Denna inte fullt så ljuvliga måndag är det fem dagar kvar till Stockholm Rogaining och nedräkningen fortsätter. Som en skrynklig Metro på tunnelbanesäte hittar vi idag team STARTEX äventyr i Tyresö 2006. En gång i tiden fanns en sajt men den är lika död som Johnny Cash. Om jag inte minns helt fel fanns bilder, kartklipp och lite allt möjligt snyggt paketerat i reportaget. Men det var då och nu är det nu. Det gamla talesättet "det är ingen mening att gråta över spilld sportdryck" passar fint men som tur var (?) hittade jag texten i en wordfil och bilderna lever kvar i bildarkivet (klicka på bilden) så håll tillgodo.Förberedelserna för teamets fjärde (och vad som var tänkt att bli det bästa 22-3-2-?) Rogaine kantades av problem. Först blev Lars avstängd/stängde av sig själv efter sömnskandalen i Björkliden. Som ett brev på posten fick han problem med comebacken och hela hösten var en uppförsbacke längre och brantare än den mellan Trollsjön och 1419-toppen. I ett sista desperat försök att komma i form med ett klättringspass tog han i för hårt och messade upp ryggen fett. Trots att det handlade om att greppa en greppkloss på en klättringsvägg kan man väl säga att ordspråket ”Att gripa efter det sista halmstrået” passar ganska bra. Att jag legat sådär lagom på latsidan och endast dragit på mig en rejäl förkylning var bara en höjdkurva av problem i sammanhanget.
I alla fall påbörjades operation övertalning och en anmälan slängdes in. Lyckades med tjat och gnat få Lars att inse att det inte skadar att ställa upp. Lyckades också intala mig själv att man kommer långt med rutin. Till slut testade Lars ryggen med några lättare löpningar vilket bara resulterade i att ryggen låste sig helt. Just som operation övertalning skulle styras om till lillebror Hedlund hörde Trimtex-Tomas av sig. För andra året i rad drogs han med en förkyld teamkollega. I detta läge tog det inte många sekunder innan Team STARTEX var fött.
Nu återstod fem dagar av förberedelser. Bägge körde några pass på varsitt håll och vi skickade en handfull mail, laddade pannlamporna och åt massor av käk. Fredagen var en kanondag med sol och plusgrader så längtan blev större. På eftermiddagen kom jag på att jag utsett ”Flying STARCUS special” till VSV45 så det fick bli en tur till affären så att middagen kunde bli kyckling och åter kyckling. TV:s väderprognos spådde fulväder så en liten fulwhisky spolades upp och under ett sista telefonsamtal peppade jag och Tomas varandra med snack som ”det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder”, ”det som inte dödar härdar”, ”dåligt väder passar oss”. Sen var det bara att vänta in lördagen.
Tävlingsområde var i och runt Tyresö med Krusboda skola som Hash House*. Jag var på plats lite över klockan 10 och mötte cyklisterna Petta och Patte på parkeringen. Vi checkade in och letade upp ett stort bord så klippandet och klistrandet skulle gå enkelt. Ett telefonsamtal till Tompa sa att han var på ingående.
Vaselin-Tomas, Carro och Malte anlände strax innan 11 då kartorna skulle delas ut och sen blev det lite oordning innan folk satt vid sina bort med pannorna i djupa veck. Årets tilldelning bestod av två stora och en liten karta som sa att tävlingsområdet var stort men inte jättestort. Första reflektionen blev att det här kan ju inte vara så långt men vartefter man hittade allt fler små ringar (oh shit en längst däruppe, ja och en är längst därute på udden också…) kunde man konstatera att resan även i år skulle kunna bli lång.
I Albyskogen och runt Tyresö-Flaten var det mycket kontroller med få poäng per kontroll. Norrut mot Nackareservatet och Erstavik var det istället färre kontroller men högre poäng per kontroll. Efter en stunds förvirring tog det nyskapade teamet kommandot över sig själva. Trots stort självförtroende insåg vi att det skulle bli svårt att hinna allt. På tid alltså för orkar gör vi ju. Fast vi vägrade nederlag under bestämmandet av rutten. Istället tänkte vi ut en runda där vi inte skulle hoppa över en enda kontroll. Däremot lade vi in tre checkpoints där vi skulle kolla klockan.
STARCUS-strategin tidigare år har varit att köra orientering först och löpning på slutet för att inte missa när det blivit mörkt. STARTEX-strategi blev rakt den motsatta då vi valde löpning först och orientering sen. Tror inte det fanns någon tanke bakom detta utan vi kände oss nog bara löp- och orienteringsstarka. Tiden till klockan 12 var länge god men de sista fem minuterna gick snabbt och hux flux skulle vi starta. Teamet hann ut i tid men nog kändes det som att några inte hunnit klart för inte sjutton var alla lag på plats när vi släpptes iväg?
”Hinna-allt-strategin” skrotades direkt med att vi hoppade över närmaste tiopoängskontroll och styrde kosan sydväst mot fyrtiopoängaren vid Barnsjön. ”Ska vi hoppa över någon ska det vara en tiopoängare”. På vägen till ettan passerades Tomas barndomshem så orienteringen var inte direkt jättesvår. Kontrollen spikades och SI-enheten var sådär seg som den brukar vara när man stämplar först. Yippie vi leder!
Vi fortsatte västerut mot 51:an och även här låg vi först, till och med före cyklisterna som hade det tungt i vätan. Det blev kartbyte in på lilla kartan och asfalten bort mot Skrubba. På vägarna sa det svosch några gånger när cyklister passerade. Vi blev även omåkta av P&P som såg ut som två blöta hundar. Vid gamla diskot Energikällan var det vätskekontroll. Tyvärr serverades bara sportdryck men Tomas som kört en elitmässig start utan vätska för att få mindre att bära fyllde sin flaska.
Två kontroller senare bar det av norrut via Storkällan mot Älta och efter en knapp timmas löpning hade vi hunnit till berget ovanför Strålsjön. För att följa schemat om att hinna och inte minst orka alla kontroller (?) slurpade vi i oss dagens första gel. Resan gick sen vidare i nordvästlig riktning över Ältavägen. Det var dags för dagens första hundrapoängare, en liten brant strax ovanför Ulvsjön som plockades utan problem.
Riktningen styrdes om österut för en tvåkilometerssträcka och dagens andra maxpoängare. Sträckan i sig var rätt trist med 1,5 km stig men det var härligt att springa på klassisk mark då vi passerade Tenntorp, Sandasjön och den nerbrunna Tuppstugan. Jag skänkte en tanke till vårt gamla Kasby som brann ner på liknande sätt. Framme vid själva kontrollen fick vi uppleva hur mycket det regnat - regnade. Det var vatten överallt och efter att vi stämplat var vi faktiskt på väg att drunkna i det stora kärret. Efter exakt 100 minuter var vi framme vid vägkorset nära Knipträsk och dagens andra vätska. Här var det dags att fatta stora beslut.
Ytterligare en jättelång sträcka till sista hundrapoängaren vid Lundsjön och ännu längre tillbaks runt Erstavik.
Rakt söderut för att hinna ta massor av kontroller nere i Alby-Tyresö senare i eftermiddag.
Trots att det bar oss emot att hoppa över en hundrapoängare enades vi om att alternativ två var det enda rätta. Trots rätt vass löpning skulle det ta minst 45 min fram och tillbaks och på den tiden hinner man rätt många kontroller.
Just som vi skulle styra söderut kom en kille i lågskor och paraply promenerandes. Vad tusan gjorde han här mitt ute i storskogen? Snacka förresten om monumental skillnad mot förra årets löpning på Djurgården då vi möttes av hundratals, ta tusentals flanörer. På väg till 31:an såg vi en älg – nej den är för liten, det är ett rådjur- nej den är för stor – EN HJORT med stora vackra horn. Vi fick äran att springa efter honom något hundratal meter och någon sådan naturupplevelse fick man minsann inte göra förra året. Det närmaste djur man kom där var östermalmsdamernas uppstoppade pälsar och något liten mops.
Ett svårt nittiopoängskärr uppe på Harberget klarades galant och sen skulle vi bara runda Öringesjön för ännu en vätskekontroll. Både före, vid, och efter vätskan mötte vi ett gäng Rogainare som kört högervarv. Nu hade vi varit ute i 2,5 timma och det började skymma en aning. Nej det gjorde det nog inte, det blev nog aldrig riktigt ljust idag. Vi klättrade upp till 62:an och körde sen lätt asfalt i 2 km ner till Tyresö Slott. Tomas visade upp något som skulle kunna anses vara en antydning till svacka. Jag hörde ett lätt gnyende och såg att steglängden kortades ner en aning. Men det var nog ingen riktig svacka för vi borrade på rätt bra ändå.
En halvelak kontroll med mycket motvind längst ut på Notholmen och tillbaks samma väg fixades innan vi skulle ut och upp på den höga, branta och långa udden ner mot Bergholm. Alla som någon gång varit på det berget vet att det är ingen lek. På många sätt är det till och med värre än i Björkliden eftersom det är överdjävlig, eländig och riktigt brötig skog. Att det dessutom var på väg att skymma och var riktigt blött gjorde att det nästan kändes lite farligt. Den första kontrollen var enkel och hög men den andra ännu högre och dessutom svår. Vi gjorde den onödigt svår genom att slarva vilket resulterade i dagens första bom. Lite stukade till mods struntade vi därför i kontrollen längst ner. ”Kan vi strunta i två kan vi strunta i tre”, ”Denna d-la skitudde, nu springer vi i Alby istället”.
Sagt och gjort, vi vände återigen norrut och passerade Uddby kvarn och den lilla träbron ut på Rävnäset. Det började bli riktigt mörkt men vi kunde inte undgå att märka att herr bäver varit framme och fällt träd för vi var tvungna att klättra över en massa stammar. Framme vid 72:an tändes lamporna och vi hade giftfest. ”Klockan är kvart i fyra, vi hinner resten va?”
På asfaltspartiet i Gimmersta gnisslade Tomas till än en gång men totalt sett var vi starka. Genom Albyskogen som normalt sett rymmer en vanlig bana skulle vi ha typ en vanlig bana. Jo det var faktiskt så. Vanligt långa sträckor och kontrollerna 22-23-41-21 och 13 plockades i rask takt. Nåja det gick nog inte lika raskt längre men det var i alla fall problemfritt. Då det var länge sen sista vätskekontrollen passade vi på att fylla flaskorna i Albys bastu innan spurten runt Tyresö-Flaten. Vår tredje checkpoint vid Nyfors sa att vi hade 1:10 på oss. Hinner vi alla? Ja troligen, men då får vi f-n inte bomma en sekund! OK vi tar 52:an och 53:an men struntar i 32:an så vinner vi sa jag. OK vi hoppar 32:an men jag tror inte vi vinner sa Tomas. Vi vinner om vi inte går in i väggen sa jag. Vi går inte in i väggen sa Tomas. OK då är det klart sa jag. Sen skrattade vi lite. 52:an gick kanon och till 53:an var det väg hela vägen men kontrollen var en liten skitsten och eftersom det inte förekommer reflexer på Rogaine var den skitsvår. Det fick bli en vända ut till kraftledningen sen hade vi 50 poäng till.
Den löjligt dåligt betalda tiopoängaren spikades och 43:an gick av bara farten. Sen hade vi bara en kontroll kvar. Shit-påmm-fritt vi har en över en halvtimma på oss att ta sista. Ska vi köra tillbaks till 32:an? Äsch det hinner vi aldrig. Nej och det behövs inte sa jag kaxigt. Som tur var sprang vi inte tillbaks. Den lätta stenen ovanför Gammelströmmen var inte helt lätt i kolmörkret så vi sprang (läs gick) och letade på varsitt håll ett par minuter men till slut satt skärmen där. Då vi hade 25 min på oss på 700 meters ”spurt” struntade vi i den patenterade tvättäkta H-16-spurten. Vi var i mål kvart i sex, femton minuter för tidigt, och det kändes riktigt enormt jätteskönt. Värme, torra kläder, godis, dricka, inga chips i år? Det gör inget!
Resultattavlan sa att ledande lag inte hade mycket poäng men det var inte många lag i mål ännu. Duschen var nere i Alby så efter fotografering dundrade vi ovetande om resultatet iväg i bilen. Bastun var full och när snacket gick om hur långt, tufft och blött det varit förstod vi att vi låg rätt bra till. Ombytet gick rätt snabbt (utan kramp, är man bra tränad, eller tog vi i för lite?) eftersom middag och prisutdelning väntade. En snabb resa tillbaks och en titt på resultattavlan sa att team STARTEX krossat alla denna dag.
team STARTEX, Pälle Hedlund, Tomas Albinsson 1490p (5:43:59)
Peter & Björnen, Peter Sunden, Björn Andersson 1330p (5:57:46)
Team JAS, Jonas P, Sonny P, Patrik B, 1230p (5:46:22)
Med facit i hand (mycket ork och 16 minuter) hade vi förmodligen hunnit ”ettan” (nr 12) eller den där 32:an, eller kanske till och med 93:an nere på Bergholmsudden (det var ju nästan bara stig och väg), men aldrig 102:an vid Saltsjöbaden. Men vem kommer ihåg det om hundra år?
Team STARTEX korta karriär får än så länge anses vara en stor succé. Får se om den kan bli längre? Någon gång i framtiden kanske inte någon kan eller vill eller är sjuk. Sen finns ju alltid alternativuppställningen Team TRIMCUS. Den var ju nära att ställa upp i Höstlunken då med mig och Ivve, men det skulle säkert lika gärna kunna vara Lars och Tomas eller Lars och Ivve. Hur som helst kanske det inte är så dumt att vara två team. Kan man inte tävla mot varandra kan man tävla med varandra.
I vilket fall som helst kompletterade jag och Tomas varandra fint. Det var nog inte så flamsigt som när team STARCUS gör skogarna osäkra. Men det var lagom seriöst och enormt skönt att känna att man var STARCAST eller hur Tomas!!!
Over and out och ROCK ON
* Hash House är australiska betyder inte hasch-hus utan start, mål, tävlingscentrum och varvningskontroll.
Nedskrivet någon gång i november 2006 av Pälle
Läste Emmas kommentar från igår och den bara måste saxas in här: "Målbilder är inte lika roligt som actionbilder från banan". Kan inte säga mycket annat än - jag håller med!
Egentligen består högdalstoppsområdet av tre toppar men tittar man närmare på kartan så är toppen nere i sydväst på andra sidan järnvägen rätt hög den med. I morgon hoppas jag på att dom klämt in en tre-fyra högpoängskontroller i Highwalley Hills. Minst!
