Team X samlades tillsammans med team II, XII, Rock'n'Roll och en herrans massa andra team, löpare, juniorer, arrangörer, velocipeder och annat löst folk i Farsta Gymnasium.
Så långt kändes det jäkligt bra. Nyinköpta bars, nya skor och annat som kan mörka den sämsta av former.
När vi väl hittat hörnan på ett bord som de andra redan mutat in tog klassiska förberedelser som vaselinsmörjning och sistaminutenpannlampsladdning vid. Krister skulle köra med sin klassiska snorlimegröna litepacryggsäck och Pälle med den något nättare Adidasryggan med camelback. Allt var helt enkelt på topp. Vi var vassare än vassast och då rår ingen på Team X!
Men så slog klockan eleven hundred hours och det var tillåtet att öppna kuvertet med kartorna. Men vad f-n nu då? Inga höjdkurvor? Bara väg? Nej men titta där är lite skog på mitten! Oh fy hundan där längst ner är en hundrapoängare. Är det bara en? Ja det verkar vara så, huga vad långt bort!
Men var är skogen? På två små kartor fanns några ynkliga skogskontroller. Inte mer? Nåja det finns ju höjdkurvor, kärr och sånt mysigt där i alla fall.
Usch det blir långt det här! Ja fifan vad mycket asfalt! Usch för spikskor, usch för gummiskor! Suget att testa cykelklassen har aldrig varit större än vad det var i detta ögonblicket!
Tävlingsledare Nick och banläggare Gustav höll ett litet informationsmöte som var tämligen onödigt. Enda vettiga informationen var att hundrapoängaren var flyttad några hundra meter närmare. Men vi tänkte ju inte ta den. Eller ska vi ändå? Den var ju faktiskt lite närmare! Nä att springa en mil asfalt för en kontroll är för låg underhållningsfaktor så vi bestämde oss (återigen) för att skita i det.
Vi tog oss tillbaks till kartbordet och försökte få ihop en inte allt för tråkig rutt. Trots att (eller bara för?) att de andra Rockrunnersrarna skulle köra västerut valde vi tvärt om.
Mot Ryssland, fast inte fullt så långt då. Rutten gick genom Farsta Centrum ner mot Stortorp, upp igen och sen österut mot Sköndal och Flaten.
På den sedvanliga teamfotograferingen var Team X snyggast så de andra får inte vara med i det här reportaget. Sedan gick vi under pendeltågstunneln och det var dags för start på samma ställe som 2008, men med mer folk då rå och cyklar en rälig massa cyklar. Ett smärre kaos tog vid men vi stod tryggt still och väntade in startsignalen som kom och vi var igång. Kaoset blev kalabalik då två cyklister knutit ihop sig med draglina före start. Hur tänkte dom? Hedlund-Svensson kutade sin allra snyggaste kutning genom centrum men inga hejande brudar så långt ögat kunde nå. Ettan satt där den skulle och sen var det asfalt och åter asfalt. Drygt från start alltså!
Vi dammade av svängen ner mot Stortorp och samma väg tillbaks och sen upp på norra sidan runt Drevviken. Det var väg, cykelbana och en hel del grusväg innan vi var inne i gamla hemmaterrängen i Flatenskogen.
Grusväg, asfalt, stig söderöver till en kontroll nedanför Orhem. Sydost mot en udde nedanför Flatensjön.
Krister passade på att hiva in lite hemkörd bar samtidigt som de för enkla skogskontrollerna försvann på tok för fort.
De tre tiopoängarna öster om Flaten var dagens roligaste men också sämst betalda kontroller.
Benen tog oss förbi Flatencampingen och vid playa de Flaten var man smått lyrisk. Här har man badat, minigolfat, sprungit, solat och ätit massor av glass genom åren.
Krister trodde inte på att fotbollsplanen med knähögt gräs och meterhöga grushögar en gång i tiden varit en fotbollsplan. Några cyklister dundrade förbi just som vi passerade Barnflaten och hux flux var vi uppe vid kontrollen på berget.
Det blev lite mer bar, energigel och sportdryck. Pälles energikaka med pepparkakssmak var gudomlig och det infann sig lite julstämning.
Upp mot Älta såg det ut att bli ännu mer asfalt. Men Pälle rekommenderade den trevligare vägen längs spången vid Ältasjön. Bra så långt men sämre genom skogen. Dessutom sprang vi snett så det blev till och med kasst. Teamen vi låg med vid förra kontrollen var samtidigt vid masten. Sammalika alltså men vi sprang garanterat inte fortare så vår väg var nog ändå bättre, kanske?
Längst bort och längst upp hittade vi masten. Det var alltså inte en av Nackamasterna utan någon form av mobilmast uppe i Ältaskogen. Efter stämpling och fotografering snubblade vi utför det hala berget tillbaks ner på stigen.
Mer löpning, nu västerut längs samma spår som vi kom på. Tråkigt? Nja det var ju i alla fall i skogen på en stig! Vätskan vid Brotorp passerades utan stopp då vi bägge hade ordenligt kvar i ryggorna. Det fick räcka med ett symboliskt godisstopp och tre plockade placeringar förbi lag som stod och drack. Men de sprang om oss vid kontrollen i Skarpnäck.
Jaja man får ta till de knep man kan tänkte vi och vecklade upp kartan och den oooooändligt långa sträckan förbi Skarpnäcksfältet, Nynäsvägen, Tallkrogen och Gubbängen. Fifan vad tråkigt!
Här började Hedlunds ben protestera ordentligt och eftersom även hjärnan hängde i lite lösa trådar blev humöret bättre när Krister sa "ska vi inte ta en fika på Statoil?" Faktum är att Hedlund aldrig protesterat så lite i hela sitt liv!
In på bensinmacken sprang alltså två ångande svettiga atleter, betalade och tryckte ut två mellanstora koppar svart gudomligt java. Vi skyfflade i för mycket socker och mjölk och "kastade" oss ut i spåret igen.
Nä nu tar vi det allt i lugn och godan ro. Kaffet var varmt och så även butiken. Nog hade vi tid att trycka i oss mer bar, värma oss och stretcha lite också?
Pausen blev ändå inte sååå lång och snart var vi ute på asfalten igen. Just som vi sprang ner i tunneln under RV73 såg vi Tomas och Peter på långt håll bakom. Eller var det nära? Nä det var nog långt men de kom nära eftersom de sprang fort och sen var det långt före, snabbt, för snabbt!
Vi sprang nog rätt långsamt!
Tomas sa att han var trött men det såg inte ut så.
Pälle var lika långsam med kameran som med benen så kortet togs först när grapparna passerat. Men vi hann i alla fall bjussa de snabba herrarna på varsin mun kaffe. Tomas höll på att spilla ut Pälles. Tur för honom att det inte blev så, då hade smockan smockat!
Gubbängsskogens enda kontroll var helt ljuvlig innan vi skulle ut på asfalten igen. Över Örbyleden, genom det inte så härliga industriområdet i Högdalen. Pälle berättade om när Mitsubishin besiktigades som lastbil i våras. Kul fan! Nåja roligare än asfaltslöpningen i alla fall. Sen skrattade vi högt när Krister sa "pinka inte här". Sen blev det dimma:
Här är vi på väg uppför peak one av Highvalleys three peaks. Det var kontroller på två av de tre peaksen. Skymningen smög sig på just som en fet dimma drog in. Det var inte så lite likt avslutningen av dag två på BAMM i somras och nog sjutton gjorde det att man blev lite tröttare. Ska vi inte ta och sticka hem sa Hedlund?
Mr Svensson protesterade inte jättemycket. Visst var vi besvikna bägge två men med valet 3-4 km asfalt ner mot Farstanäsetskogen och valet den tredje peaken av topparna och en sista kontroll i Fagersjöskogen var tämligen enkelt.
Slutliga avgörandet kom när kommentarerna "familjerna blir åtminstone glada om vi kommer hem till middag" och "en kall bärs i bastun skulle inte vara dumt, alls" så vi sprang helt sonika "hemåt".
Enda äventyret på de sista kilometrarna kom när vi inte hittade sista skärmen i mörkret. Vi tänkte spara pannlampsbatterierna men den lilla stenen var för liten tills vi tände lamporna. Oj vad stor den var!
Lika stor som målets kontroll:
Ganska besvikna men inte helt nedslagna stämplade vi ut efter sisådär 4:21:29. Med 460 poäng var vi inte ens bäst där och då. Ett annat team hade lika mycket (läs få) poäng som oss men bättre tid. Vi var helt enkelt sämst denna dag. Efter målgång slängde vi i oss en tallrik (mycket gott) krubb, applåderade Tor och Patric som kom på Sven Nylander plats i cykelklassen. Bilresan hem gick fortare än fort och Hedlund satt i bastun innan de två starka teamen kommit i mål. Lasse och Jonas kom på pallen och Tomas/Peter blev även de Sven Nylandriga. Bägge lagen nötte ner över 5 mil asfalt, imponerande!
Avslutningsvis kan man väl säga att det här var den överlägset tristaste Rogainingen jag sprungit. Vårt kassa resultat beror såklart inte på banan. Det beror enbart på undermålig träning från Hedlunds sida hela året men framför allt under hösten. Men 4-5-6 mil asfalt med lite skogsdungar däremellan går fetbort. Det har flera år i rad varit för lite kontroller, för mycket transportsträckor och alldeles för lite problemlösning. Det var väl rätt många lag som tog alla kontroller i år igen? Rogainingarna 2003 på Värmdö, 2004 i Brantbrink, 2005 på Lidingö (och stan ett tag), 2006 i Tyresö och 2007 i Hellasgården var de absolut roligaste. Efter det har det bara gått utför. Vi vill ut i skogen igen!
Hedlund har nu utlovat revansch redan till nästa träning, eller åtminstone till årsavslutningen på barrundan den 2:a december, eller helt åtminstone helt säkert till BAMM 2012 så då kommer team X att vara klonade, muterade och bättre än någonsin.
Over and out från Hedlund a.k.a. Brolin :-D
Efter alla skivhyllor som lagts upp hittills kan man tro att jag är en försoffad typ som inte lyssnar på något modernare än Sex Pistols. Så är det inte alls. I själva verket är jag otroligt up to date. Vill man ha koll på ny musik är det mig man ska fråga. Just det - så är det! Därför tänkte jag ställa upp årets bästa skivor... Tills jag insåg att det varit ett fattigt år. Ja, i alla fall i min skivback. Jag är otroligt up to date - med ett års fördröjning. Därför kommer här förra årets bästa skivor. 2010 var ett grymt skivår. Här har jag valt två vax från Canada och två från US of A:
De första fem, sex varven sprang jag fortfarande hela mellandelen av backen. Sen insåg jag att det var nog bäst att hålla mig gående hela vägen upp för att orka.
Det var ett tag sedan, men nu är det dags för en ny skivhylla. Ja, så tänkte jag att jag skulle göra Pälle glad, så därför har jag ställt upp THE STOOGES! Det är nämligen hans favoritband, berättar han i sin presentation på Funbeat. Han berättar också att bästa plattan ever är Stooges första, den högst upp till vänster, från 1969. Mja, den innehåller ju några av bandets bästa låtar, men också de sämsta - "I wanna be your dog" har historiens ballaste gitarriff, medan "We will fall" är tio minuter olyssningsbart flum. Så kan vi inte ha det.
Sen var det rätt skönt att plocka in sista kontrollen, jogga genom Farsta centrum och stämpla ut sig från dagens arbetspass. Samtliga kontroller på under 5:30 borde ju vara elitmässigt på en sextimmars. Men det fattade vi väl att det var lite sådär. Trea blev vi, 25 minuter efter. Ja ja, bättre var vi ju inte. Vi slängde i oss lite käk och sedan drog vi hem. Arbetarklassen förväntar sig ingen lön för mödan...
