Vildmarksmilen 2011

Vildmark 15 2011(15,7)

2st tuffingar möttes upp i nordligaste Norrland på lördagen för att testa dom Norrländska skogarna.

Efter ca 15 min uppvärmning och lite skitsnack var det dax att ställa sig på startlinjen. Tomas som sprungit denna tävling 2 gånger innan visste helt klart vad vi nu skulle göra. Jag som jungfru hade ingen aning om vad som komma skall.

Tomas hade precis tävlat O-ringen i 5 dagar och var osäker på hans status, det märktes inte alls när han i starten sköt ut som en kanon. Jag såg han rygg första 5-6km i alla fall!

PANG så gick starten.

Banan var tuffare än jag trodde, delar var utan stig så man fick spana efter snitslar för att sikta rätt. Ett antal myrar passerades och jag trampade ur skorna 2 gånger.......

Tomas låg 6:a länge i loppet men betade av den ena efter den andra allt eftersom. Själv tappade jag "täten" vid ca 6km men sprang ifrån resten bakom mig, vilket resulterade i ca 10km sololöpning.

Upploppet var givetvis upp för en "slalom"backe.

Ett jävla slit helt enkelt.

Man anar viss trötthet sista metrarna.....

Så här nära en andra plats var Tomas i sitt mycket bra sprungna lopp(man anar en del syra i den arma gubben på snart 40).

Direkt efter målgång vände sig Tomas till Mohammed för stöd och hjälp.

Ateist som jag är la lag mig bara ner för att dö.

Efter lite sportdryck och banan kan vem som helst bli människa igen, lite härligt eftersnack i målfållan är aldrig fel.

Dagens kämpe Tomas knep 3 platsen och kunde inkassera ett fint pris och mycket heder.

Själv kom jag 4min efter Tomas och slutade på en 7 plats, jag hade som mål att springa i snitt under 5min/km vilket jag lyckades med(fick me ett litet pris).

När allt var klappat och klart kunde vi inte annat än le, ganska nöjda båda två!

Så TEAM XIV har nu laddat/tränat/bondat inför BAMM.

Vi kommer bli livsfarliga!!!!

Oringen 2011 i Mohed

Tomas Var på Oringen i Mohed i Hälsingland och körde 5-dagars i hårt tempo. Slutresultatet blev en 19 plats. Men en mer detaljerad storry kommer senare. Imorgon Lördag spettsar jag eventuellt på med Vildmarksmilen i Gävle där även Christian ska köra den stentuffa 15km klassen i ren skogslöpning.

666

Woe to You Oh Earth and Sea
for the Devil sends the beast with wrath
because he knows the time is short
Let him who have understanding
reckon the number of the beast
for it is a human number
its number is six hundred and sixty six.

RUMPA

I en diskussion på FUNBEAT för någon vecka sedan ventilerades alternativa sysselsättningar. Jag lovade då Tomas bror Peter en match i pingis. Några fler blev intresserade och en rumpa-turnering började planeras. Jag vill bara tala om att jag ligger i hårdträning...Som ni ser är stilen fulländad!

FULA GUBBAR

På gårdagens ölöpning stötte jag på ett antal fula gubbar längs det röda spåret i Kärringboda Naturreservat.Kände mig bevakad och när ett rådjur helt plötsligt knakade till och dundrade över stigen var det inte utan att tankarna fladdrade iväg till Lost, Blairwitch project, Predator och Den sista färden!

VECKANS SKIVHYLLA

Veckans skivhylla ägnas helt och hållet åt Pixies. Ja, det är ju självklart - bandet som väckte både mig och Kurt Cobain ur en djup musikalisk slummer. Det var sent 80-tal. Punken var död och jag som alla andra lyssnade på mögig hårdrock; skämdes inte ett dugg för att skaka på huvudet år Mary Goore och Leif Deppard. Ja, nåt var fel..

Nä, helt sant är inte det där.. Jag hade börjat intressera mig för annan musik för jag fick nys om The Pixies i en brittisk tidning som inte hette Kerrang utan NME, som inte skrev om hårdrock. Och jag var heller inte med från början för jag, som de flesta andra som gillade Pixies, upptäckte dem inte förrän med Doolittle (1989). Ungefär samtidigt kunde man höra låten "Here comes your man" på MTV´s alternativmusiksprogram "120 minutes" vid midnatt på söndagkvällarna. Ja så var det. Man var inte så unik som man trodde...

Att mitt cd-ex av "Doolittle" var de årens mest spelade skiva märks inte minst av att den fortfarande är gosigt kladdig av diverse utspillda drycker. Lilla texthäftet är i det närmaste upplöst. Av någon anledning får jag fortfarande flashbacks av en 20-årig Lars hoppandes i sin brunrutiga bäddsoffa varje gång Debaser går igång... Dessutom påminns jag om mitt liv som Pixies-fan varje gång jag tar av mig tröjan efter som Doolittle-apan sitter där på överarmen - ja ja, man är bara ung en gång...

Men vad var grejen då? Det är klart att Pixies körde upp något i nyllet på en som kändes väldigt nytt just då. Det var någon sorts sinnessjuk pop man inte hört maken till. Lätta popmelodier uppblandade med vrålande, tjutande gitarrer, viskningar som övergick i primalskrin, skört och vackert men hårt och ursinnigt på samma gång. Galet och oförutsägbart. Det var punk förstås, men samtidigt något helt annat.

I veckans skivhylla har samtliga Pixies-skivor - "Come on Pilgrim (87), "Surfer Rosa" (88), "Doolittle" (89), "Trompe le Monde" (91) - utom "Bossanova" (90) fått vara med. Helt enkelt för att "Bossanova" inte är lika tokbra som de andra.

Idag kan man såklart sätta in Pixies i sitt musikalska sammanhang bland de andra av åttiotalets collage-band. Men ändå gick de några steg längre än alla andra och var mer exklusiva än sina kollegor. Sedan att de påstås ha inspirerat till å ena sidan grungen och å andra sidan den brittiska indievågen är ju inte deras fel

SKÄRGÅRDSTRÄNING

Ölöppning, förtöjning i naturhamn/gästhamn, tändning av grill, uppknäppning av kapell... Skärgården bjuder faktiskt på andra träningsmetoder också.Jag gjorde en snabbvisit till föräldrarhemmet i södra skärgården. Där förvarar jag numer min gamla vackra, orange, lagom lappade Malik och passade naturligtvis på att köra ett gammalt hederligt kajakpass.

Min Malik fick jag när jag fyllde elva eller tolv. Jag hade gått i min kusin Monikas kanotskola under sommaren och nu fick jag alltså en egen. Det här var ju långt innan friluftsfanatikerna gick man ur huse och fyllde skärgården med s.k. långfärdskajaker - sådana tunga Titanic-kajaker med vattentäta skott med plats för ett åttamannatält och en hundkennel. Ja, inget fel på de kajakerna, men fort går de inte. Tur för mig alltså att jag fick min kajak på den tiden då kajaker skulle vara snabba. Min Malik är inte någon tävlingskajak. Den är stabil men den är lätt. Därför kan jag nästan hålla sexminuterstempo på distanspassen. Det är en fin känsla...

Som grabb (oj vad jag gillar det uttrycket) brukade jag köra intervaller med kajaken. Då paddlade jag upp till Tattmar mar där det alltid var fritt från vågor. Intervallerna gick från ena sidan av maren till den andra, cirka 4-500 meter. Jag brukade orka fem, sex stycken innan mjölksyran brann i armarna. Jag har aldrig känt sådan mjölsyra varken i löparskor eller på cykel. Det går inte.

Nu gjorde jag ett helt vanligt distanspass. Cirka en timme runt Arnholmarna och Råholmen. Fick frisurf av en flybridgelyxares kölvatten - sånt är kul. Såg en havsörn. Tog det lite lugnare varje gång det blev lite jobbigt... Ja, lite så där lagom bekvämt. Men nästa vecka ska jag ut igen. Fan om jag inte ska köra ett intervallpass då. Bara för att få den goda blodsmakskänslan igen...

VECKANS ROCKRUNNER V29

Till veckans Rockrunner v29 utses Core-träning! Grundtanken med Core-träning är att bygga upp styrka, stabilitet och balans i bålen för att användas när vi behöver det som mest. Ryggen och magen är involverad i många tunga uppgifter i vardagen och en stark mage och rygg är därför en stor fördel för att undvika och förebygga skador. Och ni som läser blaskor som Runners World och liknande kan inte ha missat Core-träningens lovsång till alla löpare med ambitioner. Ska man dessutom springa runt på fjället kring Njoulla med en ryggsäck på ryggen, har man naturligtvis stor nytta av en väl avvägd bål-muskulatur.

Till min hustrus förtret kan jag dock erkänna att jag själv inte lagt många minuter på denna träningsform. Inte sedan jag la min karriär som styrkelyftare på hyllan i alla fall. Och under min tid som styrkelyftare körde vi marklyft, ryggresningar och sit-ups, utan att ha en aning om att vi körde Core - för på den tiden var träningsformer som Core, Box, Pump, Afro, Zumba, Bodycombat och liknande inte uppfunna.

Under sommarens semester har jag dock satsat helhjärtat på att ta ikapp åratal av försummad Core-träning. Receptet har varit följande:
1. Bär bort runt 890 pannor marktegel.

2. Gräv ut runt åtta fulla släpkärror med jord, sand eller helst lera och leverera till närmaste soptipp.

3. När hålet är tillräckligt stort (eller gärna lite för stort), fyll x antal släpkärror med bergkross och skotta tillbaka i hålet. (Räkna med minst 2,5 ton för ett bra träningspass.)

4. Fortsätt med ett par ton stenmjöl (tänk på att böja på benen).

5. Avsluta träningen med runt ett ton nya plattor, för att täcka hålet.

Tänk dock på att alltför intensiv Core-träning kan resultera i så kallat ryggskott. Sprid därför ut träningen under hela din semester.

VECKANS SKIVHYLLA

I serien "veckans skivhylla" är det dags att hylla den brittiska 77-punken. Trots att det var en musikscen som fullkomligt exploderade med hundratals band och ännu fler singlar på bara några månader, är det ganska lätt att välja ut vilka album som faktiskt ska stå där i skivhyllan.

Sex Pistols - Själva definitionen av brittisk punk. Att de sabbade upp allt direkt var ju också en del av definitionen av sig själva. Och skivan är förstås helt hopplös. Det är omöjligt att lyssna på den och inte vilja ta sig en brakfylla och tokdansa. Inte en svag sekund. Helt underbar, med andra ord! Världens bästa!

The Clash - Ja, de hade ju den dåliga smaken att bli långlivade. De ville dessutom vara både politiska, smarta, inovativa, osv. Det passar dåligt i punken. Men första skivan är ändå pur punkrock och ofrånkomlig i veckans skivhylla.

The Damned - var faktiskt före Sex Pistols både med första singeln och sitt album. Och det är ett supersnyggt album med tidlösa rocklåtar. Funkar både till frukost och fest. Märkligt nog rasade bandet från att vara världens bästa till att bli världens sämsta på bara några månader. Köp aldrig något annat av Damned än detta album - resten suger.

Stiff Little Fingers - Fick tävla hårt mot The Adverts för att komma med i veckans skivhylla. Vann på målfoto eftersom "Alternative Ulster" just i dag var noslängden bättre än "One Chord Wonders". Det kan ändra sig till imorgon. SLF är annars det enda av de här banden som lyckades göra en platta till som också är riktigt bra, trots att de ibland balanserar på gränsen till att bli aningen pretentiösa...

Bland de riktigt bra 77-banden saknar ni förstås Buzzcocks, men de gjorde ju heller inget album under perioden då de fortfarande var bra...

Hyvens mina damer och herrar. Håll utkik efter fler nedslag i populärmusikens historia i "veckans skivhylla".

Veckan Rockrunner 26

GR 20 Korsika (Djäjaer väng, La Corse)En våt dröm för alla bergslöpare eller ett stekhett helvete för den som verkligen försöker? Ja, fråga Jonas! Faktum är ändå att en och annan ger sig på att springa den här ökända leden som kallas den tuffaste i Europa. Faktiskt ska det kvinnliga rekordet ha slagits medan vi var där, enligt den lokala nyhetsblaskan.

Vi var däremot inte där för att springa utan för att vandra med tält och hela köret. Och mycket kan väl sägas om den där leden och om "tuff" är ordet vet jag inte. Man kan väl säga att jag aldrig vandrat en led som innehåller så lite stig som GR20. Det är brant klättring uppför och det är brant klättring nedför, mest hela tiden. Ibland så brant att man måste ta hjälp av kedjor som någon så vänligt bultat fast i berget. Så egentligen kan man fråga sig varför någon vill springa den här leden. Det går ju liksom inte att springa särskilt ofta - men höjdmetrar får man så det räcker förstås, och det är väl det som lockar en bergslöpare. Det tuffaste längs leden är annars att äta maten som serveras i Gite de etape-rna (och att betala för den). Vad sägs om linsgryta med leverkorv (korsikansk specialitet)? Eller nio Euro för en skiva formfranska med ost? Det kallas nu "Shit de etape".

Jag och lilla frugan vandrade nio etapper av de 15 på sju dagar. För att slippa bära alltför tungt inhandlades all mat vid etappmålen (Gite de etape). Det är också bara där det är tillåtet att tälta. Ja det är strängt förbjudet att tälta någon annanstans - precis som att det skulle gå att tälta någon annanstans. Hardly! Bergslöpare som jag väl vill vara försökte jag mig ändå på några pass på leden. Första rundan var lite kortare och gick från en Gite där leden gjorde en liten transportsträcka mellan två bergsmassiv. Lite plattare alltså. Men där det är platt på Korsika där sticks det utav helvete. Väldigt taggig växtlighet där och benen blev prickiga när jag försökte mig på lite offroad...

Andra passet skulle jag ge mig ut på lite äventyr. Försökte ta mig upp på en bergskam lite över 2000 m.ö.h. Det slutade med en väldigt svullen och blå fot. Mina sladdriga gamla Adidas var inga höjdare till bergslöparskor. Att jag ändå nästan tog mig upp på kammen (fick vända när det blev för brant och jag inte vågade längre) gjorde nog inte foten gladare...

Hela Korsikaresan avslutades med att vi på hemresedagens morgon drog till Calenzana där GR20 startar. Jag körde ett pass på de första tusen höjdmetrarna. Den enda stigningen som inte innehåller någon klättring, ungefär. Det var en bra avslutning och min svullna fot klagade inte så mycket...

Hem till Hammarbybacken igen!

P - PYTHON

PYTHON blir det eftersom pytonormen är en hungrig en som kan svälja typ en hjort eller gris eller nåt annat som är mycket större än den själv. Tänk att ha den egenskapen på pastabuffen i Björkan!


Sen är ju PYTHON också ett programmeringsspråk, en sportbil och en orienteringssko, tror jag... Det finns säkert fler pythons därute. Visst tusan man får ju inte glömma Monty Python!

Det här inlägget är upplagt från Ifånen så det kanske ser ut som dynga och då är det det.

O - OMM

Om inte OMM vore OMM skulle inte BAMM vara BAMM eller LAMM vara LAMM! Om någon inte vet (och inte orkar klicka på länken) vad bokstäverna OMM står för så kan jag informera om det nu. OMM är alltså en förkortning för Original Mountain Marathon vilket betyder att det är ett tvättäkta original. Eftersom OMM föddes 1968 är OMM lika gammal som Jonas så i år arrangeras tävlingen för 43 gången! Hetaste samtalsämnet på kontinenten just nu är inte deltagarantalet, vädret eller något annat (o)väsentligt utan att det ryktas om att Ladonia Chickenrockers tänker ställa upp i B-klassen!

M - MOUNTAIN, MATTERHORN, MUCK

And now a inlägg for our international readers. A MOUNTAIN is a landform that rises above the surrounding land in a limited area in the form of a peak and it's steeper than a hill. The highest MOUNTAIN is Mount Everest and (perhaps) the lowest mountain is Bajenbacken. One of the most famous mountains is MATTERHORN and that´s the worlds greatest triangular chocolate. MATTERHORN is not a good mountain for running because many people have died running it. MOUNTAIN is also an American rockband best known for the song "Mississippi Queen" and the Swedish word dynga is in english MUCK!

36 days and counting...

D - DYNGA

Dynga; skit, kreatursspillning, spillning, gödsel, kobajs, avföring, träck, exkrementer, strunt, smörja, lort, smuts, avfall, struntprat, dravel, dumheter, skräp...

C - COMPEEDPLÅSTER

På bokstaven C hittar vi COMPEEDPLÅSTER och man undrar hur det blev så? Man skulle kunna tro att vi är sponsrade! Om vi hade varit det (i alla fall om vi varit sponsrade med stålar och inte material) hade man ju hur lätt som helst sagt att dom är skitbra. Men nu är det inte så, vi får inga pengar och de där små plåstren är sämst eftersom de glider av hur mycket man än värmer (har testat allt utom blåslampa) och hur torra fötterna än är. Använder någon compeedplåster? Jag vet att jag gör det inte i alla fall. Bu för compeedplåster!

FEM IN EDGE 2006

Jag visste att jag hade ett gammalt nummer av den insomnade (R.I.P.) tidningen EDGE någonstans därhemma. Har tidigare vid ett par tillfällen letat lite halvhjärtat efter det gyllene alstret men det har varit borta. Tills i förrförra veckan när Hedlunds fyllde (!) en 30-kubiks container med gamla möbler, sopor och annan skit. Under några ex av TINTIN (bland annat Tintin i Tibet som utsågs till Veckans STARCUS v 11 2007) gjordes upptäckten (som givetvis inte åkte i containern, viss skit måste man få spara, fick tjata ner frugan om detta och några pärmar med gamla kartor). Själva tidningen är inte mycket att ha men på sidan 22-24 kommer följande briljanta, fullständigt fenomenala reportage från Fjällräven Extreme Marathon:

2006 var alltså fyra Rockrunners över i Danmark och sprang FEM-70. Själva artikeln är skriven av bästa manliga biroll Lars "Hemingway" Hjulström och i huvudrollen (eftersom han är med på nakenbild) ser vi Pälle "Ron" Hedlund. Dessa två herrar som då alltså utgjorde team STARCUS headlinade artikeln och i två statistroller (inte nämnda med namn) hittar Team Trimtex:  

Bilderna är som vanligt klickbara. Klickar man på dom blir dom större och då kan man faktiskt läsa texten utan att behöva en 42 tums skärm och förstoringsglas.

Nu till ett stort avslöjande såhär fem år senare. Det äckligt briljanta citatet "MAN TROR MAN KOMMIT IN I EN SVACKA, SÅ TAR MAN EN POWERGEL OCH BORRAR PÅ OCH TROR ATT DET SKA GÅ ÖVER. MEN DET GÅR ALDRIG ÖVER. DET BLIR BARA VÄRRE OCH VÄRRE." är ett påhitt. Den (snygga) manliga manliga huvudrollsinnehavaren sa aldrig så. Efter målgång svepte han bara en bärs (och en till) och stod tyst som den tysta mystiska person han är (vill vara). Hela citatet (utom möjligen "det blev bara värre och värre") är påhittat, uppdiktat, förvanskat och fabricerat av Hemingway. Sådeså!

VR.25

Sist det begav sig i OMM var tillsammans med Tomas Albinsson och den historiska avbrutna tävlingen pga av det fruktansvärda ovädret. Nu blir det ett nytt försök den 29-30 oktober tillsammans med Mange Andersson. Vi har inte riktigt klubbat vilken klass ännu men det lutar åt B-klassen. Orginalet är det som gäller i höst, så alla britter och skottar nu är ni förvarnade!

The Original Mountain Marathon utses därmed som VRR!

B - BERGSLÖPNING, BAMM och BJÖRKLIDEN

Jag har visst glömt bort det där med alfabetet nu igen. Bokstaven B var egentligen avklarad eftersom jag dundrade av A-B-C-D i inlägget om N för länge sedan. Då utsåg jag BERGSLÖPNING som enda B-ord men nu när det är 38 dagar kvar känner jag att det måste revideras. Fast jag tänker inte ta bort BERGSLÖPNING (det är ju världens finaste ord) utan jag fulländar det hela genom att lägga till BAMM. Varför? Räcker det inte med BERGSLÖPNING?

Den här bilden från BAMM dag ett 2010 tycker jag räcker som svar. Tänk att få dundra (nåja det kan vara på slutet och då kan det också stå springa, jogga, gå, hasa, halta, krypa och stå still med kramp) fram över nejden. Eftersom BAMM går i BJÖRKLIDEN är det lika bra att hysta in BJÖRKLIDEN i leken också! Jamen så är det, på B har vi BERGSLÖPNING, BAMM och BJÖRKLIDEN!

ALLA HAR FEL

Efter att ha tassat upp och ner och hit och dit och runt och tebaks ganska exakt 10 gånger kan jag konstatera att ALLA HAR FEL (som för övrigt är en hygglig låt med Thåström som var länge sen jag hörde). I alla fall så har Garmin FEL för den säger att det var +762 och -778 höjdmeter och det var det INTE. Skistar har också FEL för den säger att det skulle varit + och - 930 och det var det INTE.
Kan man lita på Wikipedia? Troligen inte så det enda, ända som är säkert är att jag blev brutalt svettig (trots att solen snällt nog försvann lagom till passet) och att det inte kändes så förfärligt som jag trodde innan. Tiden och tempo suger elefantballe jag vet men jag överlevde 10 utan att dö och det duger för mig!

Veckans Rockrunner v28

Min första gång!

Hur som, veckans Rockrunner vecka 28 blir lätt det 135 miles(217km) långa loppet Badwater ultramarathon.

Temperaturen stiger upp till 55 grader och går rakt över Deathvalley och upp i bergen på andra sidan.

Starten gick idag, jag har en Amerikans polare som faktiskt är med i år, heja Harvey!

Dessa damer och herrar som går i mål i detta lopp kallar jag tuffingar, kanske till och med kan dom kvala in till att bli en Rockrunner.....

Det finns inga vätskestationer eller liknande i detta lopp, alla har följe bilar som man får stå för själv med släktingar eller polare, pacers är tillåtet efter en viss sträcka. Personligen skulle jag inte vilja springa detta lopp, men tufft det är det!

Eftersom jag nu vill ha en guldstjärna skall givetvis en film med till detta lopp, det finns på tuben och är 10-12 delar långt, avsätt en dryg timme och titta!

KABINBANAN

Åres kabinbana går enligt Wikipedia från dalstationens 421 meters höjd upp till bergsstationen på 1274 meter vilket gör 853 meters höjdskillnad. Enligt samma sajt är Hammarbybackens topp 87,6 meter hög och har en fallhöjd på 82 meter. Skistar däremot anger att toppen är 93,5 meter med en fallhöjd på 93 meter. Någon ljuger!

Varför?

Ikväll måste jag dit och reda ut detta genom att knäcka kabinbanan. Det innebär minst 10 stigningar (W:s angivelse känns mer rimlig än S:s) för att komma lika högt. Någon som vill joina?

39 dagar kvar...

BAMMTRÄNING no 15

Åker man Mariebads vattenrutschbana tillräckligt många gånger blir det jättemånga höjdmeter. Dessutom är det jävligt bra jokkträning!

Duathlon på egen hand.

Satt hemma och funderade på ett bra pass som skulle vara lagom tungt men ändå så pass jobbigt att jag skulle få kämpa. Kom då på att det vore roligt med att springa runt en sjö, var på jag letade efter en lagom stor en inte så jättelångt (som för övrigt är en tävling) hemmifrån. Jag skulle cykla dit och ställa cykeln för att sen springa vid sjökanten runt sjön. Valet av sjön blev Tärnan. Innan jag for så skrev jag ett litet brev till min sambo om det skulle visa sig att jag skule försvinna eller komma bort, vilket är ganska ovaligt då jag är världens bästa orienterare (i alla fall inom laget)


Cyklingen dit vart enkel och i lagom fart, väl framme vid bytesstationen så dressade jag om för att få på mig mina Icebug som är grymt mjuka och sjöna orienteringsskor, dom var förövrigt med på LAMM i år där dom inte gav mig skavsår någonstanns alls.


Färden började mot norr på stig och när jag passerade norra spetsen så kändes allt mycket bra och inga flugor som hängde på och irriterade alls. Men jag kom förbi en riktigt fin hängmyr ner mot sjön. Kolla bilden får ni se.


Färden bytte nu riktning mot söder på den östra sidan av sjön och där fick jag bitvis uppleva riktigt fin urskog med härliga vyer som tycktes alldrig ta slut.


Ibland var det så svårt att springa precis intill sjökanten så jag var tvungen att klättra långt upp på bergen intill, men vad gör det när all träning i backar är att räkna i Team Rockrunners. För vi är ju bäst på att träna i backar även om jag inte gör det på H-Hill lika mycket som andra i Teamet.


Nu efter ca 2.10 tim av passet började jag känna att det var dags att runda av nere vid den södra spetsen av sjön Tärnan. Jag letade mig ut på en grusväg för att senare gå in i skogen för att ta mig den sista biten mot mitt pittstop där cykeln var parkad.


När jag väl var på cykeln igen så fick jag lite sällskap av 2 fina russ som kutade bredvid mig i hagen, var bara tvungen att ta ett litet kort på dessa två hästar som på någotvis påminde lite om mig som de galopperade fram.



Väl hemma igen så var allt som vanligt igen fast barnen syntes inte till då de rest till Gotland med morföräldrarna. Så nu har man 2 veckor med fina möjlugheter till liknade pass igen som kommer ge en bra grund till ett kommande BAMM i Augusti.