BAMM-TRETTIO

Då var det dags att knyta ihop säcken. Eftersom vi hade hyrbil var vi tvungna att åka till Narvik. Inte på sightseeing utan för att reka ”från fjord till fjäll” såklart. Kameran (nåja mobilen) gick het när vi passerade bron över Rombakksfjorden. Här var vi 2006, dit ska vi 2010 (tror vi oss veta) eftersom starten kommer att vara vid en fjord. Det finns helt enkelt inte så många fjordar att välja på om man ska hinna tillbaks till Björkan på 7 mil. Ett femårsjubileum i Björkliden får man ju inte missa (nåja Jonas får ett fyrårsjubileum men det gäller väl det med). Därför säger vi Rombakksfjorden, Tyttebaervika, Haugfjellet, Riksgränsen here we come!
Det var söndag så Narvik var såklart helt stängt. Vi tittade på vattnet, utsikten, malmbanan, bergbanan och vattenverket innan vi hittade några norska hamburgare för det habila priset 164:09 kronor SEK. Det tog ganska exakt två timmar att göra Norge och det var tydligen jobbigt som f-n...
Krister tog oss rutinerat och stabilt tillbaks längs E10. Förutom ett stopp i Abisko där vi dumpade medresenären (Anna, Annika, Ann-Sofi vad var det nu hon hette nu, som skulle sätta sig på tåget) gick det som tåget och bara en liten stund senare svängde vi in i ett hårt nedregnat Kiruna. Hyrbilen parkerades, flyget landade, väskor röntgades (ingen gasol den här gången), tidningar lästes och endast fem minuter försenade lyfte vi mot södern igen.

Slut frågor?
- Ja, jag lovar att till nästa år vara bättre tränad! (från Jonas)
- Ja, jag lovar att till Rogainingen vara bättre tränad! (Jonas igen)
- Nej, vi ska inte springa över Kåppastjårro nästa år! (från Anonym)
- Nej, vi ska inte bomma något mer! (från TT:n)
- Nej, vi ska inte klättra över några fler livsfarliga stup! (från frugan)

Over and out!

Veckans Rockrunner v36

Något försenat kommer här v.36 Rockrunner. Så här efter ett par bergslopp måste man ju gå igenom sin utrustning och se om ngt kan förbättras och denna gång valde jag att uppgradera tältet. Jag har ju inget eget heller så det är ju också en anledning att uppgradera. Efter mkt googlande hittade jag ett lätt tält 960gr och billigt, under tusenlappen! Leveransen från en brittisk leverantör gick utan problem. Veckan Rockrunner är med andra ord Coleman Rigel X2.

Vilket innebär att den som springer med mig får lyxa i nytt och fräscht!

BAMM-TJUGONIO

På den knökfulla (alltså inte redlöst packade, utan bystade, alltså inte storbröstade, utan välbesökta), BAMM-ketten fick vi höra att ett lag diskat sig själva då de haft felaktig utrustning. Det resulterade i att de fick specialpris för fair play och att vi åkte upp ett pinnhål (till). Slutplaceringen blev därmed sjätte plats. Funderade för ett ögonblick på om vi kunde göra något för att avancera ytterligare men hjärnan gick på lågvarv. Dessutom var maten god och ölen kall så...

Funktionärer och arrangörer blev avtackade och applåderade. Ytterligare något pris delades ut och det applåderades vilt. Höll någon tal? Ja kanske, minns inte riktigt, men Anders Morell hälsade i alla fall välkommen till "Från fjord till fjäll" 2010. Det får man ju inte missa, bara lite drygt 365 dagar kvar så...

Efter maten letade jag lite efter kameran (ni vet resultatet), (behöver inte säga FAAAAAN) och sen gick vi till baren. Kvällen blev som vanligt inte så sen som man önskar. Trots att det luktade gammal svettlergeggtrasa i hotellrummet somnade vi som två nyvaggade bebisar. I morgon åker vi hem så...

BAMM-TJUGOÅTTA

Det blev lite trassel vid målpipningen så Kalfjällen snodde åt sig segern med en sekund. Vi var så trötta så ingen orkade protestera. Efter fotografering låg vi länge i gräset och bara njöt av chips, torkat renkött, godis, bananer och allt som serverades.

Dagens sista uppoffring var att ta sig genom utrustningskontrollen. Det gick bättre än incheckningen på Arlanda så vi haltade ner för trappan mot hotellrummet. Den efterlängtade bastun var närmare än någonsin men hemsidan måste uppdateras först. Vi tankade upp det som skulle bli den sista bilden. (Guuuud vad han tjatar!)

Bastun var skön och ölen var fantastisk men d-lar vad det sved i ryggsäcksskavsåren! Trots att jag inte behöver särskilt mycket schampo i mitt lilla hår så var den upplevelsen tio gånger värre än vurpan (vurporna) på fjället och alla klättringar tillsammans.

Vi haltade tillbaks till ett illaluktande hotellrum. Vi packade ner de de äckliga kläderna i påsar, öppnade fönstret och haltade iväg till prisutdelningen där vi lyckades knipa åt oss ett par för små sulor i utlottningen. I villervallan där någonstans tappade jag bort kameran. Sluta tjata sa jag!

OK, jag återkommer i morgon...

BAMM-TJUGOSJU

Efter en tvättäkta H-16-spurt kom Rockrunners V en (1) sekund före Kalfjällen i MÅÅÅÅÅÅÅÅÅL. IKSU lade på en gubbspurt och kom i mål några minuter efteråt. Det räckte till etappseger till vår fördel men blev såklart torsk sammanlagt. Först fick vi höra att Kalfjällen var sjua och vi åtta, precis som vi startat i morse, men det visade sig att ytterligare ett lag vimsat på fjället så resultatlistan så vi blev sexa och sjua.

BAMM-TJUGOSEX

Skulle det hända något i sammandraget var vi tvungna att slå Kalfjällen med 2 min samtidigt som IKSU var tvungna att slå oss med 8 och Kalfjällen med 10 min. Det blev långspurt utför!

BAMM-TJUGOFEM

Till åttan körde IKSU vänster runt sjön upp mot Kåppastjårro. Rockrunnrarna och Kalfjällen drog höger runt sjön för att sen skråa upp över branten. Den sista långsträckan gick riktigt fort. När vi började skrålöppningen uppför ökade tempot nu mer och efter ett tag såg vi översta liftstolpen i Björklidensystemet. Trots att vi var säkra på att vara före IKSU kom de ner mot kontrollen FÖRE oss.

BAMM-TJUGOFYRA

Den oändligt långa näst näst sista sträckan började med en sjuhelvetes klättring upp mot Kuoblavagge. Långt framför oss, nästan uppe på krönet, såg vi Nästan Kalfjäll. De hade redan plockat stigningen och jag tryckte av klockan just som de passerade ett stort stenblock. Vi tog sikte på samma tydliga punkt och stretade på 50 höjdmeter, 100, 150… osv… till 300 höjdmeter och det stora stenblocket. Kom jag ihåg att kolla klockan? Inte en chans!

Sen var det skitlångt runt vänster som gällde. Vi försökte tänka ut någon vettig väg över berget men det gick bara inte. På leden kändes det som att vi tappade på alla men sträcktiderna efteråt säger att alla lag var trötta (utom möjligtvis de snabba skottarna då). Vi lade oss bakom IKSU. Eftersom de var 8 min efter oss i går skulle det ju räcka med att vara i rygg på dom i mål. På de 200 höjdmetrarna förbi sjöarna upp mot ledförgreningen växeldrog sedan lagen. För egen del började jag känna mig rätt vass. Nåja vass var kanske att ta i men kroppen funkade riktigt bra här i elfte timman. Håller med om att det var sent påtänkt, hade gärna varit vassare tidigare. Eller så var det så att de andra var slitna…

Det rullade i alla fall på och vi passerade ledförgreningen upp mot 1382-toppen. Helt plötsligt såg vi Krister/Anders bakom. De hade sprungit fel på leden och tappat de 20 minuter (? jag kollade som sagt inte klockan *) vi legat efter. Skulle vi lyckas ta en placering i sammandraget? Men då måste vi vara lite mer än 2 min före i mål. Det började snöa och tempot ökade samtidigt som tävlingsdjävulen visade sitt fina tryne. Stegens längd blev längre fartens fart blev snabbare ner i Måndalen. In mot sjön gick det riktigt fort och Team Rockrunners kunde pipa 11 sekunder före Kalfjäll och 47 före IKSU.

* Nu efteråt visar winsplits att vi var 16:45 efter vid sexan så det var inte helt tokigt gissat.

Veckans RR v 38

Leo springer som fan just nu och farsan har fullt sjå att hänga med.
Därför är han rockrunner v 38.
Här har ni förresten videon "Pussy" av nedan nämnda Rammstein.
http://www.visit-x.com/rammstein/

/Ivve

BAMM-TJUGOTRE

Eftersom det var 2 km utför med en spetsig spetsig vinkel blev det följaktligen uppför samma väg. Just den biten innehöll inga direkta vägvalsbryderier men allteftersom vi gnetade oss uppför blev vi alltmer brydda. Till slut blev det oundvikligt att fatta ett avgörande beslut. Leden runt hur långt som helst eller rakt över hur högt som helst? Återigen valde vi 400 höjdmeter, snö, lösgrus, klippor och livsfara! Vi hittade en väg upp som inte var dödlig men tog en evinnerlig tid. När klättringen började såg vi IKSU en bit upp och ökade takten. Strax innan sjön var vi ifatt men där valde de vänster och vi höger. De valde rätt för när vi kom runt klippan på vårt vägval var det stopp med stup åt alla håll.

Vi stod inför att ta oss ett par hundra meter tillbaks eller klättra som de två sprindelmän vi inte är. Jonas ville vända men inte Pälle så han klättrade först. Efter några halsbrytande grepp, viga steg och långa tår passerades stupet. Eftersom det gått bra kom Jonas efter, lotsad av en något skärrad Pälle (som spelade cool). Till slut stod bägge på fast mark något närmare snöfältet. Långt upp till vänster kunde vi se IKSU hänga och klänga på klippan. Förutom att det var livsfarligt tappade vi säkert 5 minuter på detta idiotiska vägval. Lätt förbaskade ökade vi igen och väl uppe var vi nästan ikapp. Nåja, vi såg dom inte, men vi kände (läs intalade) oss att vi var ikapp. Nu var det relativt platt med en bit skråande längs 1419-toppen (motsols mot igår) tillbaks mot sjön, ner på leden.

När ”bara” 500 höjdmeter ner mot Kårsavagge skiljde oss från kontrollen såg vi både IKSU och de långsammare Skottarna (som tydligen kört runt, uppenbarligen ett bättre vägval) framför. Ner mot kontrollen spurtades bägge lagen ikapp och vi kunde pipa strax efter skottarna men före IKSU. I morgon ska vi klättra!

VECKANS ROCKRUNNER V39

Den här nomineringen får alla gånger Lasses kropp att rista. Men det är för hans bästa eftersom han behöver en rejäl omruskning för att komma i form. Härmed utses RAMMSTEIN till veckans Rockrunner V39 eftersom de kommit med ett rykande färskt singelsläpp, porrvideon "Pussy" och ett konsertbiljettsläpp (igår) som såldes slut på kortare tid än en BAMM-sträcka. Den kommande plattan släpps den 16 oktober och heter "Liebe is für alle da". Konserten den går av stapeln den 20 februari och Pälle har biljetter. Jahwohl!

PS Jonas (V36), Lasse (V37) och Peter (V38) sitter alla tre i skamvrån och trängs eftersom de glömt bort sina nomineringar. Jag är ledsen att behöva tvätta deras bykar såhär i offentlighetens ljus men det verkar vara enda chansen att få något skrivet DS

PS2 Tomas, du har V40 glöm inte! DS2

BAMM-TJUGOTVÅ

Till femman var bästa vägvalet runt (tror vi) och vi tappade säkert på det (vet vi). Till råga på allt så tappade vi bort varandra vid Vargpasset. Det gick några minuter i onödan när vi stod och skrek efter varandra. Kontrollen låg nere vid bron över Låktejåkkas strida strömmar. Nästan ända nere där vi sprang över under gårdagen. En mentalt dryg sträcka med utför i 2 km, stämpling och sen uppför samma väg...

BAMM-TJUGOETT

För att slippa leden runt till fyran klättrade vi över Pajep Kåppatjåkka. Mina ben tog hellre 300 höjdmeter klättring än det långa varvet runt. Vi tappade säkert lite mer än om vi sprungit runt men de andra fick inte uppleva läcker (men hal) glaciärklättring, regn, hagel, snöfall och livsfarlig löpning utför. Dessutom hakade vi på Glommershus som senare skulle komma att bli tvåa. Vi höll faktiskt jämna steg i några hundra meter så det så!

Upp till fyran mötte vi lagen vi låg efter. De hade redan tagit kontrollen och var på väg till femman. Vi hade en bra bit upp till Krister/Anders och en mindre bra bit till IKSU. Dessutom mötte vi massor av lag i 50-klassen. Även här snöade det, rejält!

Vi pep på åttonde plats 12:11 efter K/A (jag sa ju en bra bit) och 6:24 efter IKSU (en mindre bra bit). Hur långt vi var efter täten? Nästa kapitel handlar om...

BAMM-TJUGO

Kartan är nu hittad efter den vådliga vurpan som återigen skedde på platten. Nu var det rakt öser om 883-sjön. Flaska, karta hela Hedlund flög som ett störtande flygplan och åkte på en rejäl buklandning. Även den här gången gick det bra för landningsbanan var belagd med mossa.
Om det gått bra till ettan och tvåan så blev det dessvärre jobbigare till trean där det blev en hel del ledlöpning. Vi tappade inga placeringar men en hel del tid. De snabba skottarna i täten flög om (de sprang sjukt fort hela tiden, uppför, utför, platt, på sten, på myr, ja överallt). Trodde aldrig vi skulle komma fram till 1045-sjön men det gjorde vi.

BAMM-NITTON

Det var uppför även till tvåan. Hedlund vurpade och tappade kartan så den kommer på morgondagens inlägg. Då ska vi till trean men vi kan nog få med lite av vad som hände till tvåan också. Lite tvärsom mot inlägg 13 och 14...

BAMM-ARTON

Det var 250 höjdmeter uppför till ettan så dit orkade vi hålla jämna steg med klungan.

BAMM-SJUTTON

Tältet veks ihop och de något lättare ryggsäckarna (maten var uppäten) packades. Vi (jag), (Jonas var igång som en duracellkanin) försökte bromsa tiden men klockan närmade sig obönhörligen pöbelstarttiden 08:00. Skottarna (de snabba Skottarna) var så snabba att vi, precis som förra året, (fast då var det Rockrunners I), (dvs Pälle och Lasse), (och i ledningen då låg Björn och Johan), (som nu låg tvåa och trea), (i olika lag), (men de fick springa jaktstart) var mer än en timma efter täten. Är man det så blir det omstart utan jaktstart och det kallas ju som alla vet pöbelstart.
Trots viss stelhet pratade vi om att utgångsläget var kanon. Det var trots allt bara 22 minuter fram till fjärde plats och mycket kan ju hända på fjället! Men de andra lagen då? Vilka andra lag? Ja ni hade ju till exempel bara 8 minuter ner till IKSU. Men Arne du vet väl att för en Rockrunner finns inget ner i resultatlistan! Nu låter det här som en intervju mellan Arne Hegerfors och Pälle Hedlund och det kanske det är? Eller så var det så att vi tänkte så och pratade så och det kanske vi gjorde. Men om sanningen ska fram så vågade vi nog inte se fienden i vitögat, oss själva alltså!

Starten gick…

STOCKHOLM ROGAINING

Då var även Team Rockrunners V anmälda till Stockholm Rogaining den 14 november.

På skorna, i kläderna, under pannlampan, springer Jonas Möllare och Pälle Hedlund.

Upp till kamp!

BAMM-SEXTON

Natten förflöt på något märkligt sätt. Det regnade lite tror jag (?) eller så var det dagg från tältduken… Sen var Jonas uppe och pinkade någon gång, kanske… Nätterna i Litepactältet brukar vara minst sagt diffusa. Jag minns i alla fall helt säkert att det var bitande kallt på morgonkvisten. Den där sovsäcken har inte mycket till stoppning. Att den är lätt hjälper föga när man ligger i tältet och klockan är 04:30!
Konstigt nog vaknade jag utvilad och benen kändes märkligt nog OK. Vi brassade frystorkat käk till frukost och sköljde ner den med sportdryck. Till slut vågade jag öppna ögonen och titta på kartan. Det var fortfarande långt, högt och brant. Det här ska vi klara!

GÅRETEXTRANSALPINERUN

BAMM-vinnaren Andrew Symonds nöjde sig inte med att springa ifrån alla i Björkan. Under en veckas bergslöpande genom da Alps har han och kollegan Tom Owens krossat allt motsånd. Segertiden på de 24 milen och 15000 höjdmetrarna blev makalösa 24 tim 2 min och 27 sek. De var nästan 2 tim före tvåorna. Resultat och mer fakta finns på Goretex Transalpine Run.

BAMM-FEMTON

Till slut kom vi i mål på åttonde plats, oändligt långt efter täten men mindre långt efter Kalfjäll. Vi klarade dagen utan grova bommar men jag sprang för långsamt när det skulle springas. Positivt var att det gick OK uppför men löpningen… Borde definitivt ha tränat mer!
Arrangörernas tradition att bjuda på bulle vid målgång fick mig att orka slå upp tältet. Jonas hämtade vatten och brassade käk. Det fina vädret från dagen övergick i snålblåst och regnskurar så den frystorkade måltiden intogs i tältet. Något senare tog vi en promenad till tävlingsmötet och kartutdelningen. De stela benen sa morgondagens bana måste, MÅSTE, MÅSTE vara kortare och lägre. Inte lyssnade någon på det. Kartan för dag två visade en bana med nio elaka kontroller, spetsiga vinklar med ledlöpning fram och tillbaks, klättring och åter klättring, uppför, utför, hit och dit. Det var bara att gå och lägga sig och försöka glömma men jag drömde mardrömmar om höjdkurvor och andra monster.

Veteran RM 2009

Mitt i allt BAMMande slänger jag in en blänkare från Veteran-RM på Gotland.

Vid Lojsta slott hade gutarna slängt ihop två skitroliga banor i fin terräng, Medel på Lördan och en Lång på Söndan. Lördagsloppet kan vi lämna därhän med enda kommentar: Gotland är Gotland och endast Gotland har Gotlänska höjdkurvor, en 5:e plats blev i alla fall resultatet.

På Söndan hade man blivit lite varm i kläderna bl.a m.h.a en tung Rioja kvällen innan så man lyckades knipa den sista medaljplatsen trots några småbommar och sega ben.

Nu kan vi återgå till BAMMandet.

BAMM-FJORTON

Nu var det bara en kontroll kvar och den bestod av en långspurt på 300 höjdmeter snett ner höger. Team Rockrunners sprang ifrån IKSU men tappade på Krister och Anders. Förresten ska det stå ”Team Rockrunners sprang ifrån IKSU men JAG tappade på Krister och Anders och Jonas”. De tre grabbarna sprang så enormt fort och jag var både trött och feg. Försökte bita ihop och med The Cramps som skugga hängde jag med hyffsat ner till bäckpassagen. Sen kom ett rejält stenområde och där fegade jag ur. De andra flög fram när jag hoppade försiktigt från sten till sten. Inte nog med det, sen kom ett område hög och buskig vide. Jag tappade ännu mer…
Lyckades få till en liten ökning nere vid åsen. Trots det hamnade jag längre och längre efter, jobbigt! Till slut såg jag i alla fall målet (bilden är hårdsnodd från BAMM-sidan) och till slut såg jag skärmen där Jonas stod och väntade. Anders och Krister hade redan pipit och var inne på den riktiga spurten. Jag halvsnubblade in mot kontrollen och vi kunde pipa vid sista kontrollen 1:59 efter Kalfjällen. Eftersom jag missade i kapitel 12 och 13 så tar vi spurten på en gång.
Vi spurtade! Spurten var lång så vi tappade men vi kom i mål!

BYHÅLA

Läste på webben att det ska stå om och vara med foton från BAMM i senaste Outside. Har det kommit ut på byhålan Värmdö ännu rå? Nu har jag på två dagar besökt en kiosk, Pressbyrån, ICA och Konsum men NÄÄÄÄ JÄÄÄÄLA SKIIIIIT ASSSÅ!

LUFFARBOMMAR

Dagen började bra med stabil orientering på 1-2-3, lugnt och enligt skolboken.

1) 3:43, ledde med 11 sek
2) 3:11, -0:14 och -0:32 totalt
3) 5:08, -0:08 och -0:48 totalt

Tyckte inte jag blev hetsig men till fyran styrde jag iväg för långt vänster, ingen katastrof, läste bara lite fel vid surdraget, tyckte att jag såg skärmen vid branten men det var ingen skärm och fel brant. Förbenat!

4) 2:22, +0:51 och -0:07 totalt

Lätt störd fladdrade jag vidare mot femman. Fladdrade är verkligen rätt ord för här hade jag ingen koll. Trodde plötsligt att jag sprungit för långt när det i själva verket var 100 meter kvar.

5) 7:08, +3:10 och +3:03 totalt. God damn it!

Till sexan gick det bra fram till grönområdet. Att jag sen trodde jag höll längre höger. Vurpade, AJ! Att jag inte såg stora branten till vänster. Djävlar vad risigt! Att jag sen klättrade över en stor jäkla brant. Satan vad brant! Att jag sen inte fick ihop det alls. Nu är jag inte bara LiTHe Vilse! Att jag sen läste in mig nere vid ängen. FAN! Att jag sen sprang över sankmarken upp helt fel. Att jag sen bommade ännu mer. Att jag sen äntligen kunde stämpla pipa efter...

6) 13:42, +8:56 och +11:44 totalt.

...gjorde att jag hade förstört en fin början. Att jag då var ifattsprungen av Petta (som kom tvåa, bra jobbat!) med åtta minuter. Efter det hjälpte det inte att det blev bästa sträcktid till sjuan och att vi (Petta och jag såg varann rätt mycket sen) höll ihop orienteringen hjälpligt, men bara hjälpligt, resten av banan.

Dagens glädjeämne var att eftersom jag orienterade som en junior måste jag vara en junior. Alltså blir det 20 och inte 40 årsfest om lite drygt två månader!

BAMM-TRETTON

Nu var det bara utför kvar, nästan. Till att börja med skråade vi höger ut från kontrollen och just som vi stod ovanför ett stup såg vi ett snöfält med spår lite längre till höger. Tydligen hade folk vågat sig utför det branta tidigare. IKSU och Jonas kastade sig utför på rumpan i en herrans fart. Jag blev tveksam men när jag såg att alla tre i god tid hann stanna innan snön tog slut. Det var bara att kasta sig utför själv också. Det var grymt läckert och blev ett bra vägval.

När vi kikade ner mot Rakkaslako var Nästan Kalfjäll borta. Tydligen hade de tagit ett pissigt vägval till vänster och sen höger. Efter snöfältet såg IKSU slitna ut och det räckte för att team V skulle gå om. Tydligen var längtan till tältlägret stor för vi drog oss alldeles för långt åt höger, rakt emot målet, ner två höjdkurvor och jobbig klättring uppför. När vi svängde tillbaks kom lagen bakom ikapp. Nästan Kalfjäll pep 2 sekunder före Rocklaget som pep 1:20 före IKSU. I morgon blir det nerförsbacke.

BAMM-TOLV

Nu var det nästan bara utför i ett gäng kilometer ner till Kratersjön kvar. Till åttan åkte vi på rumpan utför ett snöfällt. Jag tog kort men vi skiter i det här och nu. Det var i alla fall grymt läckert och blev ett bra vägval för vi var återigen om lagen framför. Nästan Kalfjäll tog ett pissigt vägval till vänster och det räckte för att team V skulle gå om. Däremot var vår längtan till tältlägret tydligen stor för vi drog oss alldeles för långt åt höger, rakt emot målet. När vi svängde tillbaks kom lagen bakom ikapp. Nu var det stress mot mål så vi skyndade på utav helvete och pep, efter och före.

StockholmRoagain 2009

REDAN ANMÄLD

Team Rockrunners Lag 2

Ja se nu till att anmäla er till den ultimala tävling.

Personligen hoppas jag att vi får ihop minst 3 st lag, men att då skulle jag helst vilja se vår egna Lars som hela våren och sommaren haft problem med en skada i låret.

Pälle och Jonas kommer givetvis att vara med sen kanske vi får tillökning i laget, men det är ännu oklart om det kommer hända.

Rock On!

BAMM-ELVA

Efter sexan blev det vägval. Rakt över Låktatjåkkas 1404 meters höga topp? Runt vänster eller runt höger? Vi valde höger (rakt söderut alltså) och fick efter (bara) 80 meters stigning rätt fin skrålöpning med Låktatjåkkastugan på höger sida. Efter drygt fem timmars löpning började benen protestera så den plockade placeringen tappades redan i uppförsbacken. När vi kom ner på leden gnällde benen (Pälles alltså) allt mer och vi tvingades (trots medvind, nerförsbacke och solen i ryggen) släppa nästan Kalfjäll och IKSU. Man kan säga att de ryckte.

När vi hoppade av leden vid 1015-sjön minskade avståndet en aning, eller så var det ett stup ända ner i vattnet som tvingade fram ett midjedjupt vad som gjorde att vi tog vi in, eller så var det bara en synvilla? I dagens sista stigning på (bara) 80 höjdmeter tog vi (kanske) in lite till och framme vid kontrollen var vi nästan ikapp, eller så mötte vi bara lagen och så var det också en synvilla?

Det blev omkastningar i klungan så vid sjuan var placeringarna:

Tätskottar jättelångt före, Kalfjäll 6:12:52, IKSU 6:15:05, Rock 6:17:02, Icke tätskottar jättelångt efter.

BAMM-TIO

Till sexan fortsatte utförslöpningen lika många höjdmeter till ner till Låktajåkkas strida ström. Det var kalfjäll runtomkring och vi såg Kalfjäll framför, IKSU till höger och Skottarna bakom. Från början hade vi tänkt springa upp till bron men forsen såg human ut så det blev rakt på. Någon minut senare vadade Kalfjäll oskadda över. Skönt! Det var 2 km svagt uppför till bron. Även vi kom över, blöta, men hela och rena.

Efter badet bar det av uppför i 650 höjdmetrar. Vi gjorde som på Nuolja och delade upp stigningen. Varje 100 m på höjdmätaren renderade i drickapaus och jubel, bara 550 kvar, 450, 350… IKSU var borta men vi såg Kalfjäll framför och Skottarna bakom. Envist intalade vi oss ”vi tar in, vi drar ifrån”. Egentligen höll de tre lagen jämn fart men det kändes bra att göra så. Jokkarna till höger och vänster var tydliga så orienteringen var inte så svår, för oss…

Kalfjäll försvann när det blev skrå men vi stretade vidare. När ”krönet” passerades låg 1227-sjön där precis som den skulle. IKSU hade just pipit efter ett högervägval som varit bättre, eller så var de starka(re)? Vi pep och undrade vart Kalfjäll tagit vägen när de dök upp från vänster. Mer stigning blir det i nästa kapitel!

IKSU 5:14:20, Rock 5:16:58, Kalfjäll 5:17:13, Skottar 5:22:36

Vi ser på det streckade strecket att kalfjället inte var med Kalfjäll. Nu undrar alla spänt, Rocker/Anders vad hände?

BAMM-NIO (09-09-09)

Vi drack och jag fick till två riktigt bra bilder från Kärketjårros topp. Först ner mot dalen till vänster och sen ner mot dalen till höger. Dessutom tog jag den obligatoriska självporträttsbilden. Den brukar bli grymt bra men jag är säker på att den blev ännu bättre den här gången. Fan att kameran är borta! Klistrar in porträttbilden från BAMM-05 bara för att djävlas!

Till femman var det utför i 340 höjdmeter så det var bara att citera Steven Tyler i Aerosmithlåten ”Love in an elevator”. Vi började springa och jag skrek (för mig själv) ”I’m going daaaoooooouuuunnn”. Lätt? Det är djävligt lätt om man har hiss men vi skulle ju springa. Utför borde vara rätt lätt men när man sprungit konstant utför i 20 minuter svider det rätt bra i benen. Vi lyckades i alla fall klämma i med en ganska bra sträcka. Jonas låg som vanligt före medan jag bromsade en bit bakom. Vi tappade såklart plenty mot Skottarna i täten men sprang om ”våra” skottar och höll något sånär jämna steg med Nästan Kalfjäll och IKSU. Nere på den bemannade höjden kunde vi pipa en placering bättre. Kontrollvakten berättade hur långt vi var efter och det var lååååååångt. Däremot var det tätt på placeringarna 7-8-9-10:

Kalfjäll 4:14:20, IKSU 4:16:35, Rock V 4:17:27, Skottarna 4:18:20.

Vi stressade vidare utför berget…

Träning ala Jonas Möllare Manér

Ja varför inte prova på Jonas fina koncept med att ta en Trimkarta och köra alla kontroller, precis vad jag gjorde denna dag 090908.

Jag hade innan passet bestämt att det skulle bli ett 2tim pass i skogen och fick sen se hur många kontroller jag lyckades ta på den tiden. Fast då skulle jag hinna i mål med på den tiden.

30 kontroller blev det och 1 stor miss mellan 1:an och 2:an, lite i ofokus där kan man gissa.

Annars flöt orienteringen på bra men jag var seg och det gick tämligen sakta hela vägen.

Terrängen var bitvis fin som vanligt men ibland högt gräs och jag som denna dag saknade vristskydd trippade och gick försiktigt för att slippa vricka fötterna och ramla å slå mig.

Fast ganska typiskt att när man springer tillbaks på stigen mot Domarudden igen ja då fan ska man minsan ramla å slå en, blod på underarmarna och ömma händer efter att man tagit emot fallet. Ganska typiskt, man ska inte springa på stig var det någon som sa. Man kanske ska och träna på bana så man inte snubblar så lätt , hehehe.

Hur som var det ett trevligt pass på Jonas Möllare Manér och kommer att upprepas skulle jag tro.

Over and out!

BAMM-ÅTTA

Vi hade två lag framför och ett lag i ryggen på väg upp mot Kuoblatjårro. Framför låg Skottarna, tyvärr inte tätskottarna utan vinnarskottarna från förra årets 50-klass samt med- och mottävlarna Rocker & Anders i ”Nästan kalfjäll”. De hade pipit två respektive två och en halv minut före oss vid kontrollen men vi närmade oss. En bit bakom (1:19 för att vara exakt) låg IKSU men de hängde inte på. För att vara BAMM kändes läget ovanligt klungit och hetsigt.

Uppe på 1200-1300 meters höjd var det riktigt mycket snö, sten och bökigheter men vi fick en bra väg. Någonstans vid sista o-et i Kuoblatjårro kom vi ifatt de andra på ett snöfält. De tre lagen passerade sjön samtidigt och fick klättra på några klippor för att inte trilla ner i vattnet. Pälle var inte uttorkad utan tvingades hänga ut dicken för pisspaus. De andra lagen passade såklart på att sticka, taskigt! Team V fick sen i ensamt majestät skråa längs 1419-toppen. När vi närmade oss leden såg vi de andra lagen framför. Inte nog med det! Dessutom kom IKSU från vänster efter att ha tagit vänstervägvalet över toppen. Framme vid kontrollen på Kärketjårros topp hade vi därför tappat en placering och pep som 10:a återigen två minuter efter.

Dricka och fotopaus…

BAMM-SJU

Hur orienteringsskadad är man när man skriver ”stämplade vid?” Stiftklämmorna försvann ju när sportidentsystemet kom 1997. Nåja försvann kanske är att ta i. Det sitter ju symbolisk stiftklämma vid kontrollerna fortfarande men det är ju inte så ofta som SI-enheterna lägger av så att de behövs. Avslutningen av förra kapitlet blir såklart ”Till slut kunde vi PIPA vid den lilla sjön på 1300 meters höjd på en placering sämre”.

Till trean var det först brant utför och vi såg forskningsstationen till vänster. Jag var oupmärksam och hamnade i stenskravel. Tappade på Jonas men chansade lite och jag tror minsann att vi sprang om ett lag. Väl nere i dalen bar det av längs leden och vi plockade en placering till. Däremot gick det hela tiden uppför längs Latjnavagge. Det sluttade inte mycket men vi gjorde nästan 200 höjdmeter innan det var dags för vägval. Leden långt runt eller in vänster över åsen högt och kort(are, mindre långt)?

Innan var Rockrunnersplanen över åsen men alla sprang rakt fram. Vi velade i två sekunder innan vi svängde vänster helt enligt planen. Några lag hakade på och just som nån sade nåt var jag ouppmärksam och stod på ärschlet. Egentligen var det inte ärschlet för jag snubblade och föll handlöst framåt. Hann se vassa stenar och tänka AJ innan jag fick en vass sak rakt i bröstet. AJ SATAN! Annars hamnade jag liksom mellan allt vasst som måste ha varit ditlagt perfekt efter mina armar och ben. Det stannade vid ett rejält skrapsår på handleden och svårigheter att andas.

Klättringen på 150 höjdmeter över åsen gick lätt men gjorde lite ont. När vi kom över kammen såg vi lag nere på leden och tyckte att vi ledde. Då menare jag inte ledde som att vara i täten utan att vi ledde mot de andra som inte heller ledde. Tyvärr var det en massa sten även på denna sluttningen. Där, om något, borde man ha ramlat men nädå jag ramlade på platten. Det gick långsamt och lagen där nere var snabba men sista biten utför gick i alla fall fort. När vi äntligen, efter livsfarlig utförslöpning, kom ner på leden var vi återigen efter lagen som inte låg i täten.

Till slut kunde vi stämpla, förlåt PIPA, som nia. Täten var borta sen länge men det märktes att det var fler lag anmälda för vi hade rejält med sällskap. Hälften av dom, 50-klassarna, vek av norrut mot Låktatjåkka men vi hade två lag framför och ett lag i ryggen på väg upp mot… nästa kapitel.

BÄGGE FÖTTERNA PÅ JORDEN

Det finns något gammalt ordspråk om att stå med bägge fötterna på jorden. Det kan jag inte och gör jag inte. På budkavle-DM (det heter INTE stafett) sprang jag kortdistans trots att jag är bättre på föredrar långdistans. Dessutom så har jag ingen självdistans och då kan man lägga upp ett, nej två, foton på sig själv.

PS En applåd och en fulwhiskyskål till AspLövet som var på hugget med kameran. Skål! DS

BAMM-SEX

Efter drickat kastade vi oss utför ner mot åsen mellan Nuolja och Slåttatjåkka. Bägge två fick till ett rätt bra driv i steget och det kändes lätt. Ett par lag passerades men när vi låg på skrå längs Slåttatjåkka var det bara att masa in sig i ledet. Leden passerades och sen skråade vi på andra sidan av Tjatjesjåskatjåkka. Ledet höll ihop men sen vek de andra lagen av upp mot åsen. Rockrunners fortsatte däremot enligt planen på skrå. Det blev ett helt eget vänstervägval. Så länge det var skrå var vägvalet riktigt bra. Jonas låg något hundratal meter före och jag skrek ”BRA RIKTNING”. Vi passerade 1080-sjön och påbörjade stigningen upp mot Latnjatjårro. Det var tungt som fasen uppför för mig men Jonas tassade på hur enkelt som helst. När vi äntligen kom upp på platån vällde lagen in från höger. Till slut kunde vi stämpla vid den lilla sjön på 1300 meters höjd på en placering sämre.

8x2+10x1=SVETT

Eftersom jag tappade bort träningen i mitten på veckan kände jag att jag var tvungen att ta ikapp så det blev två pass inbakade i ett. Det blev 8x2+10x1min intervaller på grusväg. Först började jag med två enminutersintervaller för att bli i fas. När jag var det varvade jag åtta tvåminutare med åtta enminutare. Pauserna blev en minut efter dom långa och trettio sekunder efter dom korta.

För att inte krama ur all kraft inför morgondagens budkavle-DM lade jag tempot till typ 90 % av max. Det gick riktigt djävla bra till näst sista enminutaren och sista tvåminutaren. Dit var snitt-tempot mellan 3:34 och 3:47 men på de havererade sista intervallrarna (heter den flera intervaller eller flera intervallrar?) låg tempot på en bit över 4 min/km. Visserligen gick dom på smal stig i skogen men visst fan berodde det på trötthet.

Ett helt OK pass om jag får säga det själv. TT:n säger väl som vanligt att det var vansinne men då är allt som vanligt.

BAMM-FEM

Klockan 06:00 ringde klockan så vi gick upp nästan innan vi gick och lade oss. En halvtimma senare satt vi i tävlingskläder (dock utan ryggsäck) i matsalen med alldeles för mycket mat på brickan. Bredvid låg kartan med den väldigt enormt jättelånga banan. Vi försökte att inte titta men kände att vi var tvungna. Precis som förra året var starten nere på parkeringen så att höjdmetrarna skulle maximeras.
Till ettan var det bergspris för alla klasser. Första team dit skulle få dela på 3000 kronor i presentkort. Skulle vi? Nej, för det första visste vi att vi inte skulle ha skuggan av en chans mot Skottarna som vunnit allt i bergslöpning som går att vinna. För det andra kändes det urbota korkat (och jobbigt) att börja den långa dagen med en spurt på de 745 höjdmetrarna till Nuoljas topp. Starten gick och vi körde helt enkelt i den gå-spring-klättra-takt som vi tränat på, det lilla vi tränat, i Hammarbybacken under sommaren.

Det hela började med platt i 200 meter fram till bron. Det gick fort! Sen kom traktorstigen uppför och pulsen ökade. Skottarna visade direkt var skåpet skulle stå genom att lägga sig först och aldrig sluta springa. Alla tappade, några mindre, några mer, men alla tappade. Vi höll oss lagom lugna och låg på ca 8-9 plats. Klungan blev ett led som blev ett led som blev längre och längre. Skottarna försvann i fjärran ungefär vid grottorna. Sista biten fram mot bropassagen över Kåppasvagge går leden upp till höger. Lagen framför följde leden så det gjorde vi med men en höjdkurva nedanför pep 2-3 lag förbi, jahaja, det var tydligen bättre att inte springa stig. Efter bropassagen såg vi Skottarna för sista gången. De var redan halvvägs uppe…

Sen var det bara att koppla på pannbenet och räkna höjdmeter. 400 kvar, brant, 350 kvar, usch, 300, mjölksyra, 250, nu ser vi toppen, 200, fy fan, 150, nä det var inte toppen, 100, det var en luring, 50, jomenfan en helikopter, 25, ett tält, 15 röset, 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1.

Team Rockrunners V stämplade 11 minuter efter täten på 13:e plats (9:a i 70-klassen). Dagens värsta stigning var därmed över. Nerförsbacke hem? Nä inte riktigt men det var i alla fall inte uppför just där och då. Överlägset först (mer än två minuter till tvåan) upp var skottarna Andy Symonds och Jethro Lennox. På andra plats stämplade britterna Nick Barrable (han är ju i alla fall halvsvensk) och Ady Whitwam. Bästa svenska lag var Lundhags/Maxim.

Drickapaus...

BAMM-FYRA

Efter pisspausen blev det hotell- och tävlingskansliincheckning. Lag V fick rum nummer 104 och startnummer 99. När nummerlappsutdelaren fick kommentaren ”vänder man på nummerlappen och lägger till en 6:a blir det 666” kliade hon sig i roten. Dessutom fick vi tillbaka en del av anmälningsavgiften då vi tydligen rekryterat ett lag. Undrar vilket? Pälle öppnade plånkan då han tyckte BAMM-tröjan var snygg. Sen gick vi till sportshopen. Hur mycket pengar kan man egentligen bränna på en dag? Trots att det nästan fanns hur mycket utrustning som helst att lägga pengar på blev faktiskt enda utgiften att Terror-Jonas köpte ny gasol. Ett tecken på kontroll?

Det tog ungefär en kvart att ”göra Björkliden” så när den 16:e minuten började var vi redan nere i rum 104. Där körde vi ryggsäckspackning och uppdatering av sajten med rykande färska bilder. Eftersom det var en stund kvar till pastauppladdningen fyllde vi på med chips, godis och Vitargo. Det kostar att ligga på topp! Rutinerade Jonas packade ryggsäcken fortare än kvickt. Redan innan Pälle fått ner tält och sovsäck var han klar. Pälle däremot stod där och velade. Det tog så lång tid så man kan undra om han funderade på ifall han skulle ta den rosa eller den svarta supertröjan. När han äntligen var packad var det dags för middag.
För att orka äta tog vi en promenad ner till bron över Råkkasjåkka. Sedan Team STARCUS tokbommade bron på väg till mål 2005 har det blivit en obligatoriskt att gå ner och leta fram den lilla stigen som leder fram till bron. Kameran fanns fortfarande kvar på den tiden så här kan vi se Pälle (till höger) och Jonas (till vänster) göra segertecken i förväg. Modigt? Dumt? Roligt? Det roliga, om det nu är roligt, är att vi vågade vara så segervissa före start! Sen är det ju lite kul att solen stod precis rätt i höjd och att kameran inte syns i Pälles högerhand. Men så är den ju borta också...
Vi gick upp för backen igen. Det var dags att smaka på ordspråket ”Lasta pasta i galen tunna”. En vansinnig mängd pasta kastades in med jättetuggor i stora lass. Vi backade, igen och igen, tills vi var het säkra på att vi var mätta.
Trots att vi inte orkade gå från bordet gick vi ner till Anders Morells väckelsepredikan om renar och SI-enheter. Han lärde oss att höjdkurvor är höga, glaciärer är hala, jokkar är blöta, branter är branta. Vi fick även lära oss att stämpla med SI-pinnen. Det är viktigt att vänta på pipet. Sist men inte minst LÅT FJÄLLET BESTÄMMA! Efter mötet kunde man lyssna på experter av olika slag men eftersom vi är de experter vi är gick vi på toa istället.

Skitpaus…

Intervallvecka = Misslyckat uppdrag

Ja annat kan man inte säga om min planerade hårdintervallvecka. Kanske man sköt sig i foten bara med tanken på den ideen. Men man måste ju prova för att kunna misslyckas eller hur?

Johan vår Teamtrainer (TT) sa att de värsta eliten kan ibland ha sådana veckor i sitt program, men nu e ju varken jag eller någon i teamet elitkvalitet direkt.

Hur som helst så började veckan bra med 3st 6min intervaller, men redan på tisdagen så hade jag ont i halsen så vila den dagen. 4x4min utgick pga det. Halsen var bättre på onsdagen så de klassiska 6x3min intevallerna blev av. Men fan vad jobbigt det var då. Inte så konstigt då jag på torsdagen återigen hade ont i halsen.

Kanske det där med halsen har med att göra att Malte min son är förkyld och gumman gnällt på att ha ont i halsen. Å på råga på allt så slätade min son av mig på torsdagen efter att jag kom hem från jobbet dessutom, gott och mysigt men inte smart.

Detta slutar nu i att jag har Jävligt ont i halsen nu på fredagsmorgonen så hela denna förbaskade intervallveckan blev bara ett skämt. Men jag å TT kom överrens om att ideen är bra men kanske den ska trappas upp allteftersom och inte ta i för kung å fosterland direkt. Speciellt när man inte kört någon intervall sedan i våras.

Ja alla som vill prova detta nu, välj att börja lätt och bygg upp med fler intervaller månad för månad innan ni gör samma misstag som jag å pälle för den delen. Han skulle ju köra som jag men misslyckades han med ;()