REKOMMENDERAT LOPP

Den som vill ha en genomkörare inför Stockholm Rogaining ställer med fördel upp i Mälarhöjdsterrängen. 10 tufft kuperade kilometrar på terrängspår (trail!) i anslutning till hårda söderförorter (Mälarhöjden, Bredäng, Sätra).

COOLA BILDER PÅ EMELIE FORSBERG

"Leave only your footprints behind"

MOURNE MOUNTAIN MARATHON - DNF

Kladdkarta

DNF vad fan är det nu då? Jo det betyder att vi lyckades med att hoppa över en kontroll dag 2. Ni ser kladdet på kartan som vi fick använda oss av. Man fick köpa egen karta och där efter fick vi kontrolldefinitioner (lappar) precis innan start med kordinationer som skulle ritas in på kartan. Vissa kontroller fick man ta i valfri ordning medan andra i rätt ordning. Struligt värre kan man säga och inte tala om hur kladdig kartan blev dag 2.

Dag1 bana är enkla ringar och dag 2 är dubbelringar. Det var dubbelringen mellan 128 o 137 som vi lyckades missa, hur man nu kan göra det. Men gjort är gjort.

Pernilla: Jag skulle ha haft en egen karta....

Så vi berättar väl lite om hur tävlingen var istället för det finns ju inget resultat att tala.

Dag 1
Det tog oss ca 20min att rita i kartan efter att vi försökt hitta de beskrivna koordinaterna på lilla papperslappen. Otroligt mycket längre än de andra. Sedan......
Det börjades med en brutal stigning från 75m över havet till 425m på mindre än 1km sträcka. Snacka om att vaderna fick sig en omgång från start. Starten var på ängen bakom huset och kontrollen uppe snett till vänster på toppen. 
Pernilla: Jag trodde att vaderna skulle sprängas efter någon timme, men det var bara att härda ut och gå på uppför.

Efter 3 kontroller tog vi ett vägval som nog ingen annan tog, då de visste hur jävligt det var. Vi kom in i ett karlhygge där det växt upp taggbuskar och där fällda träd låg kvar. Efter dåligt vägval fastnade vi i denna skitterräng och fick gå balansgång över stammar och försöka undvika att bli sönderrivna på benen. Detta renderade i att en sträcka på 250 m tog oss 15 min istället för 2 min om vi valt annan stig. Surt.

Pernilla: Den missen får jag ta på mig då jag tyckte att vi kunde gå på stigen som enligt kartjusteringen inte längre fanns. Balansgång på trädstammar över en gammal bäckravin full med taggiga björnbärsbuskar gjorde inte saken bättre. Jag ångrade djupt att jag föreslagit att gena...... (jag som inte ens hade en karta).

Orienteringen ända fram till 8:e kontrollen gick sedan bra, men sen valde vi fel igen.

Till 9:e kontrollen blev det ett rakt på vägval nedför stup och sen följa bäcken upp Pigeon Rock Mountain. Åter igen så fastnade vi i terrängen, fast nu i ett stup. Vi trodde inte att det skulle vara så brant. Detta tog oss nu även mer tid än nödvändigt, de lokala löparna tog ett runt om vägval runt Eagel Mountain och Slievermoughhanmore toppen. När vi kom nedför stupet efter mycket om och men så fastnade vi i ljung upp till höfterna, helt sjukt svårt att ta sig fram även om det var nedför så gick det otroligt långsamt fram till bäcken.

Pernilla: Det var nästan lite väl läskigt när vi försökte klättra ner för stupen. Ett felsteg och vi hade fallit några hundra meter ner..... tur att vi till slut hittade ett ställe att ta oss ner på någorlunda säkert. Jag ramlade säkert minst 10-15 gånger när vi väl var ner i ljungen, så fort man försökte springa fastnade man i ett hål.

Resten av banan in i mål gick bra förutom att Pernilla som hade sportidentpinnen lyckades slå sönder den ovetandes, så vi fick stämpla med stiftklämmor de sista tre kontrollerna in till mål.

Pernilla: Det måste ha varit en av mina oändliga vurpor som orsakade att vår pinne gick sönder. Knasigt nog nämnde jag precis innan att sport-identpinnen hade gått sönder för damlaget på KEX.

När vi äntligen kom i mål så vart det sedvanlig fottvätt och mat i kroppen och sätta upp tält. Vi småpratade med andra elitlöpare som småskrattade åt våra vägval under dagen och vi kunde senare konstatera att vi var långt efter de bästa men bara 2 min efter ledande mixlag. Detta lag bestod av multisportare från team Silva/Haglöfs och som så sent för 5 veckor sedan tävlade i Wales och slutade 2:a. Starka löpare att tampas mot alltså. Trots det hade vi haft en bra ledning OM vi undvikt våra dåliga vägval. Kan även informera att 50% av dag 1 kunde vi bara gå i den knähöga undervegetationen som ibland var knölig med tuvor som man snubblade på.

Pernilla: Lite frustrerande att knappt kunna springa. Bara att stega på uppför i ljungen och trippa på utför bland undervegetationen... Efter ca halva banan kunde jag konstatera att mina nya SARVA D'vil skor var hela, men mina fötter började bli trasiga....

I nattlägret fantiserade vi om all mat man kan ha med sig på framtida tävlingar: ett extra paket nudlar, varm choklad, coka cola, förslagen var många.

Dag 2

På väg till gemensam start på morgonen. Snygga va? Inritningen av kartan gick betydligt fortare denna dag, men som sagt även fel. Vi kom iväg tämligen snabbt och löpningen funkade bra där det gick att springa vilket för övrigt var merparten av denna dag.

Pernilla: Mitt största problem var mina fötter som inte var på min sida. Trots omplåstring med compeed i nattlägret gjorde sig blåsorna påminda. Skrålöpning med blåsor i hålfötterna är inget jag skulle rekommendera min värsta fiende. Men det var bara att härda ut och tänka på något roligare.

Denna dag bjöd på rolig orientering om man lyckades rita rätt på kartan. Kontrollplockningen vid Crenville var den värsta någonsin, här var det inte knähög undervegetation. Nä det var upp till höfterna och vi snubblade, ramlade och svor högt + att vi missade kontroller. Rent ut sagt småputta blev vi. Vi kom sedan vidare och det gick bra tills vi missade 117, då gick de ledande mixlaget om oss. Vi fick sedan jaga dem in i mål de resterande 7 kontroller, men de höll ifrån även om vi plockade in tid och avstånd på dem.

Pernilla: Det kändes som en liten seger vid varje kontroll vi plockade då man på förhand inte visste om man ritat in kontrollpunkten rätt. Kontroll 117 var en av de luddigaste kontrollerna. Om koordinaterna på kontrolldefinitionen stämde vet jag inte (jag tror inte det).

Väl i mål fick vi reda på att kontroll 121 saknades för oss. Vi var inte de enda som missat den, utan det ledande laget och ett ytterligare herrlag och damlag gjorde samma misstag. Vi slog oss ned och slickade våra sår och kunde bara inse faktum. Felet var bådas, Tomas som hade kartan och Pernilla som skulle hålla koll på kodsiffror i rätt ordning. Vi var lika skyldiga till missen. Vi åt lite och drack en del innan vi satt oss i bilen för att åka till hotellet vid flygplatsen i Dublin.

Sen åkte vi hem dagen efter. Vi kan bara varmt rekommendera denna tävling. Inte så stor, men vyerna och naturen var fin trots tuff terräng. Är tävlingen i de norra delarna av Mourne så är det enligt lokala löpare mycket finare terräng. Att lära sig rita i kartan är lätt, sen kan man ha 2 kartor med sig så får man en fin å ren karta dag 2 :).

Pernilla: Jag ska köpa nya OL-skor igen som inte ger blåsor. Fick just besked från VJ att slitaget på mina gamla var för stort så reklamationen godkändes inte. Surt...



KEX-PRESENTATION NR TVÅ

Nu har även KEX-Carro levererat en kort och väldigt precis presentation som likt alla andras ligger under DETTA ÄR TEAM ROCKRUNNERS

KEX Team SEXton del 3

Jomen nu har det gått runt en månad sen vi kom i mål och lite drygt en vecka sen kapitlet om första KEX-dagen så det är dags att gå genom vad som hände i nattlägret:

Efter den godkända utstämplingen smakade KEX-bullen fenomenalt. Benen var för stela för att tåla stretching så vi stretade upp en KEX-kurva där David rekat några bra platser för teamens pyttesmå tält. De svettiga tävlingsställen byttes ut mot varma överdrag. Team SEXton hade innan tävlingsstart bestämt att Pälle skulle ansvara för tältuppsättning och LG för vattenhämtning och matlagning. Det höll på att fallera direkt då LG upptäckte att han dragit en säkerhetsnål genom splitternya drybagsäcken. Eftersom det är svårt att hämta vatten med läckande påse blev det krismöte. Vi konstaterade att Pälle var för stel för att hämta vatten och att LG inte klarade instruktionen om hur man sätter upp tältet. Mötet avslutades med att LG hämtade vatten i Pälles fortfarande hela säck. Puh, där var det nära att det skulle gå åt pipan!

Medan tältet restes och vattnet värmdes kom i tur och ordning Jonas/Mange, Tor/Pernilla och Krister/Mats in i mål. Alla smaskade KEX-bullar, bytte kläder och satte fart med liknade verksamhet. Tiden gick de enda som saknades var Team Rockrunners KEX-en men till slut kom tjejerna som kämpat på starkt och så var alla i mål.  

Medan tältet restes och vattnet värmdes kom i tur och ordning Jonas/Mange, Tor/Pernilla och Alexandra/Carro in i mål. Alla smaskade KEX-bullar, bytte kläder och satte fart med liknade verksamhet. Tiden gick de enda som saknades var Team LadoniaFellRockrunners men till slut kom gubbarna som kämpat på starkt och så var alla i mål.

Kvällsbestyren klarades av med en knippe BAMM-rutin i ryggmärgen. Även LG agerade rutinerat och det märktes inte alls att han var helt grön på dessa uppgifter. I stora drag kan man sammanfatta allt med att den första middagen var delikat, kvällsmyset med chips och sportdryck sådär och den andra middagen rätt äcklig. Däremellan klämdes det in ett möte där nattlägerchefen informerade om morgondagens tider och så delades morgondagens kartor ut. Largebanan så stor men inte omöjlig ut:

Det började mörkna så vi ålade in i tältet. Sömnen var inte långt borta och sen drömde vi söta (mar)drömmar om höjdkurvor, sten, snöfält, kramp, skoskav och inte en enda bom. Fortsättning följer i ett kapitel inte alls långt borta.

MOURNE MOUNTAIN MARATHON

Pernilla och Tomas i Elitklassen, Nordirland

Äntligen är det tävling på hög nivå igen för Tomas, han hjular och jublar högt hemma i sin lilla skidbacke som han haft många träningspass i nu senaste tiden. Pernilla grundade med Kiruna Extreme för några veckor sedan och segerns sötma där med Tor sitter säkert kvar i henns ben och lynne.

Nu ska vi 2 återigen försvara första platsen, för så länge vi har varit team så har vi alltid gått segrande i vår klass. Senast var förra året på OMM och 6h Rogaine. Det är första gången vi tävlar i Nordirland och det är enligt Magnus Andersson i Team Fellrunners en tämligen tuff tävling där undervegitationen är påtalig och gör det svårsprunget. Men ju tuffare desto bättre och Magnus tror starkt på vårt team vilket bådar gott  :D

Hur som helst, kolla in på denna länk och leta fram resultat för oss under lördag och söndag så får ni se om vår segrsvit fortsätter eller inte. http://mourne2day.com/

NYA TEAMLÖPARE

Teamets alltiallo (webmaster och discjockey) har den stora äran och glädjen att meddela att teamet fått tillökning. Nä det är ingen baby som sett dagens ljus utan det är de två rutinerade KEX:en Alexandra Svanström och Caroline Westbom som efter hårda tester (KEX Large) och tuffa omröstningar (läs tjat) beviljats medlemskap i världens hårdast rockande bergslöparteam.

Presentation av Alexandra finns på DETTA ÄR TEAM ROCKRUNNERS och Carro har lovat sin inom kort. Dessutom är de skyldiga omvärlden ett reportage om upplevelserna i den ooootroligt tuffa uttagningstävlingen KEX Large.

ROLLING SKIS

Det är vingligt, det går fort, det är läskigt, det är bra träning, det är farligt, det är jobbigt, det går långsamt, det är svårt att stanna, det är inte bakhalt, det är rullskidor!

KEX TEAM SEXton DEL 2

Väckningen var ställd på 05:45 men eftersom stuga 21 inhyste 4 gubbjävlar var alla vakna långt före alla telefonsignaler. När vi tittade ut genom fönstren såg vi ingenting för den beryktade Tåke hade gett sig in i matchen. Ack och ve hur ska det se ut på bergstopparna om det ser ut såhär bland björkarna i Kiruna?

Trots dimman hittade vi Ripans huvudbyggnad utan bom. Att spika första kontrollen är alltid skönt! Vi var till och med där innan de hade öppnat men frukostkön var ändå längre än en normal bajamajakö. Till slut kunde i alla fall diverse energi stoppas i de sen gårdagen stinna bukarna. Pigga ben tog oss tillbaks till stugan för finjustering av ryggsäckar och utrustning.

Eftersom Tomas inte var med gick toabesöken galant så ett ögonblick senare stod vi på pass utanför den första bussen. Hela gänget hade fortfarande tätkänning!

Nikkaluokta ligger ungefär en timma från Kiruna så det fanns gott om tid att diskutera vägval och höjdkurvor. Någonstans halvvägs började himlen spricka upp och när fjällen tornade upp sig såg man alla toppar klart och tydligt. Väl framme blev det sedvanlig foto-, kiss- och skoknytningspaus. Med solen kom värmen så de flesta petade av sig något plagg innan det var dags att gå in i startfållan. De sista fem minuterna gick alldeles för fort och om man var nervös så var det bara att sluta med det för nu var vi iväg.

Extreme- och medium skulle rakt fram längs leden mot Kebnekaise medan vi i large skulle direkt höger för att klättra upp på första berget.

Det började med platt grusväg som blev platt stig som blev platt knixig stig som blev stig i svagt motlut som blev uppförsstig som blev knixig uppförsstig.

Tempot var högt så pulsen steg snabbt från grönt till gult till rött. Hade det handlat om skateskidåkning kan man säga att vi tvingades gå från fyrans till treans till tvåans växel långt innan det började bli brant på riktigt.

Det låter bättre att säga att vi lät några snabba lag dra ifrån men egentligen var det bara så att vi inte kunde hänga med deras fruktansvärt höga fart.

Trädgränsen vid Kakinjunnje passerades. Därefter följde nån kilometer med mjuk och fin fjällhedssluttning. Det gick fortfarande för fort så pulsen rusade på rött men när vi kom till den brutala stigningen från 820 till 1160 höjdmeter på en km kändes det som att vi var inne i matchen. Denna stigning var likt Bajenbackens liftspår och 340 höjdmeter var som att riva av lite dryg 4 sådana och det vet vi ju hur man gör. Uppe på toppen kom stenskravlet men rätt snart var vi framme vid ettan på 1184-toppen.

Långsträckan till tvåan började med skrå en bit för att sen bära av nedåt och åter nedåt mot Cievrrajohka. Ett litet plask i det forsande vattnet, påfyllning av flaskor innan det bar av uppåt och åter uppåt längs Cievrracohkas sluttning.

Vi passerade dagens första snöfält innan det blev seg stenskravellöpning in mot sjön. Den bemannade kontrollen syntes på långt håll men kom aldrig närmare. Pälle hamnade i någon sorts svacka, gnällde och sprang fegt och långsamt i stenskravlet. LG peppade på bra och vips var vi framme vid 39:an samtidigt som några mediumlag kom från sin etta vid kontroll 35.

Till trean skulle vi återigen ner i en svacka men det var ingen svacka som helst för det var Tarfallavagge. Fast först var det stenskravel och stenöken på platten som aldrig ville ta slut. Idogt kämpande, nötande och svärande tog oss så småningom fram till denna fantastiska vy. Kontrollen vid bron syns något till höger om bildens mitt och längst upp till höger ligger Tarfalastugorna. Problemet var bara att vi skulle ner ca 400 höjdmeter där det platta stenskravlet följde med ner längs sluttningen.

Vi fick en bra väg i början men sen tog det stopp., Den andra halvan av sluttningen var om inte på liv och död i alla fall ganska läskig och väääääldigt lååååångsam. Vi drog upp ett par tre rejäla stenras, sparkade sönder några tår och skinnflådde Pälles hälsena mot en vass sten. Trodde aldrig vi skulle komma ner men efter sju sorger, åtta bedrövelser, men otroligt nog, noll vurpor stod vi på leden. Den gungiga bron passerades och vi kunde stämpla vid kontrollen som satt på andra sidan.

Det var några lag bakom så energistoppet och vätskepåfyllningen blev kort. Kontrollvakterna peppade på. Stärkta av det fick vi äran att uppleva härlig ledlöpning i hela 300 meter (!) innan vi skulle uppför nästa brutala stigning.

Att klättra från bropassagen på runt 800 m till Kebnetjåkkas topp på 1769 m innebar en stigning på över 950 höjdmeter. Det var bara att kavla upp ärmarna, borra ner blicken och kämpa på. Det var hyffsat underlag i början men uppe på platån var stenöknen oändlig. Tåke var på väg in i matchen och han dolde ett tag både Kebnetjåkkatoppen och Kebnekaijes två toppar men allteftersom vi närmade oss så lättade han. Orienteringen blev därmed hur enkel som helst.

Vi, eller i alla fall LG, kunde till och med njuta lite av utsikten. Pälle muttrade mest över att alla d-la stenar aldrig tog slut. Till och från såg vi storglaciären till höger och Kebnekaises bägge toppar lurade majestätiskt en bit ovanför. Vi gnetade på längs kammen och LG pekade var vi skulle:

Storglaciären var jättestor och vit där den bredde ut sig några hundra höjdmeter nedanför kammen. Det var verkligen inte läge att vara höjdrädd. Utan resultat spanade vi efter vrakdelar från det störtade Herculesplanet. Antingen var det bortstädat eller så var det fel glaciär. (Efterforskning vid datorn säger att man städat bort flest vrakdelar på Rabots Glaciär på andra sidan toppen.)   

Sakta men säkert närmade vi oss 1769-toppen. Efter en evighetslång stigning kom vi in i nysnö som låg över ca 1600 höjdmeter och till slut var vi uppe. Tåke var helt borta så utsikten var magnifik, glaciärer, bergstoppar, stup och dalar så långt ögat kunde nå. En sagolik tur med vädret och det blev ett sånt "moment" (som kommer nån enstaka gång, på mina ca 10 bergslopp har det väl hänt kanske 3-4 gånger och nu fick LG uppleva det på första racet) på toppen där varenda svettdroppe och svordom betalar sig gånger 100! Lite lätt religiösa och sentimentala passade vi på att njuta i någon minut. Vi firade med en selfie och lite energi innan det var dags att bege sig.

Nu var det "bara" utför ca 1100 höjdmeter till sista kontrollen, nattlägret, KEX-bullen och en mycket välförtjänt vila. De första 100-200 höjdmetrarna var i nysnö så det var halkigt men det gick utan missöden.

Vi trodde det skulle bli svårt att hitta den rekommenderade (prickade) vägen ner mot Ladtjovagge men det var en del spår i snön. Dessutom var sikten fortfarande god. Det var egentligen bara att hålla vänster och ha koll på snöfältet ännu mer till vänster.

Just som vi snackade om att vi klarat hela dagen utan vurpor stod LG på ärschlet ordentligt i branten. Han hamnade med huvudet före ner bland några stenar men det gick otroligt nog bra. Bägge blev chockade och LG blodig på knäna. Skärpte oss, slutade snacka och fortsatte ner mot jokken. Sakta men säkert närmade sig bron allt mer.

Vi lyckades till och med frammana nåt som skulle kunna vara en antydan till tvättäkta H-16-spurt in mot kontrollen. Stämplade på 100 och gasade lite till men när det började gå uppför mot mållinjen sjönk farten till gång. Skandal!

Team SEXton stämplade ut på SEXtonde plats. Mer passande än så kan det ju inte vara! LG kommenterade att vi faktiskt suttit på plats SEXton på flyget också. Nu måste vi vila så nattlägrets förehavanden kommer i del 3.

MALMOE

Högt hus i Malmoe

Lång bro från Malmoe

Zlatans hus i Malmoe

Organic Food Bar. I Malmoe

KONTRASTER

Skrev följande text till IFK Enskedes pappersklubbtidning EKOT. Tänkte att även de enstaka läsare som hittar till detta mörka hörn på internet skulle få läsa om: 

KONTRASTER

Efter att ena helgen genomfört Midnattsloppet och andra helgen Kiruna Extreme Mountain Marathon (KEX) fick jag av Ekotredaktionen den delikata uppgiften att jämföra loppen. Uppdraget blev att göra en vetenskaplig analys eftersom det med största säkerhet inte går att hitta större kontraster mellan två lopp.

DELTAGARANTAL

Midnattsloppet hade 42044 anmälda, 31389 startande (75%) och 31260 löpare kom i mål (99,5%). 129 DNF (did not finish) på 31389 startande känns är extremt lite. Kan det rentutav vara rekord? 

KEX hade 200 anmälda (100 patruller), 160 startande (80%) och 116 kom i mål (73%). Egentligen är det något bättre då 22 löpare (11 lag) blev diskade då de felstämplat på sista kontrollen som satt lite illa till.

INBJUDAN

Midnattsloppet är tillsammans med Stockholm Marathon, Göteborgsvarvet och Lidingöloppet ett av Sveriges största lopp så det går inte att missa eftersom det pumpas ut reklam överallt, hela tiden. Normalt sett blir dessa tävlingar fulltecknade nästan innan anmälan öppnat. Midnattsloppet är ett undantag då man släppte till fler startande ända till tävlingsdagen. När PM kom ut var det 37000 anmälda som sista veckan steg till 42044.

KEX är däremot lika lätt att missa som en Gotländsk grop. Man måste verkligen veta att tävlingen finns, var den går och hur man hittar dit. Trots det blir tävlingen fulltecknad nästan innan anmälan öppnat. Skillnaden är att taket är 100 lag, 200 löpare, för att det inte ska vara så trångt på fjället.

PM

Till Midnattsloppet får man hem en superflashig tidning med bilder på de rosa tröjorna man ska bära, intervjuer med kändisar, reklam för kompressionstights, de hetaste, lättaste och coolaste skorna, wraps, SATS mm. Banprofilen är helt platt (nä här ljuger jag för de har ritat in Vita bergen och backen upp till Mosebacke som två hack som ser ut att nå över trädgränsen). Det finns tips på hur man ska ladda eftersom en mil är jättelångt och jättejobbigt. Man ska dricka mycket vatten, äta kolhydrater och inte gå ut för hårt.

Till KEX får man själv leta upp PM på internet. Det är en PDF-fil med fyra sidors fakta om vad man ska ta med sig ut på fjället. Allt är svartvitt och de enda bilderna är några grafer på höjdprofilen som är på tok för hög (här ljuger jag inte för den går typ inte under trädgränsen en enda gång). De bjuder inte på en enda intervju, ingen reklam, inte ett tips. På sista sidan återfinns några logotyper på kärnan av företag som ställer upp. Hela känslan är att här ska man minsann själv veta vad man gett sig in på.
 

TÄVLINGSCENTRUM

På Midnattsloppet trycker man in 40000 löpare och nästan tio gånger mer publik på 571 hektar stora (lilla) Södermalm. Ön har ca 101000 invånare och blir alltså mer än mångdubblat denna kväll. Alla ska springa eller heja och trängas. Men det blir väldigt mysigt!

På KEX sprider man ut 200 löpare i Sveriges största kommun, Kiruna, som är 20 551 kvadratkilometer stor. Kiruna stad har ca 18000 invånare och kommunen ca 23300 invånare. Då är ändå något tusental nere i gruvan så det är gott om plats. Ingen ska springa eller heja och trängas. Men det blir väldigt mysigt då det blir en känsla av att alla känner alla.

TÄVLINGSOMRÅDE 

Södermalm är ca 2 km från Norr till Söder och 5 km från väster till öster. Det blir lika trångt som på Tele2 arena när Hammarby spelar!

Kiruna kommun är ca 180 km från norr till söder och 220 km från väster till öster. Trots att tävlingen avgjordes vid Nikkaluokta-Kebnekaise-området fanns det jättemycket plats. Trots det var det ändå trängre på fjället än på Tele2 arena när Djurgården spelar.

KLÄDER

De som springer Midnattsloppet är snygga, parfymerade, hårsprayade (nåja kanske inte alla men de flesta). De har kompressionstights, nyinköpta Nike Lunarglide 6 (som de köpte efter att de sett annonsen i det flashiga PM:et), mobiltelefon med runkeeper, hörlurar och senaste spellistan med rätt BPM för att springa i takt.

De som springer KEX är fula, luktar svett, okammade (nåja kanske inte alla men de flesta). De har en väl insprungen ryggsäck, slitna nylonbyxor eller tights med gällivarehäng. På fötterna sitter gamla orienteringsskor för att inte få skavsår. Enda teknikpryl är en höjdklocka så man inte går för lågt på fjället. Vissa nördar tar med GPS-klockan för att logga rutten. Fast det funkar aldrig för batteriet räcker inte hela vägen.

PUBLIK

På Midnattsloppet är det minst dubbla led med publik längs hela banan. På några ställen är det mångdubbelt mer men det är aldrig mindre. Utöver det finns diskjockeys, liveband, sambaorkestrar och högljudda speakers. Inte en lugn stund på hela loppet.

På KEX står någon man, hustru, barn och vinkar adjö vid starten för att komma tillbaks 1,5 dygn senare. Utöver det finns en handfull vandrare, bergsklättrare och renar ute på fjället. Det är lite heja, heja och kaos i starten men sen infinner sig lugnet. Enda hejarop kommer från andra löpare, kontrollvakter och fjällripor.

DELTAGARE 

Jag tänkte att jag skulle avsluta kontrastanalysen med att alla unga och snygga springer Midnattsloppet och alla gamla och fula springer KEX men sen kom jag på att jag sprang bägge. Därmed föll hela analysen för man kan ju inte vara både ung och snygg och gammal och ful samtidigt?

UPPLEVELSE

På Midnattsloppet är folkfesten majestätisk. Känslan av att springa längs kajen mot Danvikstull där megastora högtalare pumpade ut I love it med Icona Pop fick armarna att knottra sig. Trots att det är musik jag avskyr alla dagar i veckan kunde jag inte låta bli att sjunga med och sträcka ut stegen. För att inte tala om hur det var att träda in i ljustunneln upp mot Sofia Kyrka. Jag som egentligen gillar mörker och en ensam pannlampa sprang med en stort smajl på läpparna hela backen.

På KEX är ensamheten majestätisk. Känslan av att springa (förlåt gå, det var uppför) längs bergskammen mot Kebnetjåkka när dimman svepte in och stenskravlet var oändligt fick armarna att knottra sig. Trots att jag avskyr dimma och sten alla dagar i veckan kunde jag inte låta bli borra ner ögonen i backen och sträcka ut stegen med ett smajl på läpparna hela backen.

ENSAMLAG

Midnattsloppet är ingen lagtävling. Det var undertecknad mot staden.

KEX är en lagtävling. Det var undertecknad (rutinerad fjällräv som sprungit ett gäng BAMM) och Mattias Carlstein (fd Balck, som gjorde premiär, han var som en kalv på grönbete) mot fjället. 

RESULTAT

På bägge loppen varierade resultaten. Fast att komma 13:e plats måste ju vara bättre än att komma 4753:a!

Snedskrivet av Pälle

KEX TEAM SEXton DEL 1

Efter att anmälan gick in körde team SEXton en handfull gemensamma och ett gäng egna pass av varierande kvalitet. Intentionen var extremklassen men eftersom bägge bytt jobb kom tiden ifatt oss. Vid näst sista och sista gemensamma passet diskuterades därför ett eventuellt klassbyte. Vi vägde för- och nackdelar och kom fram till att fördelarna vann klart för ett byte. Nackdelarna var att bli retade av teamkamrater och att inte få se hela Kebnekaisefjällen. Vi bestämde oss men fortsatte hetsa som vanligt. När Tor och Pernilla bytte från large till extreme sa vi att vi skulle bytt till ännu längre om det funnits en sån klass. Men när banprofilen kom sjönk fördelsövertaget för vi blev sugna på Kebnekaises topp. Fast banan var ju 38 km och 3364 höjdmeter hög så vi ändrade oss igen. Beslutet var fattat men vi väntade in i det sista med offentliggörandet. Bluffen var fulländad!

Till skillnad från oss tränade vissa för mycket. På det första (inte slutliga) genrepet haltade Lasse med tejpad fot och Jonas med lindat lår. Det rådde oro i andra lag (men inte i vårt) och det slutade med att Lasse tvingades kasta in handduken. Jonas övertalade Mange att hänga på långt och inte minst snabbt. Mange hakade på men blev såklart nervös. Nästa dag sökte han desperat efter Maxim Carboloader för att orka. Manges teammate, Hälsporre-Fredrik, kunde äntligen få sin vilja fram och gå ner i large. Nytt lag bildades tillsammans med Höjdmeter-Johan. Därmed blev de konkurrenter till SEXton.

Inför avresan bokade Team LadoniaFellRockRunnersLagÄndrers samling utanför centralen. Team SEXton följde klungan och gjorde likadant. Fastän LG kom i tid var han fem minuter efter Krister och då hade Stress-Mange redan lastat in sina passagerare och åka. Team SEXton kom iväg strax efter men gjorde en stark upphämtning på motorvägen. Vid bagageincheckningen var vi nästan ifatt och efter säkerhetskontrollen var klungan samlad. I väntan på avgång blev det en extra stödfrukost på MAX.

Flyget gick lika bra som det brukar så vi landade på Kiruna Airport ett par minuter före utsatt tid. Hyrbil var bytt mot förbokad taxi så Krister behövde inte springa till hyrbilskön. Väskorna kom som de skulle och en handbromssladd senare var vi framme på Camp Ripan.

Incheckningen gick grymt bra för Team SEXton och hangaroundsen Krister/Mats. Däremot hade Lagändringsstugan problem då de inte visste vem som bokat vad och till vilket pris. Orutinerat!

Vi begav oss ner på stan för lunch och panikshopping. Ferrums lunchbuffé var på väg att stänga så vi länsade det sista och fick kocken att steka mer pannkakor. Pälle hade som vanligt glömt sporken och springkalsonger så det blev besök på Höjdmeter där Johan lyckades lura på oss gas och lite mer energi. På Intersport hittade Jonas ett par nya tävlingsshorts i dun. Bra för nästa vintertävling! Självklart blev det ett besök på ICA och affären med gröna skylten. Vi styrde kosan tillbaks till Camp Ripan och tävlingskansliet för uthämtning av nummerlappar. Den nyrökta renen var nyrökt och vi saknade väl bara möjligheten att köpa en KEX-tröja.


Ryggsäckarna packades, vägdes, packades om och vägdes igen och så en tredje gång innan vi var helt nöjda. Vågarna fanns i andra lägenheter så vi gick på känn och kom fram till att allas säckar vägde lika mycket och det var ganska exakt 5 kg.

Klockan sa att det var dags att äta igen. Ingen var sugen på något, särskilt inte pastabuffé och eftersom stugornas kök var minimalistiska blev det ingen flygande STARCUS. Det blev ytterligare en promenad ner till stan och ett besök på The Bishops Arms. Kolhydrater och fett intogs i diverse olika former. Tunga om buken hasade vi tillbaks till tävlingsmötet.

Tävlingsledare Peter Niemi, banläggare Martin Morell och övergeneral Anders Morell drog det gamla vanliga bildspelet. Höjdkurvorna är jättehöga, dimman heter Tåke och fjället bestämmer. Nyheter för i år var att damen på bilden med den höja höjdkurvan som varit med på bild i runt 10 år är mamma Monica Morell och att kodsiffrorna satt upp och ner. Nästa morgon skulle vi upp tidigt så vi begav oss mot stugorna och sängarna. Vissa panikpackade en sista gång. Andra uppdaterade hemsidan och drack en kolhydratsenhet till. Sov gott!

SEGER på KEX lag XV

Kiruna Extreme, smaka på namnet. 99% av alla man beskriver tävlingen för tror att ingen vanlig motionär kan genomföra tävlingen. För mig kändes det som vilken annan tävling som helst. Lite föraningar om stenig blockterräng hade jag dock.

KEX har varit ett av de stora målen för året, då anmälningstaket nåddes redan förra hösten. Både Tor och jag har tränat på bra under året, men gemensamma träningar har lyst med sin frånvaro. Veckan innan start lyckades vi få till två pass: ett i Hammarbybacken och ett långpass. Passet i Hammarbybacken kändes bra för oss båda, vilket bådade gott inför KEX. Dock satt träningsvärken i väldigt väldigt länge, ända till långpasset söndagen innan loppet...... Jag lyckades övertala Tor om att byta upp oss från Large till Extremeklassen, trots att han var riktigt orolig för att det skulle bli för långt och omöjligt att klara av. Jag kontrade med att skicka över en länk till de fyra ökenloppen och då gav han med sig. KEX är INTE långt.

Jag och David tjuvstartade resan upp till Kiruna en dag innan resten av Rockrunnersgänget. När vi klev av flygbussen i Kiruna fick vi en första anblick av staden. Fina välbyggda charmiga hus? Nej, betongdjungeln hade inte förändrat sig ett dugg sedan 2001 då jag senast var här. Det måste vara en av Sveriges fulaste städer. Kanske lika bra att stadskärnan ska flyttas? Vi fick en lugn onsdag i Kiruna, men ett fint pass upp på Luossavaaratoppen bredvid Camp Ripan. Benen kändes ganska lätta. Davids tävlingspartner lös dock med sin frånvaro, då han drabbats av en skada tidigare under våren. Trots ihärdiga försök att hitta en ny partner såg det mörkt ut när tävlingsdagen närmade sig. Ett sista tappert försök gjordes på tävlingskansliet, men ingen hörde av sig. David var lite moloken, men bestämde sig för att ändå ta en karta och köra själv till nattlägret.

På torsdag eftermiddag dök övriga Rockrunnersgänget upp. Tor och jag började genast att packa ryggorna och jaga de sista grammen. Inte mindre än tre vågar var på plats i vår stuga. Man kan inte lämna något åt slumpen. Efter lite diskussioner fram och tillbaka var vi nöjda. Ryggorna vägde 4,2 och 4,3 kg. Lätt och bra, trots att mina Gore Tex byxor är tunga (skämskudde för dom...). Sedan bar det av till Bishop's Arms för en matbit. Ingen veganmat på menyn, men jag fick i alla fall något i magen, avsaknaden av protein kompenserade jag men lite öl. Glada i hågen återvände vi till Camp Ripan för tävlingsmöte. Föraningarna om stenig blockterräng var helt riktiga. Lite gräs skulle vi få se i alla fall. Jag hoppades in i det sista att det inte bara skulle bli stenig blockterräng då det inte är min specialité.

Tillbaka i stugan blev det lite justeringar av packningen, uppladdning med rödbetsjuice och utdelning av Organic Food Bars till övriga gänget. Sedan fick vi en god natts sömn. Efter en lång hotellfrukost var vi redo för avfärd mot starten. Bussarna fylldes med förväntansfulla löpare och vi rullade iväg mot Nikkaloukta. Och så stod vi äntligen på startlinjen. Den tysta starten gick och vi var iväg. David och Mållgan startade en stund efter den officiella starten. Nästan hela Rockrunnersgänget slog följe på stigen mot kontroll ett. I mixklassen i Extremeklassen var det endast 3 lag som ställde upp. Ett av de andra mixlagen (Petra och Niclas) och drog iväg som två skållade råttor tillsammans med Björn Rydvall (med tjejen hängande i gummiband), men vi struntade i dem och körde i vårt tempo. Varför hetsa iväg på på en lång tävling? Tor blev lite nervös och undrade om vi verkligen skulle kunna vinna vår klass? Vi körde på och la oss sedan strax bakom Jonas och Magnus upp på berget till första kontrollen. Klättring, klättring, klättring, men bara en föraning om vad som skulle komma. Björn Rydvall och company tog ett högervägval runt, men vi skråade över berget. När stigningen tilltog försvann Jonas och Magnus snart ur sikte. Lika bra det och vi kunde köra på i vårt tempo. Vid kontrollen var vi 5:a totalt och 2:a mixlag.

Ut från första kontrollen körde vi lite krokigt, men det gick hyfsat att springa utför på det fina gröna underlaget och sedan drog vi på lite på stigen in mot andra kontrollen. På väg till tredje kontrollen passerade vi genom nattlägret under ivriga hejarop. Lite knäckande när man får hör att det bara är 2000 höjdmeter kvar.....

Påväg till tredje kontrollen passerade vi ett kritiskt parti när vi skråade längs Tolpagormi. Det var så brant att arrangören hade placerat ut två säkerhetsvakter. Morell annonserade glatt att vi var första mixlag och inte så långt efter nästa herrlag. Vi skymtade Petra och Niclas strax bakom oss och vi la på ett extra kål. Det visade sig efteråt att vi gått om dem till kontroll två. Det var bara att hålla blicken fixerad på underlaget och knata uppåt. Det var ingen led för vanliga svensson, hade det varit regnigt och dimmigt hade det varit livsfarligt att passera. Vid det här laget var det bara sten och klippterräng och fötterna började kännas lite mörbultade. Tårna och fötterna fick ideligen smällar av diverse stenar och klippblock, men det var bara att bita ihop och klättra vidare. Vi hoppade vidare på de oändliga klippblocken och när vi inte trodde att det kunde vara mer klippblock blev det ännu mer.

Lite motvilligt fastnade jag en på en bild...

Vi plockade tredje kontrollen och påbörjade sträckan till sydtoppen på  Kebnekaise. Vi såg inte skymten av Petra och Niclas, dom verkade ha sackat efter. Sträckan var evighetslång och vi såg miljontals av stenar. Det var en lättnad när vi äntligen nådde leden upp till sydtoppen. Vi mötte Rydvall och andra herrlag som var påväg ner från kontrollen. "Jag hatar stenterräng, det går ju inte att springa" slängde jag ur mig och Rydvall kontrade med "Jag älskar den här terrängen, min favorit faktiskt". Ja, vad säger man? Bara att träna klippblockslöpning till nästa år. Leden kantrades också av glada turister som i full mundering klättrade upp mot sydtoppen. Med lite påhejning från dem kändes det genast bättre.

På väg ner från toppen mötte vi Petra och Niclas (mixlaget) som var på väg upp mot toppen och Tor blev väldigt stressad igen. Jag försökte lugna ner honom och ta det lugnt och köra på. Vi hade inte läst kartan så noga på vägvalet ut från toppen, det var ju bara utför och sedan ner till nattlägret. Men var det det? Nej, vi skulle passera den "lilla" toppen Vierranvárn med ytterligare 200 höjdmeter. Sten sten sten, tårna började göra ruggigt ont och ner från toppen gick det väldigt långsamt för min del. Jag vågade knappt hoppa mellan stenarna med mina ömma tår. Jag bet ihop och till slut efter en evighet på blockstenberget kom vi ner på stigen mot nattlägret. Äntligen fick man sträcka ut benen lite. Vi genade lite över de härliga gräsbeklädda vidderna ner mot sista kontrollen. Jag noterade surt att min ena sula hade lossnat från skon. Inte nu igen, tänkte jag. Jag mindes BAMM för 12 år sedan när sulorna lossnade helt andra dagen, det var min värsta tävling någonsin, alla kategorier inräknade.......

Vi spurtade i mål och kände oss ganska nöjda med dagens bravader. Tor blev helt utslagen och sjönk ihop i en hög. Han glömde att byta om till torra kläder och få i sig lite mat. Det får bli lite bättring med det till nästa lopp. Efter lite mat och ombyte kändes allt mycket bättre och vi började planera inför etapp 2. Det största orosmomentet var mina skor. Skulle dom hålla ända in i mål? Av erfarenhet visste jag att tejp inte håller speciellt länge. Vi lånade ihop lite tejp och hoppades på ett underverk dagen efter.

Vi var först ut i jaktstarten tillsammans med Rydvall och första damlaget i mixklassen och lite andra ledande lag. Vi försökte hänga på till första kontrollen, men mina tejpade skor kändes inte helt stabila. Redan upp till kontroll två lossnade tejpen och sulan började glappa. Sko nummer två verkade också var på G. Vi körde tillsammans med damlaget uppför till Kebnetjåkka och dom verkade riktigt starka. Det gick hyfsat att köra på uppför trots glappande sula och vi knatade på i bra tempo upp mot tvåan. Sten och blockterrängen skulle väl ta slut snart, tänkte jag surt. Men ack så fel jag hade, detta var bara början. Tor plockade fram lite remmar med lås från sin rygga och vi spände fast sulan lite provisoriskt.

Ner mot Tarfalabron var det stenöken deluxe. Utförslöpningen i skor med två glappande sulor var inte helt optimal. Jag fick ideligen stanna och spänna skorna och ibland byta remmar. Jag svor över skorna och konstaterade att Eva i damlaget verkade dansa fram över stenarna och bara försvinna iväg. Damlaget fick ett rejält försprång och vid tredje kontrollen fick vi dessutom stanna för att fixa skorna igen, big time. Jag började bli trött på att snubbla på sulorna. Tor låg ibland långt för mig och jag misstänkte att han var inte så lite irriterad på att vi inte gick/sprang snabbare (Tor's kommentar: Fantastiskt bra kämpat av Pernilla. För mig med hela skor gick det så mycket lättare. Samtidigt svårt att slå undan tanken att 2:orna var på väg ikapp. Det mesta som rörde sig i huvudet var faktiskt positivt, men under två så långa dagar bubblade väl en och annan negativ tanke upp också). Vi klättrade upp mot Darfalcorru bland stenarena och vi kom faktiskt ikapp damlaget efter en stund. Lite fördel för min del då Tor tog min rygga. Han knatade på utan problem, hur stark som helst. Ironiskt nog kände jag mig ganska stark uppför och mesig utför. Jag som brukar älska utförslöpning. Snart började det gå utför igen och jag tappade rejält med fart. Jag hade inte tillräckligt med is i magen för att bara strunta i dom förbaskade skorna. Det gick riktigt långsamt.

Vid femte kontrollen swishade Jonas och Magnus förbi oss. Eller rättare sagt Jonas studsade förbi oss som ett rådjur och Magnus kom släntrande efter. Ut från femte kontrollen började Tor tappa modet och undrade försiktigt om vi kanske skulle bryta eftersom andra mixlaget säkert skulle komma ikapp oss. "Nej, vi ska inte bryta, vi ska gå i mål och vinna", svarade jag riktigt arg. Man kan ju inte bryta utan anledning. Vid en flodövergång såg vi plötsligt damlaget igen och Tor fick nytt mod. Vi började klättra uppåt mot kontroll sex bland stenarna och rätt som det var hade damlaget tappat fart och vi var flera hundra meter före. Den sista klättringen upp till kontrollen var riktigt seg, men tillslut kunde vi stämpla och vända neråt igen i stenöken.

Mina fina skor efter loppet........ Tror jag ska reklamera dem

Till slut hittade vi en fin bäckravin som vi följde ner till floden och sedan var det bara att klättra och skråa in till sista kontrollen. Kontrollen såg vi på flera kilometers avstånd, men vi gick och gick och kom aldrig fram. Efter någon timme stämplade vi och jag offrade den sista tejpen för att skorna skulle hålla ihop på stigen in till mål. Så började den sista mödosamma klippstensklättringen ner mot mer gräsbeklädd vegetation. Väl nere från toppen gjorde vi vårt första riktiga orienteringsmisstag. Vi hittade inte stigen och körde lite obanat in i det gröna partiet. Av en slump kom vi på en stig och körde den ner till den stora leden. En liten omväg, men det gick fort.

Väl nere på leden köttade vi på i bra fart och hade bara målet på näthinnan. Snart där. Målet tornade upp sig efter en evighet och speakern annonserade att vinnande mixlag var på väg in. Vi skulle precis målstämpla när Pälle undrade om vi hade stämplat kontroll 200? Nej, det har vi inte sa jag snabbt och så vände vi om för att ta sista kontrollen. Tor fattade ingenting (Pälle gillar att luras och nu plötsligt var det allvar), men han hann tack och lov inte stämpla. När vi tittade på kartan lite noggrannare såg vi att sista kontrollen låg utmed en annan parallell stig/väg och vi hade helt enkelt kört samma led som vi gjorde när loppet startade dagen innan. Jag kände mig mördande trött och lämnade lite elakt över ryggan till Tor när vi återigen skulle springa mot målet. Psykologiskt hade vi ju redan gått i mål en gång. De extra 10 minuterna var inte med i min beräkning. Det var sjukt skönt att springa över mållinjen efter två dagar.  ....och tejpen höll ända in i mål :) En felstämpling hade inte känts ok och att bryta fanns inte på världskartan. Vi vann mixklassen med ca 30 min och var 5:e lag totalt.

Efterråt visade det sig att väldigt många lag hade glömt att stämpla vid sista kontrollen och därför blivit diskade. Tack Pälle!!!!! Efter målgång kunde vi konstatera att det gått ganska bra ändå, trots skostrul. Här hemma har vi redan börjat smida planer på kommande bergsmarathontävlingar. David är sugen på att köra en tävling med en riktig kompis och jag ska ladda om inför MMM på Nordirland. Då med nya skor!