Detta reportage är alltså skrivet till IFK Enskedes klubbtidning EKOT som kom i brevlådan idag. Har ni inte fått det dyker det säkert upp på SyberEKOT (under fliken EKOT till vänster) inom kort, men nu finns det ju här...
I årets BAMM-reportage (det sjätte) kastar vi oss rätt in i hetluften. Just som Tomas Albinsson hade suttit av drygt 13 timmar på tåget med sin teammate Christian träffade nämligen Pälle sin teammate Krister och sina tidigare teammates Lasse och Jonas (som nu skulle springa tillsammans) vid Stureplan. Bilen styrde norrut till gänget hamnade på Arlandas ALFA-parkering (nåja vi gjorde en bom genom att missa avfarten). Någon timma senare lyfte flyget mot Kiruna. Resan gick fort och efter 1:20 landade vi i ett kylslaget Kiruna.
Krister plockade ut hyrbilen och vi tog samma shoppingtur som förra året (lunch på Ferrum, shopping på ICA och bunkring av segerchampagne). Oerhört mätta for vi mot Björkliden. Någon timma senare var vi framme och kunde checka in. Tomas och Christian som varit ute på ett skaka-av-20-timmar-tågben mötte upp och vi hängde en stund innan det blev pastauppladdning och informationsmöte. Tävlingsledaren kortade under skratt och applåder ner presentationen genom att hänvisa frågor till Team Rockrunners. Han medade att de (vi alltså) sprungit så många gånger och analyserat allt på hemsidan flera gånger om. Sedan var klockan sen så vi tog oss till hotellet. Efter att ha pillat en stund på utrustningen somnade alla in.
Frukosten var i mässtältet så äggröran och gröten blev kylig. I år var starten ovanför hotellet och golfbanan (Sveriges nordligaste) så det var bara att marschera iväg. Efter incheckning av SI-pinnarna kunde startern släppa iväg hela gänget ut på en 33,3 km lång bana med en total klättring på 2785 höjdmeter. Till ettan var det dock ”bara” 300 men eftersom det var bergspris gick det fortare än fort. Vi gammgubbar lade oss lite bakom eftersom vi ändå var chanslösa.
Helikoptern snurrade ovan våra huvuden och när vi kom upp stod den där och filmade. Knappt fem minuter efter sa kontrollvakten men då var vi redan på väg mot tvåan. Dit var det först en stigning på ca 200 höjdmeter innan vi fick en mycket skön utförslöpa på gräs i ett par kilometer. Fast sista biten var tung. Från jokkövergången var det drygt 300 höjdmeter till kontrollen på Slåttatjåkkas 1191 meter höga topp. Hit hade vi samma bana som 50-klassen så det var en del trängsel. Efter toppbesöket vek kortlöparna (som bara skulle springa 25 km) av höger medan vi fortsatte rakt fram. Utförslöpningen på 550 höjdmeter på två kilometer kittlade fint i benen. Väl nere sprang vi över bron där nattlägret var 2008 för att klättra uppför samma ås som första sträckan var det året. Återigen upp även om det bara var 500 höjdmeter. På åsen grinade motvinden i ansiktet. Dimman blåste in på ett par minuter men kontrollen satt där den skulle.
Dagens enda svåra sträcka bjöd på stenöken, smågölar och mindre stigningar på sisådär 100 höjdmeter. Det var dimmigt och kyligt men vi betade av meter efter meter. Men se en kontroll! Fel kontroll? Vid en sjö i en svacka satt en skärm. Vi skulle ha en på en topp. Förmodligen var det någonting till morgondagens bana. Vi visste hursomhelst exakt var vi var så även fyran satt helt perfekt. Nu hade vi varit ute just över fyra timmar. Efter att ha smaskat i oss godis och energikaka kastade vi oss handlöst utför stupet (500 höjdmeter på en kilometer) ner till Kårsavagge. Det brände till i benen men löpningen längs sjön var vacker och platt. Efter knappt 5 timmar var det dags för dagens tuffaste utmaning. Vi skulle från Kårsavagges 690 meter upp till 1419-toppen (som vi spikade 2005, missade 2006 och sprang över 2008). Pälles ben var slitna men med en lina mellan Kristers ryggsäck och Pälles midjebälte gick det kanon, så kanon att vi tog in på lagen framför. Toppen satt där den skulle och sen var det platt-lite upp-mycket ner-platt-och lite upp sista fem kilometrarna till målet dit vi kom efter 7:24 vilket var bara drygt 2 timmar efter täten och 1 timma efter Jonas och Lasse. Illa? Nja vi var nöjda, inte minst eftersom det var två timmar bättre än förra året och sen går det inte att inte vara nöjd när man får en rejäl BAMM-bulle efter målgång!
I nattlägret följde de vanliga bestyren. Tält upp, mat fram, stretching, dricka, kissa (väldigt mörkt), dricka mer, vila i tältet. Årets nyhet för Team X var fredagsmys. Efter att påsen med frystorkat käk sköljts ner med sportdryck tog vi fram en chipspåse (liten men ack så god) och en påse med ”Wild Chips” vilket är torkat och saltat viltkött. Vi låg i det pyttelilla tältet och hade världens lyx!
Efter tävlingsmötet fick vi kartorna för dag två. Mycket riktigt skulle vi tillbaks till sjön ovanför Kårsavagge. Dessutom var det en stigning på nästan 800 höjdmeter upp på Latnjatjåkka vilket är Björklidens högsta topp och sedan en rejäl spetsig vinkel bort från målet innan det bar av hemåt. Trots det såg banan lättare ut än förra året så vi somnade sött och drömde ljuva drömmar!
Klockan 06:00 var det väckning. Himlen var oskyldigt blå så vi var inte ens besvikna av att det inte var någon jojkande same som stod för väckningen. Ålningen ur tältet gick bra och de första stegen mot pisspausen gjorde inte helt ont. Kanske kan ta mig uppför någon backe i alla fall tänkte Pälle och joggade tillbaks till tältet.
Med en påse gröt och lite sportdryck började kroppen mjukna. Det där med att springa kändes allt mindre främmande. Vi plockade ner tältet och packade de nu något lättare ryggsäckarna. Kvart i åtta gick vi upp mot starten som var några höjdkurvor ovanför målplatsen. Starten gick och till ettan var det drygt 600 höjdmeter direkt upp på Låkktatjåkkas 1404 meters höga topp. Halvvägs upp kom dimman och sen var det dålig sikt, vattendroppar överallt och väldigt blåsigt. Till tvåan hade vi dagens kortaste sträcka med en blårusning rakt ner till Låkktatjåkkastugan. Det var så dimmigt så vi höll på att missa det stora huset men det stod där det skulle.
Till trean var det bara att följa leden men det var inte lätt i dimman. Leden skulle gå på vänster sida om en sjö men sjön kom på fel sida och då hade vi inga ledmarkeringar och sen kom en sjö till och då var det fel sjö. En hel radda med lag hade helt enkelt bara följt varandra. Ungefär som att gå på fel gaffling på Tiomila fast på fjället. Några höjdkurvor senare var vi åter på leden och kunde fortsatta. Rätt sjö kom på rätt sida, dimman lättade och sen började utförslöpningen på 500 höjdmeter ner till Kårsavagge. Skärmens orangea tyg lyste från långt håll. Till fyran, den kontroll vi såg igår, var det uppför och åter uppför så det blev dimma igen.
När vi äntligen kom upp och fram till den bemannade kontrollen fick vi höra att vi kom dit som åttonde lag. Plockat sju placeringar, det här går bra ju! Det bar återigen av nedåt. Det var dags för ännu en passage av den fantastiskt vackra Kårsavaggedalen som vi nu började bli trötta på. Det blev ledlöpning (nåja gång) 300 höjdmeter upp till Latnjajaures forskningsstation. Pälles ben trilskades en aning så vi tog fram repet. Krister var urstark och vi tog in på lagen framför. När vi kom upp till femman på Latnjatjåkkas 1446 meterstopp var vi ifatt laget vi sett. Hjärnorna tänkte gasen i botten men benen sa nä så det blev en kompromiss med en lagom tempoökning. Vi såg laget framför men även de verkade öka för vi tog inte in något. Molnen hade lättat så sjön syntes på långt håll och skärmen var busenkel.
Bara tre kontroller kvar och äntligen hemåt! Men ack så fel vi hade. Dimman smög sig återigen in och nästa kontroll var riktigt svår. Vi hade dock skickligheten (och turen) att gå rätt. Trots viss osäkerhet när vi sa ”den ska vara här toppen, den ska det” tornade Kåppastjårros mäktiga sida upp sig. Dagens sista backe på 200 höjdmeter klarades av och väl uppe mötte vi två lag som vi gått ifatt. Löpningen ner mot näst sista var, förutom något stup i början, 750 meters gräsmatta, i dimma. Lätt löpning men svår orientering eftersom det blev kompass rakt på. Det gick jättebra ända till vi var i ringen. Den lilla gölen var stört omöjlig att hitta inte bara på grund av dimman utan också för att vi gick ner för långt till vänster. 20 minuter senare var vi åter på leden och ytterligare 10 minuter senare satt den där. Oerhört onödigt men väldigt skönt!
Med dryga 40 minuter till maxtid kunde vi defilera (helt utan tvättäkta H-16-spurt) till sista skärmen och den ynkligt korta spurten på en kilometer. Tiden 9:55:17 räckte till niondeplats på etappen och totalt. Mycket nöjda över att vara i mål snaskade vi på det dignande bordet med läckerheter. Det kan inte finnas många lopp som bjuder på chips, godis, renkött, nötter och massor av annat gott efter målgång men vi saknade hejarklacken. Även fast vi förstod att de inte orkat vänta på oss riktiga långlöpare som tagit tillvara av njutningen på fjället var vi lite besvikna, ända tills vi kom till hotellrummet och de satt där och hade skumpan färdig för öppning! Skål och grattis till maxtidslöparna (oss alltså), Jonas och Lars som kom fyra i 70-klassen (endast 46 sekunder från bronset) men inte minst Tomas och Christian som knep ett fint silver i 50-klassen!
Kvällen avnjöts med bastu, BAMM-kett och ett mycket längre barbesök än det blev under förra årets sovskandal. Enda smolket var att vi blev helt utan priser men det var vi säkert värda. Nu är det bara ett år till nästa gång!
Det här reportaget blev ju långt och så men eftersom BAMM är årets höjdpunkt har jag i vanlig ordning scannat in kartan. Därmed blir det ytterligare lite fördjupningar i vägval, dimma, draglinor, bommar och andra äventyr från fjället inom kort.
De två lag som ligger precis bakom oss i resultatlistan drar iväg längs leden. Vi viker genast av och går rakaste vägen mot Låkktatjåkkas topp, 1404 möh. Känslan är en annan idag. Det är inga som drar ifrån oss utan det är vi som styr och bestämmer takten. Snart har vi bara ett par, tre lag som orkar följa oss. Det känns bra och kontrollen sitter där den ska. Våra värsta konkurrenter om fjärdeplatsen stämplar samtidigt, men de verkar ha slitit mer uppför. För att inte tala om nerför. De får problem direkt och sen ser vi dem inte mer. För nerför… Nej det är inga problem nerför. Mitt ben är hur bra som helst så nu gasar vi. 
Efter Låkktastugan går det troll i lederna. Det gör det alltid. Det vet vi. Hur försiktiga vi än är tappar vi leden flera gånger i dimman. Plötsligt står vi vid en stor sjö tillsammans med ett gäng andra lag. Många teorier om var vi kan vara växlas. Jonas och min teori är att vi är fel och vi ska rätt. Så gör vi. Snurren i dimman kostar kanske tio minuter, men det tar vi snart in när Jonas blivit bomförbannad. Jag hänger på bäst jag kan och det går nog ganska fort ner mot Kårsa. Inga andra lag inom synhåll… Jo, ett! Kan det vara något av de lag som vill ha vår fjärdeplats? 
Vi gör en snedsväng ut från kontrollen och får göra några hundra meter för mycket och antagligen en sämre nedresa. Men i mitt huvud finns inga sämre nedresor idag. Nedresorna är helt fantastiska för jag har världens starkaste högerlår. 
Många öl och några glas skumpa senare sitter vi lobbyn. Glommershus kommer in och ser inte alltför missnöjda ut. De har haft en skitdag på fjället, men slår oss med 46 sekunder. Bittert? Ska man nu ändå missa tredjeplatsen är det ganska coolt att missa den med 46 sekunder – efter 14 timmars löpning.
Upp mot tvåan tror vi att vi ligger typ femma. Vi har Glommershus precis framför oss, så vi är ju ändå inte helt akterseglade. Nerför berget mot Kårsavagge tar vi en rakare väg. Det känns som att vi gör en bra resa ner mot bron. 
Vi tar trean säkert i dimman. Nu har vi en riktig snusksträcka framför oss. Dimman är tät och terrängen djävulsk. Vi går disciplinerat med kompassen och efter höjdkurvorna. Ändå stöter vi hela tiden på avskurningar i form av branter, raviner och mer branter. Det känns som att vi får gå runt många onödiga svängar. Men vi touchar 1222-sjön och är säkra i orienteringen. Vi gröper oss vidare fram till vår 1212-topp. Tar den säkert men det känns som att sträckan tagit en evighet. När kontrollvakten säger att vi ligger fyra känns det mycket bättre. Då ligger vi ju före åtminstone ett lag som vi inte tror att vi kan slå. 
Väl nere väntar några kilometers slätlöpning längs sjön och myren. Nu känns det tvärtom bättre och bättre för varje steg. Det gör ont men det släpper en aning i benet. Underbart att få ligga på lite… lite helt vanlig löpning. Sedan är det bara 700 höjdmeter som ska avverkas till nästa kontroll. Det känns bra. Jag gillar uppför idag. Uppför gör inte ont. 
Äntligen nere och nu jävlar är det bara att trycka på bort mot bron. Några hundra meter före sista kontrollen: 
God natt!
Det är så givet så jag får skämmas för fantasilösheten. Men bröderna Ramones är den orkester som oftast får pryda min vägg, så förr eller senare måste den ju in på bloggen. Lika bra att få det gjort alltså. Kan väl passa bra just den här veckan också när liken vänds ut och in på kultursidorna - "Rekviem över John Cummings", ja jag vete fan ja...
THE ROLLING STONES! Grabbarna! Och inte vilket THE ROLLING STONES som helst utan THE ROLLING STONES album från sextiotalet. Sjuttiotalet får vi ta någon annan gång och åttiotalet glömmer vi helt. Nittio- och nollnolltalen lutar vi oss tillbaka och räknar pengarna...
