2 på magnifika vyer. Foto: P Bergström

När vi närmade oss kontroll fyra såg vi ett lag komma in från höger och stämpla kanske fem minuter före oss. Nu var det "bara" en topp kvar, med en stigning på kanske 300 höjdmeter, och sedan kanske 15 km nedför in till mål. Såg faktiskt båda lagen före oss i stigningen mot kontroll fem, men vi tog tyvärr inte in något på avståndet.

Fint väder dag 2 på Kiruna Extreme. Foto: P Bergström

Efter att ha stämplat kontroll fem såg vi Abisko lååångt där borta, vi hade varit ute 5.20 och målet började hägra.

Kontroll 5, 6 och 7 samt målet dag 2

Men först skulle vi försöka ta oss förbi, eller i värsta fall igenom, ett antal lågväxta videsnår innan vi kunde ansluta på leden ner mot Abisko. Tyvärr finns det flera stigar upp mot lapporten än bara dom som är med på kartan, varför vi höll på att missa den stigförgrening som vi spanade efter. Hade bra koll på höjdkurvorna och vi såg i alla fall till att gå tillbaka upp genom lite djungel för att komma på rätt stig. Sedan skulle vi skära av från stigen och bara köra rätt på kontrollen, vilket dock inte riktigt blev som planerat. Vi kom in i björkskogen och såg mycket riktigt en sjö - perfekt eftersom kontrollen skulle ligga vid en sjö. Vid sjön fanns dock ingen skärm, plus att den låg kanske 40 höjdmeter för högt där det enligt kartan inte skulle finnas någon sjö... Vi fortsatte ner genom skogen och till slut såg vi ännu en liten sjö - äntligen rätt sjö. Kontrollen satt tyvärr rakt över på andra sidan sjön, vi gick runt istället för att simma över! Sedan led-löpning ner till kontroll sju och en grym slutspurt in till målet! Tack vare spurten kom vi precis under åtta timmar dag två. Som väntat hade Lasse och Jonas befäst sin förstaplats, jag och Mange fick acceptera fjärdeplatsen, vilket gjorde att Rockrunners återfanns både längst upp och längst ner i resultatlistan! Därefter bastu, bira, prisutdelning och bankett.

Såhär glad blir man när man sprungit Kiruna Extreme!

Sammanfattningsvis en fantastisk upplevelse och ett riktigt bra arrangemang med roliga banor!

NY MANAGER FÖR TEAM XVI

Det hann inte gå mer än ett dygn innan det blev managerbyte för Team XVI. Lemmy fick sparken eftersom han valde att förlägga Motörheads nästa (och enda i år) spelning i chokldasken i Linköping, Sådana tilltag måste såklart beivras! Att kan får kicken beror alltså inte på att han föreslagit Jack Daniels som sportdryck eller att han försökte få teamet att börja röka och dra ner på löningen. Tvärtom, Team XVI är mycket besvikna!

Ny manager blir Snaggletooth som utlovar riktig hårdkörning framöver. Det ryktas om dödsmetall, grislir, svett, högt ljud på hög höjd och fulträning. Eftersom Snaggletooth också heter Snaggletooth B. Motörhead och har smeknamnen Warpig, The Bastard og The Iron Boar är team XVI mycket nöjda!

PS Snaggletooth är kusin med teamets logga The Punisher. DS

MOTSOLSKUNGEN ÄR TILLBAKA

Pälle firade dagens anmälan till TJEX genom att sticka iväg på ett pass som en helt vanlig (om än något otränad) löpare. Men mitt under rundan på skuggsidan av Skeviksbacken skedde reinkarnationen. Han såg solens övre strålar, han kände vibbarna, han ökade (inte, men han tänkte öka) takten och slängde upp kameran (nåja ifånen) inte bara en utan två gånger och kände direkt att Motsolskungen is back!

16 FOREVER

TIOMILA 1988

Aldrig har väl Gert Fylkings ÄNTLIGEN och Handsome Dick Manitobas låttext i 16 FOREVER varit mer aktuell. De inringade grapparna (gupparna?) på bilden har nämligen idag bildat Team Rockrunners XVI och slängt in en anmälan till KEX (eller heter det Tjex?) 2014.

Teamets måtto är "KUNDE VI DÅ SÅ KAN VI NU"

För att uppmärksamma detta ute i världen (vimenar Obamabesöket, Zlatans näshår, Maddes påsättning, Källströms petning, Putins bögskräck och Rooneys panna är ingenting mot detta) har teamet skickat ut följande pressutskick till TT, PRO, BBC, HIF, NBC, KUNGAHUSET, SOFT, ROLLING STONE MAGAZINE, SVENSKA HUSTLER och HÄNT I VECKAN:

Pälle "Osynlige mannen" Hedlund och Mattias "LG" Carlstein bildar Team Rockrunners XVI. För ers högheter som inte förstår XVI så betyder de romerska bokstäverna siffran 16, precis den ålder som teamets två ess känner att de har. Anmälan till KEMM/KEX/TJEX allra extremaste klass är inskickad och nu påbörjar hårdträningen. Teamets manager LEMMY KILMISTER låter hälsa att teamet redan är ute i skogen och därför inte svarar på telefon men sportspegeln och annan media kan maila XVI@forever.nu för att boka ett möte.

LAPPORTEN 2013 DEL 2

Efter en skön natt i dubbelsängen låg både jag och Mange och sov räv innan klockan skulle ringa 06.00, laddade inför det kommande loppet! Upp med gardinen, och visst var det shortsväder (eller snarare grå himmel och låga moln).

Till frukosten hämtade Mange kartorna till första dagens bana. Såg ut som en rolig bana, lite snirklande för att ta sig från kontroll ett till två utan onödiga höjdmeter och för att slippa utmärkta videsnår, antingen runt eller rakt över från kontroll tre till fyra och sedan lite kam-löpning vid kontroll fem. Borde inte bli några större problem med orienteringen. 32,8 km fågelvägen lät ju överkomligt, men visst var det mycket upp och ner och visst blir ögat lite lurat av att kartan var på den något oortodoxa skalan 1:65 000.

Kiruna Extreme Dag 1

Mange hade tidigt gått ut med att vår taktik skulle vara "Ta rygg - var trygg", alltså ta rygg på Lasse och Jonas nu när inte Rydvall fanns i startfältet. Lasse och Jonas å sin sida hade gjort upp en egen taktik som var så superhemlig att inte ens jag och Mange fick veta den.

Buss till starten i Stordalen, inte Kaisepakte som vi gissade, och vi samlades vid stinsens gamla villa i skogen. Enligt Mange och Lasse så skulle man inte värma upp, så det var bara att vänta på startsignalen (dom som var orutinerade sprang runt och värmde upp). Och som vanligt var det nervöst och visst kändes det väldigt spänt - bergslöpning är ju tufft! 09.00 gick starten och vi drog iväg upp genom skogen.

Nu kör vi!!!

Lasse och Jonas hade sagt att dom skulle ta det lugnt i starten, jo tjena - när starten gick märktes intet av detta. Dom försvann som en avlöning mellan knotiga fjällbjörkar, och jag hade fullt upp att hålla koll på Mange. Trots att det bara var 34 lag som startade så kändes det lite rörigt i skogen med folk både här och där.

Kontroll 1 och 2 dag 1

Upp, upp och upp och sedan stämplade vi ettan. Snabbt iväg till tvåan, inom synhåll hade vi ett par andra lag som vi hängde på. Det gick fort, Mange låg och borrade, själv hann jag inte äta, inte dricka och knappt kolla på kartan eller kompassen. Spanade efter sjön vid 830 möh, men näe, den såg jag aldrig, men däremot en annan liten sjö som inte fanns på kartan. Det började branta på upp mot Lapportens östra topp och efter ett tag såg jag inte längre något lag framför. Men det var bara att fortsätta gå, eftersom jag inte hunnit fylla flaskan var den lika tom som i starten och inte fanns det något vatten bland alla stenar på vägen upp. Däremot blåste det rätt kallt, riktigt kallt faktiskt. Inte för att det blev så kallt om benen, däremot höll jag på att förfrysa fontanellen. Tog därför fram jackan och drog upp huvan på skallen innan vi fortsatte uppåt. Kontroll två satt där den skulle och vi kom rätt på - skönt, nu skulle vi bara ner 550 höjdmeter bland alla j***a stenar.

Det kunde vara lite bistert bland alla stenar på topparna. Foto: P Bergström

Kontroll 3 och 4 dag 1

Vi tråcklade oss ner mot kontroll tre och äntligen kunde jag fylla på flaskan. Såg inte kontrollen förrän vi var alldeles nära, sedan var det bara att stämpla och dra iväg på vägvalet runt till kontroll fyra. Vi såg laget på tredjeplats inte allt för långt före oss, och det var ju uppmuntrande. Var också dags att ta av sig jackan, nu när vi kommit ner från toppen blev det betydligt varmare. Vägvalet runt var lååååångt, men Mange låg och borrade på så pass att man knappt hann äta nånting, än mindre njuta av loppet... Kändes som att vi aldrig skulle komma fram, men till slut fick vi plaska ner i några bäckfåror och stämpla kontroll 4. Fyllde flaskan och snabbt iväg mot kontroll 5.

Kontroll 5, 6 och målspurten dag 1

Uppför igen, från 900 möh upp till 1 800 möh. Och en stor del av sträckan på stora stenar, ganska stora stenar, lösa stenar och jättelösa stenar - kort sagt så var det drygt att komma upp till toppen. Vi valde att gå långt in mot glaciären innan vi gick upp på kammen, tror det var ett bra val. Och med kanske två höjdkurvor kvar till toppen hörde vi lag framför oss, däremot var sikten inte längre än typ 30 meter med alla låga moln.

Sedan lite löpning uppe på kammen innan vi skulle försöka hitta en bra väg ner till kontroll sex. I nysnön såg vi spår av vad som vi gissade var Lasses Oroc, spåren fortsatte dock längre västerut när vi valde att börja skära ner mot kontrollen. Efter ett tag både hörde och såg vi ett lag framför oss, kul att man inte var helt själv på fjället. Vi hade flyt och hittade en liten ravin med ett smalt snöfält som sluttade neråt i nästan 500 meter, vilket gjorde att vi fick upp bra fart och kunde gå om laget som vi såg. Efter ytterligare ett tag såg vi ännu ett lag på vår vänstra sida, nu började det bli trångt på fjället. Kontroll sex stämplade alla tre lagen samtidigt, tror till och med att det blev lite gruffning runt skärmen. Nu bara spurten kvar på typ 40 minuter ner till nattlägret, bra tempo och jag ville ju inte släppa iväg något av dom andra lagen. När så nattlägret kom i sikte tänkte jag att nu drar vi på en rökare, Mange hängde på och vi fick en lucka som gjorde att vi kunde stämpla i nattlägret som tvåa - klart nöjd med detta!

Efter målgång satt kanelbullen fint!

Efter en lång och tuff första dag på 7 h 37 min väntade vila! (Vi fortsätter reportaget efter vilan.)

LAPPORTEN 2013 DEL 1

Förra året gjorde jag mitt åttonde Bamm. Kort efter avslutat lopp började platserna till 2013 års Bamm att fyllas upp - själv stod jag passivt kvar på stationen och såg tåget dra iväg. Kändes lite konstigt redan då, att jag inte skulle ha det där loppet i augusti att se fram emot, men nog skulle det dyka upp nåt annat roligt som jag kunde anmäla mig till. I december kom så schismen mellan Lapland Resort och IFK Kiruna till allmän kännedom och det kändes ganska skönt att inte behöva fundera på vad det skulle bli av med 2013 års Bamm. I samma veva började det ryktas att IFK Kiruna skulle arrangera en egen tävling, vilket senare kompletterades med ytterligare detaljer, och när vi nådde mars anmälde jag det nykomponerade laget Ladonia Fell&Rockrunners till tävlingen som nu fått namnet Kiruna Extreme (eller KEX!). Andra halvan av detta lag skulle alltså bestå av Mange Andersson från Ladonia Fellrunners, en erfaren bergslöpare med lår som Anja Pärson. Träningen flöt på bra och jämfört med tidigare år blev det ett utökat antal både långpass och backpass. Kiruna Extreme samlade inget jättelikt startfält, men det var trots allt första året och dom flesta var väl redan inbokade på Bamm. Lasse och Jonas lyckades i alla fall byta från Bamm till Kiruna Extreme, kul med lite sällskap från teamet.

Kiruna Airport

Introt till loppet följde i många delar det väl invanda mönstret från dom tidigare årens resa till Bamm. På torsdag morgon samlades vi vid svampen och stureplan för gemensam bilresa till Arlanda. Framme på Kiruna flygplats hade Mange en Ford Mondeo väntande, som tog oss ner till City i Kiruna och planerad lunchbuffé på Ferrum. Här fick vi dock ändra planerna, då buffén var reserverad för någon kvinnokonferens, varför vi snabbt stegade över torget och in på pizzeria Manuella. Efter att ha fyllt på maximalt med fett och kolhydrater gick vi vidare i Kiruna för dom vanliga besöken på systembolaget och ICA, samt för att dra, peta och känna på lite häftiga prylar och utrustning på Johan Anderssons butik Höjdmeter.

Manuella pizzeria

Bilresa upp till Abisko, som utgjorde årets TC, och i bilen diskuterades dom kommande dagarnas bana på fjället. Typ start i Kaisepakte och sedan upp mot Lapporten var väl vad vi kom fram till, vädret skiftade med ganska mycket låga moln.

Mange rattade Forden

Ska vi upp där???

På turiststationen var det mycket vandrare trots att det var sent på säsongen, och löparna från Kiruna Extreme dominerade inte direkt anläggningen. När vi kom till tävlingssekretariatet och hämtade våra nummerlappar var det i alla fall idel välbekanta ansikten, kul och visst kändes det väldigt familjärt.
För att fortsatta uppladdningen gick jag och Mange loss på pastafrossan, fördelen med en tävling i det mindre formatet var att vi slapp partytält och fick sitta i en riktig restaurang.

Pastafrossan dög inte till Jonas och Lasse,
som fjollade till det med Tjälknöl.

Mange och Jonas, proppmätta hårdingar

Lasse, aka Tänkaren, och en
springsugen Rockrunner

Pastafrossa

För oss rutinerade bergslöpare gick det snabbt att packa ryggorna, ute vid vågen tror jag vi kom fram till att alla fyra hade packningar på ungefär 4,8 kg .

Snabbpackat

Tävlingsmötet innehöll allt vi behövde veta inför våra två kommande dagar på fjället, och den största nyheten var att nu var det inte längre fjället, utan berget, som bestämde.

Innan vi gick och la oss för kvällen fanns det även tid för lite social samvaro i baren.

Innan vi somnade funderade vi mest på vilka kläder som man skulle springa i nästa dag. Shorts var tydligen givet enligt Mange, så frågan var mest om man skulle springa i den nya Kiruna Extreme-tröjan eller Rockrunners-tröjan. Till slut föll valet på Rockrunners-tröjan - mest för att inte smutsa ner Extreme-tröjan.

Unik Kiruna Extreme-tröja

Därmed slut för del 1. I del 2 blir det frukost, kartor, start av loppet och en ruskig massa höjdmeter och stenar.

DET E MYCKE NU

I natt öppnade anmälan till Kullamannen 2014, ett riktigt trevligt lopp där Lasse och Jonas kan stoltsera med friplatser. Och platserna verkar gå åt som smör i solsken, kanske är loppet redan fullt!

Och klockan 15.00 öppnade IFK Kiruna anmälan till Kiruna Extreme 2014, samtidigt som man släppte dom första detaljerna om loppet. Det blir TC på Camp Ripan i Kiruna och buss ca 6 mil till och från tävlingen. Tror att det här kan bli ett riktigt bra koncept i ett nytt häftigt tävlingsområde. Dom ca 100 lag som får plats i loppet kan räkna med en fantastisk upplevelse och ett suveränt arrangemang.